Sankta Psyko – Bäst i Theorin?

Jajaja, jag veeet att rubriken är förfärlig. Men som göteborgare i exil så grabbar man de chanser man får till lite ordvitseri. Det är liksom ingen annan som gör det åt en längre (och det är kanske egentligen ingenting att sörja).

Som rubriken antyder har Johan Theorin kommit med en ny bok. Mycket efterlängtad av mig och säkerligen en hel massa andra. I senaste boken har författaren lämnat Öland, spelplatsen för de tre tidigare böckerna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge.

Sankta Psyko utspelar sig istället i en mindre stad någonstans på västkusten. Dit kommer Jan Hauger för att vikariera som förskollärare på Sankta Patricia (Sankta Psyko i folkmun), ett sjukhus för psykiskt störda våldsbrottslingar. Gläntan, som förskolan heter, är förlagd utanför murarna och barnen som går där har föräldrar innanför. En underjordisk gång förbinder kliniken med förskolan och genom den ska Jan eskortera barnen, varje dag.

Jan älskar barnen och sitt arbete, trots det har han inte haft en enda fast anställning på sex år. För någonting hände på den första förskolan Jan jobbade på. Någonting som fortfarande kastar sin skugga över honom. Det finns dessutom ytterligare en anledning till att han valt att arbeta just på Gläntan. Kanske har han nått målet med det sökande som pågått hela hans vuxna liv. Sökandet efter den mystiska Alice Rami. Kan han äntligen hittat ha henne?

Ja ni hör ju! Här finns upplägg för hur mycket spänning som helst! Och från att jag öppnar boken tar det inte många timmar förrän den är utläst. Det är i mitt tycke både bra och dåligt. Bra för att det är som att se en spännande film; underhållande, svårt att släppa, den där triggade ska-bara-läsa-lite-till, måste-se-hur-det-går-känslan. Dåligt för att boken bjuder på lite för lite tuggmotstånd. Med alla dessa fantastiska ingredienser hade jag hoppats på lite mer… ja jag vet inte; hisnande stämning, smygande spänning, lite fler bottnar. Visst är det mörkt så att det förslår, men det hugger aldrig riktigt tag i mig. Spänningen stannar för det mesta på ytan.

När jag läste Skumtimmen låg jag vaken alldeles för länge efter sovdags, hörde vinden vina i skogen utanför och var helt enkelt skiträdd. Det blir jag aldrig när jag läser Sankta Psyko. Och det är lite trist, för jag vet ju att han verkligen kan få till det, Theorin. Därför är mina krav på hans böcker också högre, vilket kanske färgat mitt omdöme. Hade boken varit skriven av en för mig helt okänd författare hade betyget nog blivit högre.

Som det nu är, är boken betydligt bättre än Blodläge (hans i mitt tycke svagaste, med platta personteckningar och överdriven intrig). Den når däremot inte upp till Skumtimmens och Nattfåks höjder. Tyvärr. Men ska du läsa den? Ja helt klart!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro