”1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.”
Julie Otsukas hjärtskärande skildring av dessa kvinnors öde, från ankomsten i Amerika fram till tvångsflytten till interneringsläger under andra världskriget, är bland det mest gripande jag läst.
Och detta är ändå året då jag snyftat rejält till Jonas Gardells Torka aldrig tårar... och kaskadsprutat tårar ur ögonen som Lille Skutt åt En man som heter Ove. Damn you Backman!
Otsukas prosa är väldigt sparsam och ren. Boken är bara 170 sidor lång, men lyckas förmedla mer än de flesta tegelstenar jag plöjt mig igenom.
Greppet författaren valt är genialiskt. Hon har skapat en slags kollektiv dagbok där vi följer nästan en hel generation av kvinnor, och med tiden deras familjer, samtidigt.
”Vi födde sommartid under ekar i fyrtiofem graders värme. Vi födde under året kallaste nätter bredvid vedeldade kaminer i enrumsbaracker. Vi födde på vindpinade öar i deltat, sex månader efter vår ankomst, och barnen var små och genomskinliga och efter tre dagar dog de. Vi födde nio månader efter vår ankomst och barnen var fulländade med massor av svart hår (…)
Vi födde i städer där inga läkare tog emot oss, och vi sköljde själva ur oss efterbörden.”
De är anonyma, namnlösa men ändå lär vi oss känna igen deras öden genom boken.
Vi gråter.
Vi förfäras.
Vi känner deras lycka, vi känner deras sorg.
Vi älskar den här boken.
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Lite sugen man blir på att läsa då...
SvaraRadera