onsdag 8 augusti 2012

Gästbloggaren: Hans-Olov Öberg


Jag var tio år och en extremt välkammad och dygdig liten grabb när en klasskompis introducerade mig för Alice Cooper. Hade toppbetyg i allt utom jumpa, sjöng i domkyrkans gosskör och skulle gifta mig med min första kvinnliga lekkamrat och "tjej" sedan fem år tillbaka. Knorrade inte ens över makrillen med den stuvade spenaten i skolbespisningen.

Japp.
That bad.

Men sedan kom den där sminkade farbrorn som hade giljotiner på scenen, levande ormar och allt möjligt läskigt. Han var som en seriefigur, men på riktigt och ställde, det måste man nog erkänna, min värld på huvudet. Alltså verkligen hundraåttio grader. Det jag dittills hört av någonting som påminde om rock var ju Sweet, för guds skull. Och även om Ballroom Blitz har sina stunder, fanns ju alltid en Poppa Joe eller en Wig-Wam Bam på blandbandet som upphävde den där riktiga upprorseffekten.
Alice Cooper, däremot...

Det var där min kärleksaffär med hårdrocken började.

När man är så illa däran och nedfallen i väluppfostran, behöver man ju en rejäl smäll för att ta sig av den utlagda rälsen, om man säger.
Alice Cooper blev startskottet och snart var jag inne på det mesta som innehöll rasslande gitarrer, attityd och tryck.

Vi har trivs ihop, jag och hårdrocken, sedan dess.

Och tre decennier senare, gör jag mitt bästa för att uppfostra nästa generation precis så som jag ... eh... inte blev uppfostrad.
Mitt förlag Kalla Kulor ger ut hårdrockslitteratur för alla skeden i livet - pekböcker för de yngsta, hårdrocksbarnböcker för de något äldre barnen, rockbiografier för ungdomar och uppåt och så småningom även en Managementbok på samma tema.

Och när jag mer än tre decennier efter introduktionen till Alice Cooper fick skott på Welcome to my Nightmare fanns ju ingenting att diskutera. Klart att vi skulle ta den till den svenska marknaden. Det var jag ju på något vis skyldig min barndomshjälte.



Och historien har verkligen allt - från de tidiga åren med Coopers uppväxt i kyrkliga sammanhang (det visar sig att han hade det mycket värre än jag själv), kamp mot svår sjukdom och så småningom de första stapplande stegen med diverse skolband. Att Frank Zappa var en av dem som tidigt tog sig an bandet Alice Cooper var ingenting jag hade en aning om, inte heller den sanna historien bakom "Kycklingskandalen" - där sångaren påstods ha bitit halsen av och druckit blodet ur en kyckling som någon i publiken kastat på honom. (Alice Cooper slängde tillbaka kycklingen till publiken och det var sannolikt några av de handikappade på de första raderna som slet den i stycken.)

Welcome to my nightmare beskriver hela den fantastiska uppgången med alla dess skandaler. Och den, verkar det, i rocksammanhang oundvikliga kraschen. Samt vägen tillbaka till toppen igen. Som verkligen inte var spikrak, med tanke på den märkliga blandningen av dramatiskt ökad konkurrens i skräckfacket samtidigt som USA drabbades av moralpanik.

Men nu är han här. Både i bokform och i egen hög person - på Liseberg ikväll och Skogsröjet senare i veckan.

Han gör fortfarande sin grej. Och för det är jag honom oändligt tacksam. Kanske kan han frälsa fler små pojkar och flickor från kyrkokören?

Semper Amens,

Hans-Olov Öberg
VD & Förlagschef
Kalla Kulor Förlag

4 kommentarer:

  1. Alice är min hus gud och jag var grymt peppad på den här boken ända tills jag såg hur översättningen blev totalsågad i senaste Sweden Rock Magazine. Eftersom SRF alltid skriver väldigt snällt om böcker blev jag väldigt förvånad och bestämde mig för att läsa den på engelska i stället.
    Det var samma med Ozzys biografi. Översättningen var katastrofalt dålig. Vad beror det på? Jag läser mycket och tycker inte att det är så i andra böcker. Tror förlagen att hårdrockare inte kan läsa så dom tar in dåliga översättare som är billigare?
    Mvh Daniel i Myrarp

    SvaraRadera
  2. Har läst både Alice (på svenska) och den bok av Dee Snider som recenserades samtidigt. Man kan säga att Anonym har rätt i att SRF recenserar snällt, men det gällde den helkassa Sniderboken. Maken till soppa, får man leta efter och den fick en nia? Mot Alice var skribenten snarast taskig.

    SvaraRadera
  3. Jag kan iallafall meddela att översättaren som gjorde Ozzyboken (och även Keith Richards Livet) åt Norstedts efter klagomål från oss i bokhandeln bl.a. fått kicken! ;). Hoppas på bättre fokus i framtiden. JZ / Bokboxen

    SvaraRadera
  4. Jag heter Daniel, inte Anonym :). Har inget sånt googlekonto eller vad man nu var tvungen att ha för att inte heta anonym i rubriken. Har inte läst Dee Snider boken och om den är bra eller inte var inte riktigt det jag menade. Smaken är som baken och om man tycker att en bok är bra eller dålig är upp till var och en (jag tyckte att Da Vinci-koden var ganska helkass och det var jag ganska ensam om verkar det) utan det jag ville lyfta fram var översättningen. Och eftersom det här är en blogg från en bokhandel tänkte jag att det var ett bra forum för en fråga jag funderat på eftersom dom säkert har kontakt med förlagen. Så tack snälla bokboxen för att jag i alla fall fick svar om Ozzyboken. Det var roligt att höra att förlaget i alla fall reagerade. Men man kan ju inte låta bli att undra om det inte var någon från förlaget som läste boken innan den trycktes?

    Det ska bli spännande att se om någon mer reagerar på översättningen i Aliceboken eller om SRF var "taskiga". Fasst jag tar det säkra före det osäkra och läser den på engelska.

    SvaraRadera