Lacey Flint i Cambridge

Om man tar Dennis Lehanes Svart nåd (mystiska självmord) och blandar den med Tana Frenchs Okänt offer (undercoverarbete i universitetsmiljö) kan resultatet nog bli något i stil med S.J. Boltons Livrädd. Det är väl bara att hoppas att Bolton inte läst någon av ovanstående, eftersom hon då kan framstå som lite väl tjuvaktig. Nåväl...

I den andra boken om den unga kriminalaren Lacey Flint sköljer en våg av självmord över Cambridge. En av skolans terapeuter kontaktar polisen. Inte kan det vara en slump att så många unga människor tar livet av sig på samma plats? På extremt elaborerade vis dessutom. För att ta redan på sanningen sätts placeras Lacey på campus för att vara polisens ögon och öron. Under en täckmantel som student har hon strikta order om att inte delta i några utredningar.

Men vi som känner Lacey Flint förstår ju med en gång att hon inte kan låta bli att försöka ta reda på vad som hänt. Och snart, mycket snart visar det sig att det finns de som vill stoppa henne. Dessutom står det klart att Mark Joesbury, Flints love interest och kriminalinspektör, vet mer om situationen än vad han låtit påskina. Och att den är extremt farlig.

Jag var ju som ni vet ordentligt förtjust i Nu ser du mig, och det var en glädje att återse Lacey i uppföljaren. S.J. Bolton kan konsten att leverera underhållningskrim på ett sätt som gör att man inte vill släppa ifrån sig boken förrän sista sidan är utläst. Men efter två böcker kan jag nog ändå konstatera att hon har en bit kvar till den absoluta toppen.

En av fördelarna i förra boken, var att upplösningen verkligen var oväntad. Man var den liksom på spåren hela tiden, i takt med kriminalarna, och ändå bjöd slutet på en ordentlig överraskning. Så är det inte här. Istället retar jag mig på att Lacey Flint och resten av persongalleriet så envetet vägrar förstå vad det handlar om. Eller kanske är det snarare Bolton själv jag retar mig på, för att hon skapar en avsevärd mängd logiska luckor och gör sina karaktärer mer trögtänkta än de rimligtvis borde kunna vara.

Trots det gillar jag boken (vilket kanske gör att jag borde reta mig lika mycket på mig själv). Att den utspelar sig i Cambridge är såklart ett tungt vägande skäl för en anglofil som jag. Att den är genomgående spännande, med ondsinta stalkers, lömska psykopater och djupt begravda rädslor ett annat. Att Lacey Flint är en stenhård (vi anar en tanke med efternamnet) och lagom galen huvudperson ett tredje.

En sista invändning dock... Vad är det med S.J. Bolton och ögonfärger egentligen? Mark Joesburys turkosa ögon kan jag kanske låta passera, men inte när hon i den här boken toppar med ytterligare ett par knasfärgade gulbruna. Vem har sett ett par gulbruna ögon på annat än en katt? Och ett jäkla tjat om dem (såväl turkosa och gulbruna) är det också. Inte sällan i samma mening. Nu har hon till och med fått mig att tjata om dem! Nej, skärpning på ögonfronten. Annars läser jag gärna mer.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro