Det har därefter varit svårt att förstå, och inse, att man aldrig kan flytta.
Det är som Al Pacino i den sista Gudfadern-filmen:
Varje gång han försöker lämna maffian drar den in honom igen.
Min kriminalroman "Straffa och låta dö" tar avstamp i Malmö och några viktiga händelser utspelar sig där.
Det var samma sak med min förra roman, "De ensamma pojkarna", vars inledning i Malmö är en viktig beståndsdel i det som händer personerna i den boken.
Den som ser Malmö i dag kan inte förstå hur Malmö var för längesen.
Hade inte Expressens dåvarande nöjeschef, Björn Vinberg, tagit kontakt med mig och verkligen anställt mig på Expressens nöjesredaktion i Stockholm hade jag förmodligen suttit kvar i Malmö, förtidspensionerad och bitter över att tidningen Arbetet blev nedlagd och att det spelades bättre fotboll förr.
Jag hade aldrig förstått inskränktheten och instängdheten i Malmö om jag inte plötsligt hade hamnat i en värld där ingenting var omöjligt och jag reste till världens alla stora städer, antingen för att bevaka nöjeshändelser eller, så småningom, fotboll, VM, OS, EM.
För några veckor sen var jag på Red Rooster, Marcus Samuelssons krog i Harlem i New York, och stötte på Selim Adira, jag brukar göra det sen han var med i ett program jag gjorde för Expressens webb-tv om New York.
Han är från Malmö.
Han är från det nya Malmö.
Han bor sen länge i New York, har stigit i graderna i Samuelsson-imperiet och berättade om de nya hotell- och krogsatsningarna som han ska övervaka i Malmö för Marcus Samuelssons del.
Selim vet ingenting om det gamla Malmö.
Det fanns inga krogsatsningar.
Man fick inte ha uteservering.
Det var ett Malmö som tryckte ned och inpräntade att man min själ inte ska tro att man är nån.
När jag flyttade 1975 var Malmö som en del av Gulag.
Jag är ofta glad över att jag inte längre bor i Malmö.
Men jag är alltså lika förvånad över hur svårt det är att ta sig därifrån.
Det var inte alls meningen att "Straffa och låta dö" delvis skulle utspela sig i Malmö, men mitt liv styrdes länge av idrottsmästerskap och om det gick bra för Malmö FF, eller om det var handbolls-VM i Percy Nilssons arena, då bodde jag veckovis på hotell Mäster Johan och det var väl där, hos den vänliga personalen, småkrogarna och fiken runt omkring och de trånga gatorna på gamla Väster som tankarna formades till en roman.
Mäster Johan, Lilla torg, Noir, Slottsparken, Savoy, Bastard, Johan P, de nya tågen, Öresundsbron och den överdådiga kinakrogen Kin-Long spelar stor eller liten roll för handlingen i boken.
Detsamma gäller alla de orter som huvudfiguren Harry Svensson kör till och från: Anderslöv, Ystad, Svedala, Trelleborg (en scen utspelar sig alldeles intill Vångavallen, fotbollsarenan som Gud glömde), Höganäs, Helsingborg, Jonstorp, Arild, Köpenhamn och det påhittade före detta fiskeläge som i boken heter Solviken.
Jag har nu skrivit en bra bit in i den andra romanen om Harry Svensson, men han har ännu inte kört till Malmö.
Jag tror att det bara är en tidsfråga. Jag är övertygad om det.
Mats Olsson är journalist och har skrivit om musik, film, sport, USA, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Han har tidigare gett ut romanen De ensamma pojkarna. Med Straffa och låta dö debuterar han som deckarförfattare.
Sugen på att läsa? Snart lottar vi ut fem signerade exemplar. Håll ögonen öppna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar