Jon Dreyer är en författare med skrivkramp. Hustrun Siri sliter med sina två restauranger för familjens försörjning. Jon älskar Siri, men är ständigt otrogen. Siris mamma börjar dricka efter 20 års nykterhet. Tonårsdottern Alma revolterar, går inte att förstå. Familjens barnflicka försvinner spårlöst.
Som ni märker är det inte direkt någon skrattfest som väntar i Linn Ullmanns senaste roman Det dyrbara. Förtvivlan och kramp är orden som kommer till mig när jag läser. Inte bara skrivkramp, utan de krampaktiga försök vi alla gör att hålla samman vår vardag, att låtsas att allt är som det ska, att hålla förtvivlan på avstånd. För Ullmann skildrar de där stunderna när livet är outsägligt svårt.
Det är sommar. Familjen befinner sig på lantstället. Jon och Siri kan inte längre kommunicera. Istället skickar de sms till varandra, smygläser varandras mail och dagböcker. Drömmer om den tid då närheten var självklar. Medan Jon uppmuntrar barnflickan Milles svärmeri kämpar Siri med att arrangera en födelsedagsfest för sin mor. En fest ingen vill ha. När kvällen är slut kommer inget att vara sig likt.
Trots att ett fruktansvärt brott begås är detta ingen kriminalroman. Och det stora brottet är inte det enda i denna bok. Gång på gång begår huvudpersonerna små förbrytelser mot varandra, karvar sig djupare ner i oförmågans återvändsgränd. Milles försvinnande ställer saker och ting på sin spets. Familjen försöker fortsätta att leva som vanligt, men misslyckas gång på gång. Finns det förlösning? Någonting får mig ändå att tro det. Det dyrbara.
Vad är då det dyrbara? Det måste väl ändå vara kärleken. För den går aldrig förlorad i den här historien, trots att dess invånare bedrar, ljuger, misslyckas. Kanske är det vad jag tycker allra mest om med boken, att Ullmann visar på komplexiteten i våra relationer. Kärleksspalternas svartvita svar känns så oändligt långt borta. Det är oändligt skönt.
Susanna Mattsson
Bokia killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar