"Det finns väl inte en enda byggnad som stått uppe i mer än femtio år där ingenting hänt, som inte har en historia", sa min man en gång när vi pratade om spökhus.
Det där lånade jag ut till Majas kille Jack. De två är huvudpersonerna i min nya bok Tistelblomman, som handlar om ett ungt par som njuter av sin förälskelse i ett ensligt hus på Skotska höglandet. Men Maja har förmågan att se mer än andra, och i trakten viskas det att huset är hemsökt.
Jag tänker mycket på det där. Platser med en historia. Människor som varit här före oss, och hur de levde och dog i sina radhus, paradvåningar, torp eller studentlägenheter. En gång träffade jag en exorsist. En utdrivare av onda andar. Ja, det finns tydligen sådana. Denna trevliga, rationella exorsist med glasögon och blond kalufs var i grunden psykolog, senare prästvigd. Hans arbetsgivare var engelska kyrkan och hans expertis var inom masshysteri och vanföreställningar. Men han var också helt övertygad om att hemsökelser inte bara behöver bero på den drabbades psykologiska tillstånd utan att det faktiskt existerar mindre rationella ting som vålnader och demoner, här i vår värld. Han ansåg också att speciellt traumatiska händelser kunde "sätta sig i väggarna" och spelas upp om och om igen på en plats. Som rester av sorg, ekon av smärta. Han liknade det vid att spela in musik på ett kasettband.
En annan teori om varför vissa byggnader kan fylla en med oförklarlig skräck lanserades av forskare vid Coventrys universitet. Av en slump upptäckte man att infraljud, naturligt förekommande ljudvågor vars frekvens är sådan att det mänskliga örat knappt kan uppfatta dem, har förmågan att påverka våra sinnen så att vi upplever obehag, sorg och rent av fasa. Infraljud kan uppstå när väder och vind skapar en speciell sorts resonans i tubformade utrymmen, till exempel långa korridorer, grottor eller skorstenar. Och när man undersökte den beryktat spöktäta katedralkyrkan i Coventry och slottet i Edinburgh fann man mycket riktigt osedvanligt hög förekomst av - infraljud.
Själv är jag skeptiker och tror rent förnuftsmässigt inte på andra dimensioner, men jag är också oändligt fascinerad av gengångarens mytologi. Spöket är litteraturens intressantaste centralgestalt för mig, och legender om avlidna själar som besöker vår värld från andra sidan finns i alla trosföreställningar, i alla kulturer. Jag tycker att det är en både vacker och fasansfull tanke, och i slutändan säger det mycket om det mänskliga tillståndet och hur vi försöker greppa det här med att vi alla en dag ska dö. Det här har jag försökt väva in i Tistelblomman, mina drömmars storslagna spökhus som är så verkligt för mig att jag ibland vaknar mitt i natten och tror att jag är där.
Välkommen in.
 |
| Amanda Hellberg |
Amanda Hellberg är författare och illustratör. Hon kommer från Västergötland och bor sedan tio år i England med man och två barn. Hennes romaner om den synska Maja Grå har hyllats av läsare och recensenter, och hennes debut Styggelsen nominerades till Borås tidnings debutantpris. Amandas blogg 'Alla har en bok inom sig' hittar du här: http://allaharenbok.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar