Årets bästa Norgehistoria

”Det är september och ovanligt varmt i Stavanger, världens rikaste stad. Ett tonårspar är redo att riskera allt för kärleken. Ledaren för ett kriminellt gäng drabbas av en medelålderskris. Och en ensamstående tvåbarnsfar måste verkligen få tag på en miljon kronor – fort.
Under några dagar korsas deras liv i en brutal och tragikomisk kedja av händelser. En av dem kommer inte att överleva månadens slut."

Förlagets beskrivning av Tore Renbergs "Vi ses imorgon" kan få det att låta lite Jönssonligan-aktigt, men det är absolut inte en rättvis bild. Detta är välskriven och genomtänkt roman i ”Short Cuts”-stil.
106 korta kapitel ur elva olika personers synvinklar som efterhand blir en enda berättelse.

Huvudpersonen Pål, den skuldsatte pappan, är rätt platt, men det är också lite av hans roll.
Berättelsens "straight man".
Hans döttrar och deras vänner är mer intressanta karaktärer.
Tonåringar är dock, om några, det gåtfulla folket.
Svåra att förstå sig på, även om man har en eller några. Även om man varit en själv.
Att skildra dem i skönlitterär text är inte enkelt.
Renberg gör det bra. Ibland blir det nära att spilla över i Bullens brevfilm, men han räddar upp det.

Istället är det busarna och deras livsöden som berör. Jan Inge, kraftigt överviktig skräckfilmsfantast, inlåsta tuffingen Tong, ADHD-Rudi och, framförallt, Chessi, f.d. barnprostituerad.
Hennes historia är den som sitter kvar längst efter läsning.
Fortfarande faktiskt.

Boken är den första delen av en planerad trilogi och del två är nyss utkommen i Norge.
Jag ser fram mot att läsa vidare.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd


Här är för övrigt förra årets bästa Norgehistoria:
Ole bad den stora stjärnan om en autograf. Denne tittade på den lilla lappen han fått och sa:
"Ska jag verkligen skriva på den här skrynkliga lilla lappen?"
"Ja, jag renskriver det sen när jag kommer hem."