Jag är den första som kan förstå att det är frestande att kliva in i Austens universum. Som läsare gör jag det ofta, och hade jag varit författare hade det nog kliat en del i fingrarna. Bara en liten, liten historia om Elizabeth och Darcy... Många är det som inte kunnat hålla sig, och de resultat jag har tagit del av har varit minst sagt varierande. Nu har turen kommit till den välrenommerade deckarförfattaren P.D. James, som låter sin senaste roman utspela sig på mr Darcys gods Pemberley, sex år efter giftermålet mellan honom och Elizabeth Bennet.
Jag hade någorlunda högt ställda förväntningar. P.D. James goda rykte gjorde att jag knappast väntade mig ett fiasko av Colleen McCullough-mått (Miss Mary Bennets självständighet kom 2010, jag skulle rekommendera att du låter bli att läsa om du älskar din Stolthet och fördom.) och något sådant platt fall var När döden kom till Pemberley inte alls. Men den var inte heller riktigt vad jag hoppats.
Lizzie och Darcy har som sagt hunnit vara gifta ett tag, äktenskapet är mycket lyckligt (det gläder mig såklart att få reda på det) och de har två söner tillsammans. En bit bort har Jane och Bingley slagit sig ner. Allt mycket harmoniskt. När boken tar sin början är Pemberleys invånare i full gång med att planera den årliga höstbalen. Den stormiga natten före balen har några av de närmaste samlats för en enkel middagstillställning. Plötsligt dyker lillasystern Lydia upp objuden (med tanke på maken Wickhams och Darcys historia är hon inte en särskilt välkommen gäst på Pemberley) och hysterisk. Något oklart har inträffat i skogen runt ägorna och hon fruktar att Wickham blivit skjuten.
Ett mord har också mycket riktigt blivit begånget och snart vindlar historien iväg till fredsdomare, polisförhör, fängsligt förvar och domstolsförhandlingar. Och så fort friden lämnat Pemberley till förmån för detta brotteri tappar jag lite intresset.
Det är som att P.D. James har skrivit två historier. En, som spinner kring de välkända karaktärerna på Pemberley och deras inbördes föehavanden. Hade boken bestått av enbart denna historia hade den fått högt betyg. James är Austen trogen stilmässigt, även om lite av Jane A:s fina torra humor saknas. Och för en Stolthet och fördom-älskare som jag är det såklart underbart att få återse alla gamla kära gestalter.
Men den andra delen av berättelsen, mordhistorien, intresserar mig föga. Här följer vi till största delen Darcys perspektiv, jag saknar Elizabeth och världen är exklusivt manlig. Jag gissar att James i detta brottsmål simmar i lite kändare vatten och därför kan kosta på sig att vara lite friare i formen. Och jag kan förstå att hon vill lägga till något eget, vad är annars meningen med att spinna vidare på någon annans historia. Men jag är tveksam till denna blandade kompott.
Inte full pott, alltså, men heller inget bottennapp. Jag varnar inte alls för läsning. Jag varnar för att ha för höga förväntningar.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar