Nittiotalsnostalgi - Not!!

Häromdagen kom jag på att jag inte läst Mats Jonssons hyllade serieroman Hey Princess från 2002. Det måste ju såklart åtgärdas. Sagt och gjort, jag beställde hem den, läste den och min mest bestående känsla efter avslutad läsning var Guuuuu' vad glad jag är att det inte är 90-tal längre!! (Boken må vara skriven på andra sidan milennieskiftet, men innanför pärmarna är det 1990-tal så det står härliga till.)

Missförstå mig rätt, jag gillade mitt 90-tal (på det stora hela), men när jag återigen fick konfronteras med den där medvetna ängsligheten och som präglade hela årtiondet kände jag inte direkt någon sorg över flydda dagar. Popnörderiet, ZTV, wannabe-kulturen. Jag begråter er inte. Men jag skrattar igenkännande när jag läser om det.

Jag ser det som ett bevis på att Mats Jonsson verkligen lyckats med sin beskrivning av tidsandan som rådde under de år då den här seriebiografin utspelar sig. Till exempel får jag se mina egna outfits från mitten av decenniet beskrivna i detalj. Läsa låttexter som betytt minst lika mycket för mig som för bokens Mats. Besöka Hannas och Hyndan igen (nu i serieform). Och uppleva det där som kallas ung kärlek med allt vad det innebär av ångest, mindervärdeskomplex och trånad.

Hey Mats! Jag gillar din bok. Här får du en låt av mig (som alltid får mig att vilja dansa popdans strax före tre på Underground - ja, eftersom mitt 90-tal utspelade sig till större delen i Gbg):

 

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro