Vi ses i löparspåret!

”Jag är ingen löpartjej”.

Så började Martina Haag när hon var i Helsingborg förra veckan och berättade om sin senaste bok Heja, heja! Så har ju jag också alltid sagt som försvar till att jag inte springer…

Mitt andra försvar slog hon också snabbt hål på: jag har inte tid.

”Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra. Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.”

Tolv minuter har jag ju faktiskt tid med, tretton med… Och där slog hon också bort mitt tredje argument i en handvändning: det är inte kul. Hon skulle bara hålla på så länge det är kul, och eftersom hon fortfarande springer så är det tydligen kul! Och jag får erkänna att jag inte har testat så jag vet ju faktiskt inte om jag tycker om det eller inte.

Tusan också, jag har slut på ursäkter! Såååå… ses vi i löparspåret då då?

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg