Kepler kopplar greppet!

Efter förra årets ambitiösa, men tyvärr misslyckade, sväng ut i den övernaturliga spänningslitteraturen med boken ”Playground” är paret Lars Kepler tillbaka på säker mark med nya Joona Linna-thrillern ”Kaninjägaren”.

”Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren.
Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer.
Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.”

Jag gillar verkligen Linna-serien, även om jag var lite besviken på den förra delen, ”Stalker”.

Det må kanske inte vara stor litteratur och älskare av verklighetstrogna skildringar av polisarbete lär inte göra vågen denna gången heller, men jösses Amalia vilken pulshöjande åktur man bjuds på!

Alla de gamla pålitliga Keplergreppen finns på plats.

De korta kapitlen, konstanta cliffhangers, osannolika sammanträffanden, vilda svängar och blodiga våldsscener (litet minustecken för totalt obegriplig sexscen dock …).

Otroligt filmiskt som vanligt.

Med tanke på hur filmbolagen, tv-kanalerna och streamingjättarna skriker efter bra grundmaterial är det nästan obegripligt att Joona Linna-serien inte blivit (t.ex.) Netflixserie ännu.

Vet någon varför?

(Jo, jag vet att ”Hypnotisören” gjordes till film för några år sedan, men vad hände sen?)

Nåväl och hursomhelst.

”Kaninjägaren” är, oavsett några invändningar, mycket spännande och otroligt snabbläst. En bladvändare i ordets äkta betydelse.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd