På Mauritius, i den behagliga skuggan på en veranda med tropisk grönska utanför, sitter jag med Jean Marie Gustave Le Clézio. Vi spretar avspänt med tårna i våra sandaler medan vi pratar om hans romaner. Samtalet flyter från den ena världsdelen till den andra, vi sippar lite vitt vin och låter tankarna gå - medan solen går ner...
Nej, det kommer inte att hända. Men drömma går ju alltid - om att möta en så sympatisk nobelpristagare som Le Clézio mitt i paradiset.
 |
| La Clézio - tillfälligt på rymmen från paradiset. |
Johan Zillén, Center Syd:
Oooh det vete fanken. I "our line of work" träffar man ju författare hela tiden. Svenska sådana iallafall. Så vi får väl fokusera på de utländska.
Skulle jag verkligen vilja slå mig ner och ta en öl med Neil Gaiman? Eller sitta på Cormac Mcarthys veranda (om han nu har en sådan) i Providence, Rhode Island, läppjande på en Mint Julep (eller vad nu så gamla jänkare dricker på verandan som de kanske har).
Patti Smith har nog en och annan historia värd att lyssna till. Richard Dawkins är ju briljant men är kanske lite väl mycket professor för att vara ett kul sällskap. Man kanske skulle vilja slå sig ner till en mysig pubkväll med Terry Pratchett innan hans briljanta hjärna försvinner in i Alzheimersdimman? Är Tina Fey lika charmig och kvick i verkligheten som på TV/i bokform?
Men tänk om they’re all a**holes? Tänk om man får sin bild av personen krossad så hårt att man efteråt inte ens vill läsa deras böcker?
Som på Lollipopfestivalen 1997 när jag bokstavligen stod 5 meter från David Bowie. Inte fanken vågade jag gå fram och säga något till honom. Hade han ignorerat mig eller svarat otrevligt hade jag nog brutit ihop. En förevigt slocknad hjältegloria (fast Mark Levengood, som jag har träffat vid flera tillfällen, har träffat Bowie och insisterar på att han är übertrevlig mot allt och alla, folk och fä. ”Hullo. I’m Dave liksom” som Mark uttryckte det).
Näh, så jag gör det enkelt för mig och väljer snubben vars bok jag läser för ögonblicket, Kevin Smith.
Även om han huvudsakligen är filmregissör (Clerks, Chasing Amy, Dogma, Red State bl.a.) och föreläsare/stand-uppare så har han faktiskt klämt ur sig fyra böcker och en hel uppsjö av serier (åt både Marvel & DC).
Den senaste, Tough Sh*t: Life Advice from a Fat, Lazy Slob Who Did Good, en sorts självbiografi mitt-i-livet-och-karriären-ish. En känsla som ofta återkommer under läsandet är ”Fan vilken schysst kille. Honom skulle det vara nice att ta en kall öl med.”
Och eftersom Kevin favoritmarkerade min Tweet till honom häromsistens känns det som om vi redan är bästisar typ. Jag har bäddat åt honom i gäststugan.
Veronica Wästergård, Växjö:
Känns som ett självklart val, om jag får välja en som inte finns med oss längre. En kvinna jag har beundrat i många år bl.a. för sin enorma livsglädje, trots cancer i för tidig ålder.
Hon var inte bara författare utan psykoterapeut och höll mycket föreläsningar om ledarskapsutveckling m.m. som passar perfekt för en ”jobboholic” som mig.
Med uttryck som ”hög sjuknärvaro” och ”inbillningsfrisk” som är igenkännande för många egna företagare och chefer.
Hon har lärt mig massor bl.a. att stress inte är farligt, om man bara återhämtar sig emellan Återhämtning för mig är läsa, jogga, promenera och andas. Låter väldigt enkelt men är otroligt svårt i ett liv som snurrar i 200 km/tim.
Författaren är: Lena Nevander Friström
Född 1954
Dog den 25 februari 2008
”Vi tänker för lite på döden. Om vi tänkte mer på den skulle vi slarva mindre med oss själv och varandra. Livet är bara NU!”
Har ni inte hört när hon sommarpratade för några år sedan, lyssna här. Om denna kvinna varit präst, då skulle jag varit djupt religiös.
Susanna Mattsson, Jägersro:
När jag var ute och backpackade för cirka trehundra år sedan, så brukade diskussioner av typen: Vilka tio skivor skulle du ta med dig till en öde ö? Vilken artist skulle du vilja tillbringa 24 timmar med? osv. ofta dyka upp. När det gällde musikerträffar så brukade jag, eftersom jag var rädd att helt tappa målföret om jag skulle träffa min hjältinna sedan tonåren; PJ Harvey, istället välja David Bowie - en annan favorit - eftersom jag hört (fråga mig inte var) att han ska vara så väldigt trevlig.
Lite samma sak är det med författare, vad skulle hända om man träffade den där favoritförfattaren som man läst allt av? Tunghäfta, besvikelse? När jag på darriga ben hasade fram till Inger Edelfeldt på Bokmässan någon gång på 80-talet, med mitt sönderlästa ex av Juliane och jag i handen, hade jag hoppats på att hon på något magiskt vis skulle förstå hur otroligt mycket hennes böcker betydde för mig. Men hon bara signerade, vänligt och lite avmätt. Som om jag var vilken tolvårig mässbesökare som helst. Vilket jag ju var.
 |
| Foto: Thomas Karlsson |
Jag skulle ändå vilja göra ett nytt försök. Det är inte alla författare som följt en från det att man är nio år och upp i vuxen ålder. I intervjuer (sällsynta) är hon alltid smart, rolig och integriteten personifierad. Jag tänker mig att vi sitter vid hennes köksbord och pratar om Lifvet, Dööden och allt däremellan (Konsten, eventuellt...). Kanske får jag krypa en liten bit innanför den offentliga personan.
Under tiden läser jag hennes blogg (föredömligt icke-privat), och låtsas att jag känner henne lite grann. Och listar mina Edelfeldt-favoriter (utan inbördes ordning):
* Rit
* Juliane och jag
* Den täta elden
* Kamalas bok
* Missne och Robin
* Den kvinnliga mystiken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar