Så här i musikfestivaltider (befinner mig i Göteborg, på Way out West) kommer jag att tänka på en artikel i Sydsvenskan härförleden. Den handlar om en ny bok om Patti Smith, PS av Peter Lucas Erixon. Hittar inte artikeln på nätet, så jag får referera på gammalt hederligt vis:
Det är en riktig liten fanbok Peter Lucas Erixon skrivit... Nätta samtal om konst och musik, plaskdammsgrunda politiska analyser. Men framför allt beundran, detta nästan maniska dyrkande tilltal. Erixon säger till henne "Du har den här tidlösa energin, dervischers transcenderande energi." Hon svarar artigt. Han strör glimrande epitet över henne. Hon är en "översteprästinna", en musikaliskt rasande världsmoder", hon är "alltings drottning", hon är "rösten från själva Moder Jord". Det låter kanske löjligt men det är också vackert på något sätt. En drygt femtioårig man man som ställer sig rakt framför sin idol och försöker förklara sin helt skogstokiga beundran. Och som gör det med samma hånade allvar och distanslöshet som tonåringarna som står längst fram och gråter till Lady Gaga, Håkan Hellström, Beyoncé eller Justin Bieber. Lite löjligt, men också modigt.
Det som fick mig att lägga texten på minnet är att den manliga beundran ifrågasätts. Och att den gör det först när det är en kvinna som är föremålet för total, okritisk dyrkan.
Man kan ju fråga sig om Patrik Svensson (som jag håller för en utmärkt skribent) skrivit samma sak om en bok skriven av en man om en man. För av dem finns det annars rätt många. (Brukar handla om Dylan, Dylan, Dylan, Dylan... med flera. Lite mer om det här och här och här och här). Dessa böcker omtalas i pressen inte på samma lätt nedlåtande vis (vad jag har sett, får jag väl tillägga). Vare sig löjligt eller modigt är ord som används.
Oavsett, det känns uppfriskande att det nu dykt upp en bok i genren man beundrar kvinna på samma sätt som man vanligtvis beundrar Dylan. Jag blir nyfiken. Även om innehållet, om man ska tro herr Svensson, verkar lite... sådär. Jag kan ju ändå förstå varför man vill kalla Patti Smith allt det ovanstående. Hade faktiskt ett samtal som gick i ungefär samma tongångar på ett bröllop häromsistens - dock utan att få impulsen att göra bok av det. Patti = Geni.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
"Helt skogstokig beundran", säger Sydsvenska Dagbladets recensent. Själv skulle jag knappt kalla det beundran.
SvaraRaderaNär skribenten citerar ur det tämligen anspråkslösa essäistiska intervjureportaget så saxar han den bit i texten som utan sin kontext säger ingenting alls. Han för fram bevisföremål för att visa på textens "löjlighet".
Det han, utan att veta om det, gör är att se en mans intresse för en kvinnas konstnärliga verk.
Det är det som äcklar.
Det är det han finner vämjeligt.
Det är lite pinsamt.
Hälsar i sensommaren,
Peter Lucas Erixon
Jag kan inte annat än hålla med. Som du säkert förstår av texten ovan. Reagerade direkt på hans reaktion. Att den är så uppenbart genuskodad. Att beundran ifrågasätts först när det är en kvinna som är föremålet. Boken har jag ännu inte hunnit läsa, men det kommer.
Radera