Så var den avslutad. Gardells Torka aldrig tårar... -trilogi. Åh herregud, vad jag grät.
Jag vet att känslorörelse inte nödvändigtvis är ett mått på en boks kvalitet, men i det här fallet talar vi om en ypperlig bok(serie), som dessutom upprepade gånger rört mig till tårar. Som torkades av min egen alldeles ohandskbeklädda hand.
Vi (läsarna) har ju hela tiden vetat vartåt det barkat. Även de som kunde hålla sig och inte såg tv-serien (jag hör inte till dem). De kommer att dö. Alla dessa fina unga män, Rasmus, Benjamin, Paul, Seppo, Lars-Åke, Reine, Bengt... Alla ska de märkas av sjukdomen. Alla ska de ta farväl av sina vänner en efter en. Alla ska de ta farväl av varandra. Åååååååh, det är så in i bänken sorgligt. Och i del tre; Döden, det är där vi ska ta farväl på allvar.
Den här gången var ljudboken inte försenad (som sist, då jag raketläste tvåan - Sjukdomen) utan gavs ut samtidigt som den inbunda utgåvan. Så jag kunde återigen lyssna på författaruppläsningen. Jag rekommenderar den. Att höra Gardell läsa den här boken som är så uppenbart livsviktig för honom är en upplevelse i sig. Jag rekommenderar också att låta boken ta tid på det sätt som den måste göra då man lyssnar. För det finns så mycket att ta till sig och låta sjunka in. Sist läste jag lite för snabbt. Nu tvingas jag till långsamhet. Och blir dubbelt berörd.
Han gör något stort här, Gardell. När han bit för bit låter de människor som dog i mer eller mindre tystnad. I en skamlig sjukdom. När han låter dem träda fram, som människor av kött och blod. Inga osynliga siffror i statistiken, utan alldeles, alldeles tydligt. Så att man saknar dem (som man saknar dem!) redan innan de är borta.
De ständiga upprepningarna som slår fast att detta är sanning, detta har hänt, dessa människor har levat bankar in en bit livsviktig nutidshistoria som de flesta av oss valt att inte se. För att den inte berört oss personligen. För att hiv och aids varit något som drabbar andra. För att vi efter den första paniken (smittar det via toalettsitsar? via myggor?) knappt behövt tänka på det som varit (och fortfarande är - Gardell har ju fått en del kritik för att sjukdomen idag knappast är ett vitt mansproblem på det sätt den var på 80-talet... Jag tycker själv att man kanske inte alltid måste ta hela greppet, bara för att man tar ett grepp - nå i alla fall, detta blev en lång parentes) en ohygglig, påtaglig verklighet för andra.
Jag har läst en del Gardell i min dag. Och jag har varit ganska trött på Gardell och inte läst honom också (under lång tid). Men detta är hans magnum opus på alla sätt. Ska ni bara läsa en bok av Jonas Gardell. Läs de här tre!
Här och här har jag skrivit om de andra två delarna i serien.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar