Alla älskar dig när du är död

Neil Strauss är utan tvekan en av vår tids mest begåvade skribenter. Han är väl, tyvärr får man kanske säga, mest känd för boken Spelet (The Game). Boken som fick tusentals män att klä sig ”spektakulärt” och ge sig ut på krogen för att ”negga” vackra damer och, förhoppningsvis, få dem i säng.

Eller kanske för The Dirt – boken om Mötley Crüe. Vad jag skulle påstå är den bästa rockbiografin som skrivits. Oavsett om man gillar bandet eller inte så är det en fascinerande inblick i musikvärlden och dess excesser. Han har även skrivit Att älska som en porrstjärna tillsammans med Jenna Jameson. Den långa vägen ut ur helvetet med Marilyn Manson med flera.

Nu har han samlat sina bästa och mest underhållande intervjuer från New York Times och Rolling Stone Magazine i en bok. Stora och små. Stjärnor från musik-, film, TV- och sportvärlden.

Och den är uppbyggd på ett mycket smart sätt. Istället för att stapla intervju på intervju i följd så är de upphackade och uppblandade. En och en halv sida Johnny Cash följs av två sidor Chet Atkins följs av ett kort stycke Led Zeppelin följs av tre sidor Wu-Tang Clan följs av en och en halv sida Jackie Chan.

You get the picture.

Det är ett infernaliskt begåvat upplägg. Du hinner aldrig tröttna på någon artist eller något ämne, ty om 45 sekunder läser du om något helt annat. Men ändå hänger det ihop. Christina Aguilera pratar om Britney Spears, då hoppar vi till intervjun med Britney. När Britney nämner Lady Gaga byter vi till ett samtal med henne. När White Stripes inte vill svara på fåniga frågor som om de vore Bon Jovi eller nåt så går Neil över till, naturligtvis, …Iron Maiden…. (Nej, till Bon Jovi såklart. Sorry J)

Denna bufféstil har naturligtvis även sina nackdelar. Man skulle vilja läsa mycket mer om vissa personer och ämnen. Var det allt om Stephen Colbert?

Fick vi inte läsa mer om Russel Brand och David Bowie?

När du nu som, typ, enda journalist i hela världen lyckas få en intervju med Sacha Baron Cohen där han är sig själv och inte gömd bakom en Borat- eller Ali G-mask, varför får vi då inte läsa mer!? Ett par ynka korta sidor. Grrrrrrr.

Det var länge sedan jag läste en bok som konstant fick mig att gå och googla gamla Rolling Stone-intervjuer för att få läsa mer.

Många skratt. Många ”wow”-ögonblick. Många höjda ögonbryn (två, vanligtvis).

Mycket, mycket läsvärd.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd