I Babel för ett par veckor sedan berättade deckarförfattaren Åsa Larsson om vad man absolut inte får göra i sina böcker. Människor kan man vällustigt slakta utan att någon lyfter på ögonbrynen. Men nåde den som plågar ett djur! Då är en läsarstorm att vänta.
Antingen är sådana reaktioner precis vad Carl-Johan Vallgren hoppas på i sin senaste bok, eller så glömde han att konsultera Åsa Larsson innan han skrev Havsmannen. För knappt har jag slagit upp de första sidorna förrän den onde, onde plågoanden Gerard gör fruktansvärda saker med en mjuk liten kattunge. Visst, jag fattar grejen - på ett tidigt plan slås det fast hur totalt totalt känslolös och skrupelfri våra huvudpersoners antagonist är (och har jag någon invändning mot boken är det denna, att en person får vara så totalt genomond utan tillstymmelse till förklaring), men jag skummar texten med kisande ögon. Fy! skanderar jag ihop med en hel kör av Åsa Larsson-läsare; lämna pälsen ifred!
Bortsett från det illasinnade djurplågeriet då? Havsmannen handlar om Nella och Robert, ett syskonpar som fått klara sig själva genom hela uppväxten. Missbrukande mamma, kriminell pappa, Robert mobbas svårt i skolan, vuxenvärlden ser, men gör inget mer än att rynka bekymrat på ögonbrynen. Historien känns igen, och livet för Nella och Robert är emellanåt så miserabelt att det nästan känns klichéartat, men någonting gör att jag tror på den här historien trots allt. Det är Nella som berättar, Nella som vakar över Robert som en hök, skyddar honom så gott hon kan. Nella som städar hemma, lagar mat och drömmer om att skaffa jobb efter nian. Men plötsligt bestämmer sig gänget som plågar Robert för att höja ribban. Kommer Nella alls att kunna skydda honom längre?
Det är skitig 80-talsrealism som luktar Juicy fruit-tuggummi och Date-parfym lika mycket som otvättade Gekås-kläder (boken utspelar sig i Falkenberg) och rödvinsspyor. Men så kliver realismen med ens lite åt sidan, ett främmande element tar plats i berättelsen. Och då börjar det bli riktigt bra.
Boken läser jag rasande snabbt, språket är rakt och enkelt - kanske har Vallgren valt att göra det så med tanke på det tonåriga berättarjaget. Jag har inte läst någonting av författaren innan (ja, jag har haft fördomar, grundade på hela den där estradör-grejen. Och burleska böcker om dvärgar och glada horor - de kan John Irving möjligtvis få skriva. Har jag tänkt. Tror att jag kanske får tänka om nu...), så jag kan inte jämföra. Och jag gillar verkligen när det övernaturliga letar sig in i berättelsen, till synes helt naturligt, vid en tidpunkt då behovet av någon slags Deus ex machina är skriande. John Ajvide Lindqvist är fortfarande svensk mästare i genren, men Carl Johan Vallgrens bidrag är inte illa. Inte illa alls.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar