måndag 4 mars 2013

Halvsnygga besvärjare


Å, vad jag älskade första Twilight-boken! Den fick mig att känna mig som vilken vampyrbiten 14-åring som helst (det känns som ett tag sedan nu, men då kunde man faktiskt dagligen höra konversationer av typen "Åååååhhhh, Edward är så snyyygg!" "Jag veeeet, det bara mååååste finnas vampyrer i verkligheten!" Jag förstod dem.) Sedan gick det snabbt utför med serien, men den där första boken gav en mersmak. Vore fint att få uppleva det där sugande tonårstrånet och bladvändarkänslan igen.

Jag hade alltså mina förhoppningar inför läsningen av filmaktuella Beautiful creatures. Framför allt efter Lotta Olssons positiva recension i DN. Efter avslutad läsning kan jag väl säga att de inte infriades helt.

Storyn är enligt den numera klassiska modellen pojke-möter-flicka, flicka-visar-sig-ha-övernaturliga-egenskaper-som sätter-käppar-i-hjulet-för-kärleken, och vår förhoppning är såklart att kärleken ska övervinna alla hinder. Gott så långt. Jag köper hela konceptet.

I korta drag handlar det om Ethan, en sextonåring i en småstad i den amerikanska södern. Han känner sig (som så många sextonåringar) som en främling i tillvaron. Det blir inte bättre av att hans mamma nyligen omkommit i en bilolycka och att hans pappa därefter låst in sig i sitt arbetsrum. När den excentriska Lena börjar i hans klass faller han pladask. Det gör dock inte resten av det lilla samhället, som gör sitt bästa för att jaga iväg utbölingen. Samtidigt hotas Lenas existens av något mycket större och farligare än en ilsken lokalbefolkning. Kan Ethan hjälpa henne innan det är för sent?

Boken har en ganska hög ambitionsnivå, som slår Twilights med hästlängder. Man får såväl en historielektion (amerikanska inbördeskriget), som en orientering i den moderna amerikanska litteraturen (nåja, inte hela men Dödssynden, Räddaren i nöden med flera både nämns och refereras till - och det gillas ju skarpt!) och en inblick i en inskränkt småstadsmentalitet som känns någorlunda universell. Men, men, men... Jag får ju ingen feeling för kärlekshistorien! Alls! Hur mycket Ethan och Lena än trånar efter varandra, så är det som att författarna inte får till det. Och vad är det då för mening med en kärlekshistoria? Tanken är väl att den ska bära den här berättelsen genom ytterligare tre böcker. Händer det inget drastiskt på kärleksplanet i bok två så har serien allvarliga problem.

Men helt illa var det inte. Boken får medelbetyg, för det var underhållande hela vägen. Men att som Lotta Olsson jämföra med Cirkeln och Eld är att gå långt. Väl långt. Kanske inte helt Beautiful, men väl halvsnyggt  blir mitt slutgiltiga omdöme.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar