När lögnen kom till byn
Det blir sällan som man tänkt sig.
Förlaget var sena med omslaget till min deckare Till minne av Charlie K. Formgivaren hade inga bilder att utgå ifrån.
Jag hade en idé.
Jag greppade mina kameror, ringde två vänner och bad dem att ställa upp som modeller.
Pehr och jag smög omkring i Stockholms Frihamn där han viftade med min leksakspistol i en timme eller så utan att något hände.
Bilderna kändes bra, men inte optimala.
Byte av modell och location. Kamrat Tony mötte upp på Söders höjder, fick dra på sig en skinnjacka och ställa sig framför det berg ur vilken vit rök väller ut på ett mest dramatiskt sätt.
Tony såg hård ut. Efter 150 porträtt fick han dra fram leksakspistolen och sikta på mig någon minut. Sedan åkte den in i fickan igen och vi fortsatte med porträtt.
Frusna men nöjda gick vi till min bil. Just när jag höll på att lasta in kamerorna hörde jag någon vråla:
"Ner på marken! Händerna på ryggen!"
I ögonvrån såg jag Tony sjunka ner på den frusna asfalten. Jag snurrade sakta runt och förstod absolut ingenting.
En manlig och en kvinnlig polis siktade på mig med pistoler medan de fortsatte att skrika.
Min hjärna behövde tio sekunder för att fatta att det inte var Wallanderfilminspelning. Den kommande utredningen skulle visa att en ökänd kriminell passerat platsen, ringt polisen och sagt att någon viftade med vapen.
En mardröm började.
På en isig, grusig trottoar tvingades jag ligga på mage i 20 minuter med händerna i bojor på ryggen och en rejäl känga i ryggslutet.
Det hör till saken att jag har två whiplashskador, är ryggopererad och har varit förlamad. Men sex poliser lyckades undvika att se mitt handikapparkeringstillstånd när de vände upp och ner på min bil. Jag upplyste poliserna om mitt tillstånd och bad om att kängan skulle bort från mitt ryggslut. Den lyftes upp och sparkades ner igen några centimeter längre ner.
Våra förklaringar om fotografering hjälpte inte. Ingen ville titta på de 400 bilderna i kameran. Sex poliser klarade inte av att skilja en leksakspistol från en riktig. Mitt presskort gjorde bara den testosteronstinne ledaren för gruppen mer upprörd.
Han beslöt att vi skulle gripas, misstänkta för olaga vapeninnehav.
Det är fredag eftermiddag i Stockholm. På polisstationen utsätts jag för förnedring när en manlig polis kräver att få titta i mina kalsonger när jag går på toaletten. Inlåst fem timmar i en kal cell utan så mycket som vatten, hinner jag fundera en del.
Ett aggressivt stationsbefäl kommer inrusande och meddelar att "åklagaren" beslutat om hus rannsakan i min bostad (en klockren lögn, visar det sig senare). En polispatrull skrämmer skiten ur min fru och dotter, klampar in i vårt hus med skitiga kängor och kräver att få veta var "de andra vapnen" finns.
Efter förhör släpps vi ur cellen sent fredag kväll. Tony mår dåligt, jag är förbannad.
Jag ringer polisens vapenexpert som granskat min "pistol" och säger att han skäms över sina kolleger.
"Den hade ju för fan inte ens ett slagstift!"
Jag anmäler händelsen till polisens avdelning för interna utredningar. I fem månader utreds händelsen noga, innan åklagaren lägger ner utredningen och beslutar att inte väcka åtal.
De poliser som varit vittnen på platsen har plötsligt varken sett eller hört något av allt det som stinker tjänstefel och misshandel lång väg.
Lögnen kom till byn den där eftermiddagen i januari och i det ligger en tragik.
Trots detta är mitt starka förtroende för svensk polis orubbat, nu sånär som på fem personer på Södermalmspolisen.
Fem som kan räkna med att förekomma i mina kommande texter.
Men - vad gör man inte för konsten? :o)
Till minne av Charlie K är skriven från ett fönster med utsikt över Stockholms Frihamn, därav inspirationen. Det är i flera avseenden en otraditionell deckare som utspelar sig i USA och Sverige. Till det yttre är den en modern travesti på Mickey Spillanes hårdkokta kioskdeckare från 60- och 70-talen.
Under ytan är den mycket mer.
Boken är delvis skriven med en god portion ilska. Inte när det gäller relationsdramerna eller deckararbetet, men i högsta grad när det gäller företeelser jag avskyr - rasism, mobbing, människohandel, narkotikasmuggling och sexuellt utnyttjande av barn.
Den vane läsaren kommer att hitta allt det där mellan raderna.
Och förhoppningsvis bli lika förbannad som jag.
Det jag beskriver är nämligen verklighet i Sverige 2012.
Dag Öhrlund har varit journalist och fotograf i 40 år, skrivit flera tusen reportage och tagit närmare en miljon bilder. Han har arbetat i 30 länder, varit utrikeskorrespondent i Hollywood, blivit beskjuten, varit förlamad och nära att dö flera gånger, bland annat av en IRA-bomb. Öhrlund, som har medverkat i ett 30-tal böcker, bor med sin fru, dina döttrar och en kinesisk nakenhund i Sollentuna utanför Stockholm.
En sann deckare. Upplevelse rik och verkligt målande skrivet. Jag njuter att få läsa. Beklagligt samtidigt att behöva bli utsatt för så okompetenta poliser i samhällstjänst. Anitha
SvaraRaderaAnitha, tack för dina ord, de värmer!
SvaraRaderaBästa hälsningar,
Dag Öhrlund