I en period när jag verkar ha svårt att avsluta de böcker jag tar mig för att läsa gick det fortare än väntat att komma igenom Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri - En bok om Katarina Taikon (och detta trots att jag samtidigt höll på med ytterligare två böcker). Dels beror det såklart på att jag sett fram emot den så mycket. Dels är den inte speciellt tjock. Men framför allt är den intressant.
Katarina Taikon är en gammal bekant. Katitzi-böckerna har stötts och blötts från tidig barndom. Jag upprördes över orättvisorna när Katitzi inte fick gå i skolan, när hennes familj kördes iväg från sitt läger och styvmoderns misshandel... Men jag hade också en väldigt romantisk bild av det kringflackande zigenarlivet. Bortom konventionerna, ett eget tivoli, vackra klänningar, smycken, dans och musik... Ja det var lockande för ett mätt litet barn som som aldrig behövt ifrågasätta taket över huvudet, hade en mamma som var lärare och fick lära sig läsa när hon var tre. Lite grann längtade den lilla flickan efter att få återse flickan Katitzi.
Och visst får jag träffa Katitzi, eller den unga Katarina Taikon, i Mohtadis bok också. Jag får också träffa den vuxna privatpersonen, liksom den politiska kämpen för romernas rättigheter. Men framför allt får jag en bild, inte bara av Katarina Taikon, utan av ett Sverige och ett folkhem där man inte önskar några avvikelser. Lika rättigheter och jämlikhet för dem som liknar varandra.
Visst, man kan tänka att detta ligger relativt långt tillbaka i tiden och ett visst ljus letar sig också in i historien allt eftersom tiden lider och synen på romer förändras. Men ta en titt i tidningen vilken dag som helst, och läs om tvångsavhysningar, utvisningar och moralpanik. Se vem det är som spelar för oss på gatan och vem det är vi oroar oss sig för ska ta sig in i vårt fina land, tigga eller stjäla, när EU öppnar gränserna. Titta på vem det är som definieras. Och vem det är som definierar. Mycket har hänt. Men mycket litet har också hänt.
Jag får dessutom en fadd smak i munnen över min egen begeistring av zigenare som barn. Likt Ivar Lo-Johansson (som, får jag lära mig i boken, oroades över att det specifikt zigenska skulle raderas ut av lägenheter och skolgång) på sin tid lät jag mig förföras av utanförskapet, det romatiska, lockande, vilda.
Egentligen är mycket av det som beskrivs i boken inte nyheter för mig (tvångssteriliseringar, fördomar, rasbiologi, speciallagar och många av det så kallade folkhemmets problem känner jag ju till sedan tidigare), men hur Lawen Mohtadi lyckas med att väva samman en biografisk berättelse med berättelsen om romernas nutidshistoria gör kunskapen mer greppbar. Och mer obehaglig.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar