torsdag 1 november 2012

"Bowie - Album för album"

”I have been accused of being the man that killed the sixties.
Not true. The sixties were already dead when I got there.
I merely helped to clear away the bodies....”
- David Bowie



Jag brukar dela upp Bowies plattor i fyra huvudsakliga grupper:

* Konceptskivorna – Ziggy Stardust, Outside, Diamond Dogs, Buddha of Suburbia
(En mer eller mindre tydlig story. I vissa fall rent musikalmaterial.)

* Ljudbildsskivorna – Heroes, Low, Earthling, Young Americans, Black Tie / White Noise
(Bowie hittar en ny leksak. Helheten överskuggar ofta de individuella låtarna.)

* De halvhjärtade – Tonight, Hours, Never let me down, Let´s Dance
(Trots enstaka guldkorn lämnar de dig slutligen besviken.)

* Låt-skivorna – Heathen, Scary Monsters, Station to Station ...och Hunky Dory
(En variation av stilar och sound, fokus på melodierna.)

Ja, ni förstår, jag är en fullkomlig Bowienörd. And proud of it!

”I samband med 40-årsjubiléet för David Bowies legendariska album The Rise & Fall of Ziggy Stardust & the Spiders from Mars kommer denna unika retrospektiv, en hyllning till en av populärmusikens främsta pionjärer. Författaren Paolo Hewitt presenterar alla David Bowies studioalbum i detalj. Boken innehåller kommentarer från dem som arbetade med skivorna, inklusive musiker, tekniker och citat från Bowie själv; samtida recensioner och intervjuer; alla skivomslag reproducerade i verklig storlek samt en mängd unika och tidigare opublicerade foton.”

2008 utsåg OUT Magazine (USAs QX ungefär) Ziggy till ”The Gayest album of all time”!
Ok.....Så signa upp mig för nästa års Prideparad då. För det är skivan med stort S. Skivan som jag köpt om och om igen. Spelat sönder både vinyl- och CD-utgåvor. Tvingat varje presumtiv flickvän och outbowiebildad polare att lyssna igenom.

”Fattar du inte detta så fattar du inte mig!” 

Kristus, vad påfrestande jag måste ha varit.

Mår bättre nu. Visdom kommer med åldern.

Vad jag än skriver om The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars så kommer jag inte att kunna göra den rättvisa. Det finns mer magi på dessa dryga 36 minuter (exkl. bonusspår) än i all världens samlade Harry Potterböcker/Joe Laberoshower/Gandalfimitatörer.

Bowies musik är i mitt tycke ”the blueprint” för de efterföljande 40 (än så länge) årens mest intressanta musik. Hade vi haft Cure, U2, The Smiths, The Police, The Jam, Joy Division/New Order, Depeche Mode, Eurythmics, Nine Inch Nails, Pixies, R.E.M., Sonic Youth, Smashing Pumpkins, Radiohead, Flaming Lips, Suede, Blur, Verve, Manics, Placebo, Coldplay, Death Cab, Arcade Fire, The National, Kent m.fl. om det inte vore för Bowie? Kanske, men de hade nog inte låtit på det sätt de gör nu. Inte riktigt.

Gör någon ny musik någon gång då! Gubbskrälle!

Beatles och Dylan i all ära.
Bowie tog musiken någon annanstans. Gav den en helt annan själ.
Om Elvis är the ”King of Rock n´Roll”,
Aretha ”The Queen of Soul”,
Michael Jackson “ The King of Pop” (räknar vi självutnämnda titlar?),
och James Brown är ”The Grandfather of Funk”.

Vad är då Bowie?
”The Grandfather of Indie” kanske?

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar