måndag 8 april 2013

Dennis Lehane överträffar sig själv



Danny Coughlin, en ung polis och boxare av fin familj. Luther Laurence, en svart man jagad för mord på en kriminell höjdare. Babe Ruth, baseball-proffs och underbarn, som inget annat önskar än att få slå och slå och slå.

Första världskriget har just tagit slut, om hörnet väntar spritförbud. Det är en orolig tid. Bostons gator fylls av kriminella, kommunister och anarkister. Raskravaller rapporteras i olika delar av landet. I denna tid, i denna stad, flätas de tre männens öden samman.

Danny tvingas, delvis mot sin vilja, att infiltrera Bostons revolutionära organisationer. Samtidigt fördjupas hans engagemang i polisernas usla arbetsvillkor. Luther tar jobb hos Dannys familj, och de två männen finner varandra i en vänskap som lyckas överbrygga den till synes oöverstigliga klass- och rasbarriären.

Babe Ruths historia tar inte fullt så stor plats. Men det krävs knappast ett geni för att inse att den inledande baseballmatchen, som tar upp ett rejält tilltaget första kapitel, berättar en historia långt större än den gräsplan där den utspelas.

Jag har gillat Lehane sedan jag läste Rött regn. Både den och Patient 67 är riktigt, riktigt bra romaner, medan serien om Kenzie och Gennaro är goda bruksdeckare i den lite mer klassiskt hårdkokta skolan. Men med Ett land i gryningen tycker jag att den gode Dennis tar steget över till de riktigt stora berättarna.

Jag blev faktiskt alldeles överväldigad av den här boken. Dennis Lehane har skapat en magnifik berättelse, med djupt engagerande personliga öden förankrade i en övergripande historia om det moderna Amerikas födelse. Jag kan inte annat än jubla åt detta oerhört ambitiösa och välgjorda romanprojekt (boken är den första i tänkt trilogi - och jag hoppas att han håller stilen). Är fast från första till sista sidan, varenda bikaraktär (och de är många) får min fulla uppmärksamhet i denna rikt myllrande roman.

Att jag kommit till skott och läst boken först nu beror på del två - Nattens dåd. När den kom ut nyligen påmindes jag om att jag lämnat Lehanes förra oläst. Det positiva är att jag kan gå direkt på uppföljaren. Den ljuder redan i lurarna (tvåan är liksom ettan klanderfritt inläst av Reine Brynolfsson) och jag ser fram emot den avslutande delen. Skriv, Dennis! Skriv!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

2 kommentarer:

  1. Har haft Lehane som en av mina favoritförfattare ända sedan jag läste patient 67. alla hans böcker står på min läslista!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har du läst "Nattens dåd" ännu? Vad tyckte du? Jag är precis klar med den och gillade, inte fullt så mycket som "Ett land i gryningen", men ändå mycket. Längre omdöme snart i en blogg nära dig :)

      Radera