Jane Eyre på duk

Så har jag då äntligen tagit mig för att se den nya Jane Eyre-filmen. Upplägget var såklart fantastiskt: Baserad på en av mina favoritböcker, Mia Wasikovska (älskar, älskar, älskar henne ohämmat efter insatsen i världen bästa tv-serie In Treatment) i huvudrollen som Jane, fyror och femmor strösslade i filmspalterna... Var det då så fantastiskt som jag hoppats? Inte helt. Dock tillräckligt fantastiskt för att även jag utan betänkligheter kan lägga en betygs-fyra till recensionssamlingen. (Och hundra miljoner gånger bättre än tv-filmatiseringen 2006! Och här är det dags för en utvikning: När jag var barn hade vi inte tv. Jag och min bror fick kila ner till grannen i lägenheten under när vi ville hänga med i julkalendrar och annat de andra barnen pratade om i skolan. Vår granne var en äldre dam, mycket älsklig - så minns jag henne i alla fall - men med noll tolerans för intimitet i rutan. Varje gång det så mycket suckades eller suktades väste hon "Sängkammarscener!" och lämnade rummet. När jag såg tv-filmatiseringen av Jane Eyre kände jag mig som min saliga granne. Slut på utvikning.)

Jag får väl bara erkänna att för mig finns det inget som slår bokformen när det gäller den vindpinade romansen mellan den självständiga Jane Eyre och den vrånge Mr Rochester. I jämförelse med den kändes filmen alltför lågmäld. Och lite kort. Tur då att Bonniers haft den goda smaken att ge ut boken på nytt i pocket så att jag riktigt kan grotta ner mig i den version av historien jag gillar bäst. Och i december kommer Jane Eyre som seriealbum. Det är väl bara att försöka skruva ner förväntningarna några snäpp och läsa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro