En av mina starkaste filmupplevelser är Mississippi brinner som jag såg på vhs, 1988 eller 1989 var det. Jag grät floder. Fullkomliga floder. Fullt så illa är det inte när jag läser (lyssnar på) Hillary Jordans debutroman Mississippi. Fast någon munter historia är det inte. Men ååååå, så bra.
Boken inleds med grävandet av en grav (slår an tonen). Det är den tyranniske Pappi som dött under oklara omständigheter. Graven grävs av hans båda söner, Henry och Jamie. Berättarrösten är Jamies, den yngre brodern. Charmören, krigsflygaren, som efter att han kommit hem från andra världskriget dras med en djup depression. Som han lindrar med whisky. Mycket whisky.
Sedan växlar berättandet och rösten blir Lauras, Henrys fru, ofrivillig bondhustru. Stadsflickan som fångats i gyttjan på gården. Hon lägger fram en hypotes, kanske blev hennes svärfar mördad för att hon föddes med ett alldagligt utseende. Det låter banalt, men hand kommer läsaren att förstå vad hon menar. Det är en av många tänkbara förklaringar till varför det gick som det gick. Varför katastrofen inte kunde undvikas. Men inte den enda. Absolut inte den enda.
Allt som allt innehåller boken sex berättarröster. I vanliga fall brukar jag ha svårt för där allt för många röster ska samsas. Men här fungerar det ovanligt bra. Istället för att bli irriterad när ett nytt stycke bjuder på ett nytt perspektiv känns det som att ytterligare en pusselbit läggs på plats. Historien blir större, mer mångfacetterad. Dessutom lyckas Jordan få mig att känna för alla karaktärer (och det är en bedrift, för allt de tar sig för är inte så trevligt). Kanske är det för att Pappi aldrig kommer till tals, för den gubben... nääääeeee. Egentligen är det bokens enda svaghet. Hur han kan få gå genom historien så totalt avskyvärd. Men det är verkligen en petitess i sammanhanget. Mississippi är utmärkt på alla sätt.
Kort om handlingen så:
Strax efter kriget har Laura McAllan och maken Henry flyttat ut till en farm i Mississippideltat. För Henry är det en dröm som går i uppfyllelse, för Laura raka motsatsen. Men tillvaron blir ljusare när Jamie återvänder från Europa och slår sig ner på gården. Samtidigt kommer även den svarta arrendatorsonen Ronsel tillbaka till farmen. En vänskap spirar mellan Jamie och Ronsel. En vänskap som inte ses med blida ögon i den rasistiska amerikanska södern. Obönhörligt vrids historien allt närmare sitt klimax. Jag kunde inte annat göra än att följa med, med små musandetag och ett nejnejnejnej i huvudet. Grym bok i flera bemärkelser. Och en verkligt bra debut (igen, inte länge sedan jag läste en annan mycket fin debut ju) som berättar en stark och engagerande historia där kärleken lever sida vid sida med vreden. Läs den så fort ni bara kan!
Gillade dessutom Anna Maria Källs inläsning, rutinerade ljudbokslyssnare har låtit mig förstå att det där är väldigt viktigt. Själv har jag ju inte så mycket att jämföra med. Ännu.
Såg förresten om Mississippi brinner härförleden. De starka reaktionerna uteblev den här gången. Var kanske inte lika förhärdad som tonåring. Men det var fortfarande en sevärd film.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar