Det hör inte till vanligheterna att man får hänga lite sådär casual med författaren mellan utläsningen av en roman och avrapporteringen om densamma. Men, som ni alla vet, var exakt detta fallet ifråga "Stora makters uppgång och fall". Mitt fan girl-möte med Tom Rachman kommer definitivt att listas till en av årets litteraturupplevelser. Likaledes gör läsningen av "Stora makter...".
Lite yr och medtagen efter "The Goldfinch" gav jag mig i kast med det där läsexemplaret som väntat så troget på mitt nattygsbord. Och hur olika de än är inbördes (och ja, Tartt och Rachman är två till kynnet mycket olika skribenter) så slog mig likheterna allra först. De föräldralösa barnen, de stora konsterna, flykten från (och tvånget) att konfrontera sin personliga historia. De stora frågorna, helt enkelt.
Men det börjar nog så enkelt, puttrigt och humoriskt. Tooly Zylberberg är en lagom quirky trettio-nånting som driver ett antikvariat på fallrepet i en by bortom den walesiska äran och redligheten. Hon smågnabbas med sin kollega, tar ukulelelektioner och vandrar i bergen. Det är mycket trevlig läsning. Smårolig. Och jag blir sådär yttepyttelite besviken. För jag älskade ju "De imperfekta" och hade hoppats på mer än bara småputtrigt underhållande. Men jag skulle såklart inte ha förtvivlat, för efter en liten stund öppnar sig det förflutna och ingenting kan beskyllas för att vara småputtrigt längre.
Ett mail från en gammal pojkvän gör att Tooly tvingas konfrontera sitt minst sagt okonventionella historia. Ju mer väven lindas upp, desto mer liknar det som först verkar som en rörig, men ganska rolig uppväxt tillsammans med ett gäng land-och-rike-runt-kuskande hippies något helt annat. Övergrepp. Lögner. Svek. Plötsligt förstår man varför Tooly valt det där händelselösa inledningslivet. När fallet kommer blir det plötsligt och brutalt. Och (i alla fall för mig) fullständigt förkrossande.
Ja, kanske kan jag inte skriva mer. Mina tankar och reaktioner på boken är så intimt förknippade med handlingen. Och jag vill inte avslöja för mycket av den. Men så mycket kan jag säga att Toolys öde, och även bokens övriga karaktärer i deras på samma gång storartade och ynkliga mänsklighet, stannar hos mig långt efter att jag lagt boken ifrån mig. Och nu fick jag det visst att låta väldigt sorgligt, men Rachmans förmåga att väga cynism mot humor och mänsklig värme gör det hela uthärdligt. Ja, mer än uthärdligt. Faktiskt alldeles, alldeles ypperligt.
Slutligen. Vilka är då de stora makter som titeln skvallrar om? Det finns såklart flera svar på den frågan. På ett plan skulle det väl kunna vara gamla världen (antikvariatet, böckerna och några av bokens uråldrigare karaktärer) som trängs undan i den nya, digitala eran. Ett tema som känns igen från "De imperfekta". Men för mig är det framför allt de relationer som formar oss, som vi låter ta makten i våra liv. Vad händer med oss när de makterna faller? Reser vi oss starkare, eller faller vi med dem?
Johan har också läst. Såhär tyckte han.
Och såhär tyckte jag om "De imperfekta".
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar