Har länge velat fram och tillbaka om huruvida jag ska läsa Cilla och Rolf Börjlinds Springfloden. Paret bokdebuterar med den här deckaren, men är gamla rävar i krimgenren. Manusförfattare till bland annat en oräknelig sträcka Beck-filmer (vilket i mitt tycke kanske är det som talat mot läsning), men också till Graven och Morden, det vill säga något av det bästa som svensk tv producerat i kriminalväg (talar alltså för läsning).
Upplägget låter inte heller så dumt:
1987. Under en kall och likgiltig fullmåne begås ett sadistiskt mord på en strand på Nordkoster. Offret är en ung kvinna. Förövarna är tre personer. En ung pojke blir ofrivilligt vittne till mordet.
Mordutredaren Tom Stilton på Rikskrim arbetar i motvind: offrets identitet kan inte fastställas, inget motiv hittas, gärningsmännen går inte att spåra. Till slut hamnar utredningen på hyllan. Över femton år senare får Stilton, via en annan utredning, en ny infallsvinkel på fallet. Men samtidigt börjar hans psykiska hälsa att vackla och efter en uppslitande skilsmässa tappar han helt fotfästet i tillvaron.
2011. Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett elevarbete på Polishögskolan om det olösta strandfallet. Hon vaskar fram så mycket hon kan via gamla källor, det svåraste visar sig dock vara att få tag i den som ledde mordutredningen. Tom Stilton är nämligen som uppslukad av jorden.
Så kommer då Bo Lundin med sin positiva recension i Sydvenskan och avslöjar att en katt kommer att råka illa ut. Vad är det med spänningsförfattare och dessa kattmord? Nu kan jag ju inte läsa! Dessutom rör det sig tydligen om en mycket älsklig varelse vid namn Elvis. Jag vill inte veta mer!!! Jag kräver skärpning! Inga fler kattmord i litteraturen.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar