Jag har länge följt Fredrik Backmans krönikor på http://fredrik.cafe.se/
(Lite av en svensk Dave Barry eller David Thorne för att namedroppa ett par andra fruktansvärt roliga människor man kan följa på Twitter), så när ett läsprov på hans debutroman En man som heter Ove landade på mitt skrivbord tänkte jag: ”Åhå! Han har samlat sina krönikor/bloggar i en bok!” (och: ”Hur långa meningar är det egentligen ok att skriva med hjälp av komman och parenteser?”) och kastade mig över det.
Läsprovet var mycket riktigt just det kändes det som. Några av inläggen med taggen: http://fredrik.cafe.se/Taggar/en-man-som-heter-ove/ från Café, lite smooschade ihop i romanform.
”Jahapp”, tänkte jag. ”Det här var ju kul men kommer det verkligen att fungera som en hel roman?”
Så jag mailade en förlagsvän och tiggde till mig det fullständiga manuset som Pdf, printade ut det på (säkerligen) miljöförstörande papper (gammaldags som man är) och slog mig sedan ned i favoritläsarsoffan.
4,5 timmar senare (med en kort paus för en skål yoghurt med müsli och lite Wordfeudspelande i mitten) la jag ner pappersbunten på bordet.
Lycklig.
Rödgråten.
J*vligt imponerad.
Fredrik Backman har lyckats förvandla Ove från en karikatyr av den gnällige, tväre, tekniks- och utvecklingsfientlige svenske gubben till en människa. En människa vars historia berör mig. En människa som får liv, personlighet och syfte. Jag blir helt tagen.
Inte på samma sätt som jag blev golvad av Vägen eller Little Bee dock. Chansen att Backman plockar hem Augustpriset för den här romanen bedömer jag som rätt låg. Detta är underhållningslitteratur med hjärta! Med ett härligt persongalleri. Jag misstänker att detta manus kommer vi se på bioduken inom två år! (Nour El-Refai som Parvaneh!!)
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Jämförelser med Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kommer att komma, men de kommer vara orättvisa. Jonassons bok är en skröna och rolig på ett väldigt annat sätt än Backmans. Mer Jönssonligigt sådär.
Det böckerna har gemensamt är möjligen upplägget med vartannat (ung.) kapitel nutid/dåtid. Samt det faktum att bägge böckerna har en äldre herre i huvudrollen. Men det skiljer fyrtio år mellan Ove och Allan Karlsson! Det vore ju, procentuellt sett, som att jämföra Pippi Långstrump med Lisbeth Salander! För det… har... väl... ingen... … Glöm det förresten…
Jag ska inte avslöja mer om handlingen ty det här måste ni läsa själva!
I september!
Sorry. J
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar