Vad passar bättre såhär på årets deppigaste dag - långfredagen - än en sorglig historia från ungdomen? Here we go...
När jag var 16 år och just hade blivit dumpad av min kille för att "det kändes lite skumt just nu", brukade jag skolka från skolan för att med tunga steg att gå till Stadsbibliotekets musikavdelning. Där letade jag fram Led Zeppelin I (eller kanske just den heter bara Led Zeppelin och det är först på skiva två de börjar numreras... ) och bad bibliotekarien bakom disken att sätta på sida ett, spår två; Babe I'm gonna leave you. Där satt jag i fåtöljen musiklyssningssalen, med de stora lurarna (sådana med liksom lite vadderade kanter) över öronen och lät tårarna trilla till ljudet av Robert Plants stämma:
"I aint jokin woman, I got to ramble, Oh, yeah, baby, baby, I wont be there, Really got to ramble. I can hear it callin me the way it used to do, I can hear it callin me back home..."
Ojojoj, kärlekssorg (och vilken kärlekssorg det var) och tonårsangst som såhär i backspegeln känns lite påhittig (jag klev i alla fall upp ur soffan och hittade på en aktivitet) och väääldigt forntida (skivlyssningssalar, när det finns Spotify?)
Minnet kommer till mig när jag ser Mick Walls nya, snygga Led Zeppelin - En biografi. Drygt 500 sidor om The Golden God med anhang. Rockbiografier har en tendens att bli väl kalenderbitaraktiga. Vågar jag ge mig i kast med den här? Men är innehållet lika fantastiskt som färgfotona i mitten av boken kommer jag efter avslutad läsning att vara en lika lycklig Zeppelin-älskande 37-åring som jag var en olycklig 16-åring. Den som läser får se.
Under tiden lyssnar vi på det här tillsammans:
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar