Östkustporr - "Tigrar i rött väder" av Liza Klausmann

Till slut har jag så tagit mig samman och totat ihop något om Tigrar i rött väder. En av förra årets höjdare.

Det var det urtjusiga omslaget jag föll för först. Sedan titeln (återigen en sådan där lockande titel med djur i). Vad lovar en sådan? Man har ingen aning. Men fin är den.

I alla fall, Tigrar i rött väder visade sig vara väl värd min tid.

Historien utspelar sig i USA och tar avstamp strax efter kriget (som i andra världs-). Kusinerna och barndomsvännerna Nick och Helena ska precis skiljas åt. Nicks make Hughes är tillbaka efter tjänstgöring i Europa. Helena är på väg till Hollywood för att gifta sig en andra gång. Världen ligger för deras fötter.

Flera år senare återförenas vännerna i Tiger House, släktens egendom. Mycket har förändrats, relationerna är ansträngda. När Nicks och Helenas barn - Daisy och Ed - upptäcker en död kvinna, mördad alldeles i närheten, förändras tillvaron obönhörligt.

Berättarperspektivet skiftar; Nick, Daisy, Helena, Hughes, Ed... och kronologin är uppbruten. Det hade kunnat blir rörigt, men får istället den (gissar jag) önskade effekten av pusselbitar som läggs på plats, en efter en, tills hela bilden framträder. Tjusigt nog på de allra sista sidorna. Trots mordet är detta ingen deckare, utan en skickligt berättad historia om vänskap, familjband, skuld och kärlek. Inte utan överraskningsmoment, får tilläggas.

Och så det amerikanska östkustlivet! En övre medelklassglamour som jag inte kan låta bli att förföras av. Drinkar före maten (eller strax efter frukost), tennis, trädgårdsfester, middagsbjudningar, klubbkvällar, simbassänger, långa sommarnätter, stulna kyssar... Och så allt det där outsagda som bubblar, strax under ytan. Jag är såld.

Tigrar i rött väder är (ännu en) sådan där bok där man kan känna lukter och smaker medan man läser. Solen på huden, den salta vinden från havet, flugors surrande, den fräna smaken av gin... Berättelsen kryper tätt inpå, klibbar sig fast. Klausmann är skicklig och placerar läsaren mitt i berättelsen och hålla kvar henne där, i ett fast grepp, ända till sista sidan.

Ett minus för att översättningen på sina håll är direkt klumpig. Att låta något vara som "en historia av Nancy Drew" när en enkel googling kan avslöja att det borde stå "som i en Kitty-bok" är slarvigt. Kombinerat med en del otympliga direktöversättningar (inte så illa som när Da Kebab och Starchild med anhang varit i farten, såklart, men jag väntar mig definitivt mer här) ger det känslan av att Caj Lundgren haft lite väl bråttom (han har ju annars en massa fina författare på sin meritlista, som Jonatan Franzen och Anthony Burgess). Och förresten, jag kan inte hålla mig, nu när dissningsdammluckan öppnats. Författarfotot! Klausmann ser ut som om hon sitter på toaletten. Och är hård i magen. Visst, det är ett gigantiskt konstnärligt skutt bort från fantasilösa "handen under hakan, beslöjad (men intellektuell) blick". Men ändå. Inte lyckat.

I övrigt rekommenderar jag Liza Klausmanns debut å det varmaste.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro