Nu finns den ute, boken som hyllats av min sambo och som även Johan gillade skarpt; Lill-Tarzan å jag - En berättelse från världens bästa land av Johan Hedenberg.
"Här står jag nu. Åter i min barndoms backe. Full av sly och mossa. Och där står även du vår björk, krokig och stolt i din skrud. Var är alla? Många är döda. Det vet jag."
Så inleds historien om Johans uppväxt; först och framför allt i Grimsta, Vällingby. Ett miljonprogramsområde där större delen av familjerna befinner sig en bit ner på den sociala skalan, med kuvade mödrar och berusade fäder. Eller tvärt om. Barnen drar runt på gården, som blir en egen värld, med egna regler och lagar.
Johan själv kommer från en "fin" familj, kortklippt med stickad väst gör han entré i gänget på gården som sjuåring. Där finns Ubbe, som aldrig ger sig hur mycket stryk han än får. Rädda Nalle. Schyssta Kitte. Coola Marre med gitarren. Och framför allt finns Lill-Tarzan, en gränslös liten appojke som man oftast hittar spejande i den stora eken, när han inte åker kana i sopnedkastet eller dyker från femman utan att kunna simma.
Genom korta tillbakablickar får läsaren följa Johan genom barn- och ungdomsår, upp i vuxen ålder och fram till idag. Centrum för berättelsen är hela tiden barndomens landskap och dess invånare. Det är fint gjort, med en uppbruten kronolgi där man ena stunden befinner sig i 12-åringens replokal i barnvagnsrummet, i den andra på Café Opera åratal senare. Hedenberg rannsakar sig själv. Han väjer inte för att visa sina mindre smickrande sidor. Vad gjorde honom till den han är? Varför var det han som fick överleva?
Det är 1983. Johan är skådespelare på Dramaten. I Kungsträdgården befinner han sig plötsligt framför en av de gamla vännerna från gården. Den kille han lirade fotboll och hockey med som barn är nu tjackpundare.
"Måste du stå och rota där i soptunnan nu när jag mår så bra. Jag vill inte bli påmind om det här, vill inte se skiten... Är det nödvändigt att dyka upp här och förstöra min dag? Jag har lämnat dig bakom mig, jag är inte en del av dig längre. Jävlar, han har fått syn på mig, upp med tidningen... Nu rotar han i papperskorgen igen, vad skönt att han inte ser på mig längre.
Vad håller jag på med? Det är min barndomsvän och uppväxt som står där. Gå fram och bjud honom på en fika. Några sekunder senare står jag framför honom."
Passagen är belysande. Det går aldrig att helt vända sig bort från sin bakgrund. En vacker dag måste man gå fram till den. Gräva sig in. Bjuda på en fika. Komma tillrätta och förstå. Det är det Johan Hedenberg gör i den här boken.
Det är en bra historia, gripande, ärlig, lättläst, stundtals avskalat rå, stundtals poetisk, om än ibland väl pratig. Och även om jag inte blev fullt så överväldigad som min sambo som föredrar Lill-Tarzan framför Svinalängorna (det finns likheter, men olikheterna är många) så är det helt klart en bok jag kommer att rekommendera under hösten. Till många.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar