"Stallo" - Trollskt och skickligt men lite väl långt

Vampyrer, varulvar, trollkarlar och besvärjare i all ära. Men var hittar man övernaturligheterna från vår nordiska sagovärld? Var är trollen, knytten, vättarna och skrymten? I Stallo av Stefan Spjut lyder svaret på den frågan. (I ärlighetens namn dväljs de även i Amanda Hellbergs fina slukaråldersbok Jag väntar under mossan från i somras - ett tips för er som ännu inte läst.)

Stallo är ett trollfolk inom den samiska folktron, och det här är berättelsen om dem. Men framför allt är det berättelsen om människorna som möter dem, och som påverkas av dem. Mer vill jag inte avslöja - bäst är att veta så lite som möjligt.

Stefan Spjut är en skicklig berättare med öga för detaljer och relationer. Mycket precist skildrar han det vardagliga livet samtidigt som han får det övernaturliga att komma så nära att jag tror på vartenda ord. Varför skulle inte folktrons väsen kunna finnas mitt ibland oss? Under läsningen av Stallo känns det helt rimligt.

Boken är svår att kategorisera, den innehåller både någon slags kriminalhistoria, samtidigt som den har uppenbara fantasyinslag. Lägg till det ögat för det  vardagsrrealistiska och boken kan lika gärna varit romanklassad. Bra är det oavsett. Inledningen där en liten pojke och hans mamma åker ut till en lånad stuga i djupaste skogen är helt enorm med sin klara blick för barnets universum. Jag blir också alldeles lycklig av några senare absurditeter som inkluderar en folkkär sagomålare samt en radioprofil.

Men tyvärr är boken alldeles för lång. Framåt mitten någonstans börjar det märkas att det som Spjut gör så bra, och som han är så förtjust i - de vardagliga samtalen, iakttagelserna, beteendena... gör han också alldeles för mycket. Med en tredjedels mindre text hade boken lyft till något storartat. Nu stannar det vid bra. Tajta upp och jobba hem till nästa bok, Stefan - så kommer vi att få ett storverk!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro