Dawn French. Jag gillar henne. Det är en underdrift. Jag gillar henne verkligen. Inte minst för att hon är kvinnan bakom en av mina favorit tv-serier of all times - Absolutely Fabulous - och för hennes insats i suveräna mockumentären Bad News. Jag var alltså övertygad om att jag även skulle gilla hennes romandebut; En liten smula underbar. Men så fick jag höra en och annan invändning. Inte minst från medlemmarna i Bokias läsecirkel, där titeln ingår. Främst var det språket. De gillade det inte. Nu är medelåldern i bokcirkeln kanske lite högre och det kan kanske ha färgat någras syn på saken (men att det inte skulle finnas folk över 65 som är fula i mun är ju en ren lögn). I alla fall, det gjorde att det tog en stund innan jag plockade upp boken, men nu är den läst och det med behållning.
En liten smula underbar handlar om den kaotiska familjen Battle; Mamma Mo, dottern Dora, sonen Oscar (egentligen Peter, men det vägrar hans sedan några år att kallas eftersom han anser sig vara ett medium för Oscar Wildes ande). Och så Pappa, namnlös. Berättandet står de tre förstnämnda för. I korta kapitel varvas Mos, Doras och Oscars berättelser. Emellanåt är det exakt samma skeende som beskrivs, behöver väl knappast påpeka att det inte görs på exakt samma sätt. Mo är en femtioårskrisande barn- och ungdomspsykolog med total oförmåga att se vad som pågår inom den egna familjen. Dora är skoltrött, vill pierca sig, vill vara med i X-factor, vill ha en kille och fler kompisar på Facebook. Oscar är skolans ljus, medlem i den exklusiva klubben Trollbindarna (tre medlemmar) och förbannar att man inte kan få tag i en bra kravatt i Pangbourne. Pappa är mest bara pappa, lite trist, stabil och i bakgrunden. Där finns en mormor också, Pamela. Hon är bra på att baka och lyssna. Och hunden Poo (bajs).
Det märks att Dawn French är manusförfattare, här har hon mejslat ut ett antal karaktärer som hade gjort sig fint i vilken sitcom som helst. Först känns det faktiskt ganska så klichéartat. Jag önskar också direkt att jag valt att läsa boken på engelska. Borde definitivt inte ha låtit snålheten råda (boken är ju som sagt med i vårt lånebibliotek) för även om översättningen är helt ok, så hör jag hur mycket bättre det hade varit att läsa Dawn French på engelska. Såklart. Och romanfigurerna till en början ordentligt stereotypa. Jaha, besvikelse.
Men så växer historien och dess invånare på mig. Jag börjar längta efter stunderna då jag får slå mig ner tillsammans med den dysfunktionella familjen Battle (ska vi inte stänga snart så att jag kan få läsa på tåget hem?). Jag börjar heja på den punchiga Dora, fnissar åt pretentiösa Oscar och retar mig mer och mer på den självupptagna Mo. Och i slutändan visar sig En liten smula underbar vara just det. Ingen tung litteratur, inget som sätter djupa spår, men förbannat trevlig underhållning så länge den varade.
Slutligen en fråga, eller snarare ett påstående. Översättaren måste väl ändå vara skånsk? Jag sattes på spåret av uttryck som "boppar" och "ruvor" (dvs. bröst och sårskorpor), men övertygades först då hon lät den mest välkända multinationella läskedrycken förkortas coca istället för cola. (Inget av dessa uttryck hade jag hört innan jag blev tillsammans med en skåning.) Främst hittar vi skånskan hos Dora, bokens kanske minst skarpa hjärna. Om översättaren nu inte är skånsk, vad säger det om synen på oss här nere i söder ;)
Ytterligare ett familjedrama signerat Dawn French
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar