Gubbar - kan det vara nåt? Jo, tro mig. Har precis gottat mig åt Fredrik Backmans En man som heter Ove. Och jag vet, Johan har sagt det redan tidigare, men jag säger det ändå: Läs den färsk nu när den kommer ut - den är oerhört rolig och rörande.
Ove är vid första anblicken en sån där gubbe som vi alla mött. Ni vet, den där som retar upp sin omgivning genom att vara för mycket ordningsman i klassen. Han kollar att grannarna slänger rätt i soprummet, rasar över dem som tycker sig ha anledning att köra in bilen på området vid hans radhus, har ordning på varenda verktyg och tycker att det går utför med det mesta. En surgubbe, kort sagt.
Men Ove är också människa - annars hade det förstås inte varit någon bra roman. Och Fredrik Backman skrapar först på ytan och gräver sig sedan in i Oves själ. Hela tiden kryddat med situationskomik och slagkraftigt formulerat.
Kanske hänger det ihop med att Fredrik Backman bloggar och skriver krönikor bland annat i Café och Metro. Där gäller det att kunna ta ut svängarna och få snits på en kort text. Men här har alltså Fredrik Beckman för första gången fått bre ut sig - och se, det gick ju riktigt bra! En enda invändning har jag: Ove känns som äldre än 59 år. Kan det bero på att jag snart är där själv, månne...
Jag lämnar Ove och hans grannar med viss saknad. Och satsar på nästa gubbe i engelska Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce. Liksom boken om Ove finns allvar i botten, så mycket har jag redan förstått. Omslaget är helt bedårande nostalgiskt, den första meningen helt lysande. Hör bara: "Brevet som skulle förändra allt anlände en tisdag." Vem kan motstå att läsa en sådan roman? Mästerligt!
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar