”Arma Gidlund. Arma Gideån. Armageddon”

Det har tagit mig nästan två månader att läsa ut Kristian Gidlunds I kroppen min – Resan mot livets slut och alltings början.
Det är väldans lång tid för en dryga trehundra sidor lång bok, byggd på en blogg som jag redan läst det mesta av.
Problemet blir att jag sällan klarar läsa mer en ett par, tre kapitel/inlägg innan ögonen är fulla av tårar och jag måste gå och krama min son, kyssa min fru.
Ta en paus från ödets jävlighet.

Jag visste knappt vem Gidlund var innan han började blogga om sin sjukdom. Han var trummis i ett band jag hört typ en låt av och skribent i tidningar jag inte läste. En främling i mängden. Statistik.
Nu, när jag följt hans blogg i ett par år och läst ut hans bok, känns det som om jag är på väg att förlora en god vän.
Han skriver så satans bra. Frågan är om någon tidigare så väl skildrat hur det är att snart inte längre vara.

”Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En osynlig risk. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte.
Om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,
Kristian Olof Erik Gidlund”

Fan ta din cancer Kristian.

Lycka till med vad som händer sen.
Jag kommer sakna dig.

Johan Zillén

Bokia Killbergs Center Syd