Tänk er Morden i Midsomer. Och sedan tänker ni er Morden i Midsomer fast bra. På riktigt. Bättre än det allra första avsnittet (The killings at Badger's Drift). Och så tänker ni landsbygden i Quebec istället för England. Där har ni Louise Penny. Ny drottning i mysdeckargenren. Har just läst klart hennes Mörkt motiv som är den första boken i serien om kommissarie Gamache.
En omtyckt gammal kvinna hittas mördad i skogen. Inga fiender. Inga mörka hemligheter. Den kloke och älskvärde kommissarie Armand Gamache kopplas in på fallet. Med sig har han den socialt inkompetenta polisassistenten Yvette Nichol. Först misstänker man en jaktolycka. Men allt mer börjar peka på att den gamla damen faktiskt blev mördad. Vem kan vilja en pensionerad lärarinna något ont?
Egentligen är det konstigt att jag gillar boken så mycket. För det händer ju nästan ingenting. Byns invånare lever sitt liv, Gamache funderar över vem som begått mordet, ibland sittande på en bänk på allmänningen, ibland över ett glas på bistron. Byns invånare äter frukost, lunch, middag. Umgås, promenerar, pratar om livet och konsten, sörjer sin förlorade vän och funderar över vem som kan ha bragt henne om livet och varför.
En stor del - en mycket stor del - av boken går dessutom åt till att låta huvudpersonerna stå och stirra på, och fundera över, en tavla. Jodå, sida upp och sida ner. Gång på gång. Och sedan en stund till. Ändå är jag helnöjd hela tiden. Nästan så att jag tycker att det blir lite väl mycket action när tempot skruvas upp precis mot slutet.
Det är persongalleriet som gör det. Konstnärsparet Clara och Peter Morrow, den vresiga poeten Ruth Zardo, krögarparet Olivier och Gabri och bokhandelsföreståndaren Myrna Landers. Armand Gamache är eftertänksam och vänlig, helt i avsaknad av såväl alkohol- som äktenskapsproblem. Otroligt skönt med något så ovanligt som en helt igenom sympatisk polis. Jag gillar honom skarpt. Dessutom måste man älska en by vars enda butik utöver mataffären är en bokhandel!
Extra roligt är det att läsa eftersom jag tillbringat en del tid i Quebec, hört mina vänner ta till kraftuttryck som tabernacle! och handlat mitt bröd och mitt te i närmaste dépanneur.
Jag är så glad att även nästa bok i serien utspelar sig i Three Pines (även om jag fruktar en alltför lång serie. Hur många invånare kan byn ha? Ett hundratal - max. Hur många mord kan då begås innan det börjar kännas krystat? Jag hoppas Louise Penny funderat över de här frågorna. Frågor som skaparna av Morden i Midsomer aldrig verkar ha ställt sig).
Hela tiden medan jag läser (eller lyssnar gör jag ju faktiskt- Tomas Bolme gör som vanligt ett utmärkt jobb med inläsningen) kan jag se tv-filmen framför mig. För det är precis den typen av mysrys som manar till att filmas (och jodå - en film är på gång). Men egentligen behövs ingen filmatisering, Penny skriver så att man upplever varenda detalj. Hör varenda suck, ser varenda förstulen blick. Dialogen flyter, karaktärerna är trovärdiga, mysfaktorn skyhög. Det är rakt igenom skickligt gjort.
På baksidan jämförs författaren med Agatha Christie. Och för en gångs skull haltar inte jämförelsen (jag avskyr ju annars de där: En roman i Austen-anda, eller Emily Brontë möter Lee Child). Mörkt motiv håller helt klart Christie-kvalla. Jag ser fram emot att läsa Nådastöt, nästa bok i serien.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar