Susanna's 115th dream: Jag befinner mig på en svensk gård, röda hus, vita knutar, en stor gräsplan, vitmålade utemöbler i trä. Det är sommar och idylliskt. Mitt i detta; en ung Bob Dylan som ska ge en konsert. Vi är ett antal människor som samlats framför en provisorisk scen. Och där står han, rufsigt lockig, skjorta, väst, smala byxor, gitarr... Vi väntar, men han tvekar, tittar ut över publiken och blicken fastnar vid mig. "Men Susanna" säger han "Du har inte en tillräckligt bra plats". Så börjar han rumstera om framme vid scenkanten, hämtar stora marockanska kuddar och gör i ordning en sittplats till mig. När jag satt mig spelar han hela konserten, enbart för mig. Inte en blick åt något annat håll.
Jäpp, så kan det se ut i mitt undermedvetna. Denna dröm från förra veckan beskriver ganska väl mitt förhållande till Dylan. En kärleksrelation. Här ömsesidig men oftast tillfredsställande ensidig.
Därför torde väl Håkan Lahgers nya biografi/intervjubok "Dylan - En kärlekshistoria" vara något för mig tänkte jag. Var den det då? Jag svarar som min samhällskunskapslärare i högstadiet: Ja och Nej.
Att kategorisera boken är för det första ganska svårt. Det är Dylan genom Lahgers egna ögon, genom andras ögon (Gunnar Harding, Jörgen Lindström, Nikke Ström, Izzy Young, Rolf Börjlind, Ola Magnell...) och på det sättet tangerar den biografi (särskilt i de avsnitt där Lahger kuskar runt i Dylans fotspår i Woodstock och New York). Men framför allt är det en bok om dessa människors relation till poeten och musikern Dylan. Ja, kursiveringen är inget misstag, för det här en uteslutande gubbig bok. Nördig, kalenderbitaraktig och nästan karikerande manlig.
Mitt musikintresse väcktes av mina föräldrar (deras Dylan, Baez, Peter, Paul and Mary och Buffy Sainte-Marie-vinyler finns nu i min skivsamling. Jäpp, skivsamling - inte helt 2011), men jag fick min musikaliska skolning i tonåren i ett superfint men insnöat gäng killar som var inne på vit, engelsk blues. Jag känner alltså väl till det här nördiga sättet att närma sig musik, och på flera vis gillar jag det. Gillar passionen och besattheten. Och jag är hjärtligt trött på det urvattnande uppdelandet i manligt/kvinnlig musiklyssnande. Men känner jag några kvinnor som närmar sig sina idoler på samma sätt som beskrivs i boken? Jag tror inte det. Mitt eget musikälskande har alltid främst skett genom lyssnandet. Detaljkunskapen har jag råkat skaffa mig på köpet. För visst vill jag också närma mig en älskad artist på flera sätt. Att jag plockade upp den här boken är väl ett exempel på det så gott som något.
Bokens enda kvinnliga alibi, SVT-jornalisten Marie Nyreröd, får också säga att kalenderbitarintresset inte finns hos tjejer på det sätt det finns hos killar. Men när hon i nästa andetag säger att "Greatest Hits"-konceptet skapats för tjejer, för vi "orkar aldrig lyssna igenom ett helt album med dom tråkiga låtarna i mitten" blir jag djupt förolämpad, å mina och alla andra musikälskande kvinnors vägnar. Så får hon prata lite om Dylan också, och säga att det är honom vi (kvinnor) identifierar oss med i hans sånger och inte kvinnorna. För den som läst minsta lilla feministiska teori är den här dubbla blicken inte ny: Män identifierar sig med män, kvinnor lär sig att identifiera sig med kvinnor och män. Ja, jag vill inte låta någon skugga falla över begåvade Nyreröd här, men avsnittet med henne pekar på bokens svagaste punkt. Hon slängs in lite kort och får säga de där grejerna för att liksom legitimera den totala grabbigheten i resten av texten. Jag hade nog lättare köpt ett renodlat mansparty. Och jag kan inte låta bli att undra om Håkan Lahger i samband med intervjun bjöd Marie Nyreröd på vickning, öl och vin och timslånga Dylan-lyssningar som han gjort med några av de andra intervjupersonerna.
Nåväl, jag har en vän som sade om att läsa Knausgård: "Nu förstår jag hur en man tänker." Lite så är det att läsa den här boken. Och visst är det tydligt vad det är som sipprar fram ur sidorna. Det är kärlek. Det är identitetsskapande. Det är ett liv tillsammans med en älskad artist och konstnär. Och det räcker långt. Dessa män älskar Dylan. Och då måste jag älska dem lite grann jag också. Men jag hoppades komma närmare Dylan, inte männen som har honom som guru. Kanske valde jag bara fel bok för mina syften.
Lahger skriver i slutet av boken:
"Du behöver inte veta att Dylan skrev delar av "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" i rum 2011 på Chelsea Hotel i New York. Du behöver inte veta att han tio år senare sjöng "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel / Writing 'Sad-Eyed Lady of the Lowlands' for you i "Sara". Du behöver inte veta att musikerna blev otåliga och började spela bordtennis i väntan på att Dylan skulle bli klar..."
Men det är den boken jag hade hoppats på att läsa. Kanske kommer den nästa gång. Håkan Lahger sitter helt klart på kunskapen. Så skriv Håkan, skriv!
(Men... Visst är det Suze Rotolo på bilden och inte hustrun Sara?!?! Mvh, kalenderbitarredaktören.)
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar