Det svindlar!

Jag var på fest i helgen, och som den maniska bokspion jag är scannade jag inte bara av hyllorna, utan "råkade" även undersöka bokutbudet på värdparets nattduksbord. Och där... Svindlande höjder! (Tillsammans med Madame Bovary och lite annat smått och gott ur litteraturhistorien som vittnade om pågående studier till svensklärare.) Till och med att bara stå där och titta på boken framkallade små rysningar av vällust längs med ryggraden.

Man önskar ju egentligen Emily Brontës makalösa kärlekshistoria ett bättre öde än att hastigt genomplöjas inför en tenta i litteraturvetenskap, men som tur är tål boken omläsning. Flera gånger. Jag har själv både hetsläst den som skoluppgift, mysläst den med en kopp te en stormig höst och svettats med den i den första vårsolen med känslorna svallande ikapp med Catherines och Heathcliffs.


För dig som inte läst är historien i korthet: Den föräldralöse och svartsynte Heathcliff (helt ärligt inte särskilt lätt att älska) tas om hand av familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Catherine, den egensinniga dottern i familjen (helt ärligt inte heller särskilt lätt att älska), tar honom tidigt till sitt hjärta, men fosterbrodern (svår att älska han också - märkligt att man kan tycka så mycket om en bok så tunn på sympatiska personer) avskyr honom och Heathcliffs uppväxt blir tung. När Catherine och Heathcliff skiljs åt av ett missförstånd och Catherine gifter sig med en barndomsvän förmörkas Heathcliffs sinne ytterligare. Han blir besatt av tanken på hämnd. Passionerat och olyckstyngt drama av högsta klass alltså med de engelska vindpinade hedarna som fond. Underbart!

Nu har boken blivit film i regi av Andrea Arnold och med för mig helt okända skådisar i huvudrollerna. Premiär ikväll. Som alltid är jag lite orolig när en sönderälskad bokvän ska göra resan till vita duken, men jag hoppas på det bästa. Rapport kommer.

En helt annan Wuthering heights (jag vet, liksom boken har låten figurerat i tidigare blogginlägg, men, men... det här är videoversion nummer två - har den själv hemma på en gammal vhs-kassett som jag fyndat på loppis i Berlin). Kate Bush hade inte läst boken när hon som artonåring skrev låten, men vad gjorde det. Resultatet blev magiskt. Har fungerat som soundtrack mången fridansarnatt.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro