Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

Hej på er igen! Det var ett tag sedan. Låt oss vara litterära (detta är ju ändå en bokblogg) och säga att min frånvaro berott på en ovanligt elakartad släng av spleen (fråga Baudelaire vad det är om ni inte redan lider av det själva), eller för den delen en slags privat djupdykning i ett Pär Lagerkvists universum. (Främst då den där dikten om arvedelen, hjärtats skri och strupens sår, ni vet.)

Det har varit en förlamande tid ifråga skrivandet, men läst har jag gjort i alla fall. Och hoppas nu kunna dela med mig med något större regelbundenhet igen. Låt oss inleda återkomsten lite sådär storslaget med en Augustnominering, Linda Boström Knausgårds (själv)lysande lilla tunnis Välkommen till Amerika.

Familjen lever sitt liv ett slags katastroftillstånd. Det är nu länge sedan flickan Ella slutade prata. Alla har vant sig. Mamman, skådespelerskan, och brodern, som spikar igen sin dörr och kissar i flaskor. Alla vill de vara ifred. Samtidigt längtar de ofantligt mycket efter varandra.
Den döda fadern kan plötsligt sitta i flickans säng när hon kommer hem från skolan. Bara flickan vet att hans död är hennes skuld. "Vi är en ljus familj", upprepar mamman. Men flickans mörker sipprar in under dörrspringor och rinner ur kranarna i badkaret. Frågan om vem som är starkast finns där hela tiden. Och en kärlek så stark att den hotar att slå dem sönder och samman.

Såklart kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan Linda Boström Knausgårds biografiskt inspirerade roman och makens mastodontiska autofiktionsprojekt. Men där han breder ut sig på tusentals sidor, väljer hon att krympa ner sitt berättande till ett minimum (man kan ju dra en massa intressanta växlar på det där om man vill läsa biografiskt, men jag avhåller mig för stunden). Välkommen till Amerika är bara dryga 90 sidor kort. Varje sida dock så sprängfylld av sorg, längtan, desperation och kärlekstörst att de fyller hela ens medvetande.

Kanske kan man se detta korta, förtätade format också som en slags tystnad, likt Ellas i boken. Och så skönt det är. Att i en tid när varje utrymme fylls med ord och ett slags maniskt skriftligt identitetsbyggande (till vilket undertecknad absolut erkänner sig skyldig) läsa en text där varje ord har vägts på guldvåg. Där intet onödigt yttras.

Bokens Ella har med sina ord önskat pappan död och han dog, så hon vet att ord är makt. Men också detta att inte tala ger makt. Ändå tänker jag att det framför allt är ett sätt att kontrollera en kris. Först associerar jag till självskadebeteendets försök att hålla tillvaron i schack. Men sedan tänker jag att tystnaden också skapar ett eget rum. Ett rum för iakttagande och läkning.

I en passage funderar Ella över vem det är som bestämmer i deras familj: "Jag tänkte på vem det var som bestämde hemma hos oss och kom fram till att det nog var så att alla tänkte att det var någon annan … Det var som att friden jag ibland upplevde hemma berodde på ett så finmaskigt nät av förståelse och god vilja, att ingen bröt mot den underförstådda ordningen". Ella tänjer på den ordningen med sin tystnad, men hennes mamma låter henne ändå hållas, envis i sin intygande: "Vi är ljus familj". Är det en vägran att se mörkret, eller är det egentligen en gåva? En gåva som bara kan ges ur just ett sådant ljus?

Jag älskar det kärleksfullt tecknade porträttet av mamman. Alla dessa litteraturens mödrar som får klä skott och lastas för sin avkommas alla tillkortakommanden (I'm looking at you Edward St Aubyn, för att nämna ett nyläst exempel). Vad de skulle må bra av att en stund få vila i Linda Boström Knausgårds blick.
"Du ska var precis som du är" säger Ellas mor till henne efter ett möte med rektorn om dotterns tystnad. Även modern får vara precis som hon är i Ellas blick. Vilken nåd.



//Susanna Mattsson
Akademibokhandeln Killbergs Bokhandel Jägersro