Jo, jag vet. Johan har tillsammans med hela litteratursverige har redan hissat den här boken. Men jag bara måste få sälla mig till hyllningskören. Julie Otsukas Vi kom över havet är utan tvekan en av årets stora läsupplevelser.
I genialisk vi-form berättas historien om de japanska kvinnor som lämnade hemlandet, allt det trygga och hemtama, för ett giftermål och drömmen om ett bättre liv i USA. Berättelsen börjar på båten över, vi kom över havet, och tar slut vid förvisningen av japanska medborgare efter bombningen av Pearl Harbour (en historisk händelse som inte gått mig helt förbi - jag har tidigare läst om den i David Gutersons Snö faller på cederträden - men som jag verkligen inte kan mycket om). En snabb jämförelse av berättelsens verklighet mot dagens, och synen på den andre, det främmande, har inte förändrats nämnvärt. Fortfarande så svårt, detta att se sig själv i sin nästa.
Först tänker jag att det borde spreta, att en berättelse med så många subjekt borde vara svår att få sammanhängande. Men berättandet blir ett slags mässande, där den enas historia läggs ovanpå den andras tills hela boken bildar en väv av röster, öden, liv. Vackra, fula, förtvivlade eller förtröstansfulla, sammanbitna, längtande, hoppfulla, krossade. Det är mycket poetiskt. Oavbrutet fängslande. Och det blir oerhört tydligt att vi hänger samman, alla vi människor. Att den andre är väldigt lik dig själv.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar