 |
| Filmomslag - ingen favorit. Men den här gången får det passera. |
Sällan brukar filmatiseringen av en bok leva upp till den litterära förlagan (se bara vad jag skrev om The Help), men Vi måste prata om Kevin som jag såg häromdagen är ett av de undantag som bekräftar regeln. (Ja, det blir mycket film när man renoverar hela dagarna.)
Det var några år sedan jag läste Lionel Shrivers obarmhärtiga roman, och även om jag inte hade den glasklart i minnet så kommer jag väl ihåg känslan jag hade när jag läste den. Ett slags uppskruvat, hetsigt tillstånd av det-här-kan-väl-bara-inte-stämma? Kan ett barn verkligen vara såhär illvilligt och ont?
Barnet ifråga, Kevin, är en mördare. Som femtonåring sköt han ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Nu sitter han på anstalt, den enda som besöker honom är hans mamma Eva. Hon är också den enda som inte förvånades över vad som hände. Boken är hennes berättelse om livet med Kevin, formulerad i brev till maken Franklin. Hon verkar vara ensam om att ha sett vad som var på väg att ske. Men ingen lyssnade till hennes farhågor.
Först tog jag som läsare stenhårt Evas parti. Lionel Shriver är en oerhört skicklig författare och det var obehagligt hur hon lyckades få mig att känna en sådan ovilja gentemot ett barn. Men när boken var slut började jag fundera. Vems var egentligen skulden? Hur kan jag veta att Evas berättelse var den enda sanningen? För historien var ju, när jag fick tid att tänka lite efter den hetsiga sträckläsningen, alls inte svartvit.
Filmen lyckas på pricken fånga den ödesmättade stämningen från boken. Om något, så tycker jag att filmen kanske ger en större förståelse för personen Kevin. Men det kan också bero på att jag själv tänkt så mycket kring historien sedan jag läst boken och såg filmen med andra ögon.
I filmen spelas Eva av Tilda Swinton (en av mina favoriter ända sedan jag såg Orlando på bio i början av 90-talet) och hon gör en fantastisk tolkning. Lika bra är Ezra Miller som den tonårige Kevin. Otroligt roligt att se en så bra film baserad på en så bra bok. Det är verkligen ingen skrattfest, men jag rekommenderar den varmt.
Fast som vanligt, läs boken först!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Såg denna på bio på premiärkvällen, och var först och främst besviken över hur tom salongen var. Men när filmen var slut satt alla tysta och stilla i flera sekunder längre än normalt, alldeles bedövade. Jag älskar verkligen den här filmatiseringen, hur den fångar boken samtidigt som den är sin egen. Tilda Swinton är fantastisk, Ezra Miller är fantastisk (och rätt trevlig att se på), hela filmen är fantastisk.
SvaraRaderaTyckte också det var ganska intressant hur filmen berättas väldigt mycket med tystnad, medan boken i sig är väldigt "pratig".
Gud ja. Kevin. Tror aldrig nånsin jag kommer släppa den boken på riktigt.
Intressant iakttagelse det där med tystnaden. För den ger ju filmen en helt egen karaktär och lyckas ändå få fram stämningen från boken så precist. Ja, plötsligt händer det. Att filmen matchar boken. Man blir glad.
Radera