Visar inlägg med etikett Gästbloggare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gästbloggare. Visa alla inlägg

torsdag 29 januari 2026

Gästbloggaren - Olle Lönnaeus - "Förrädarens hjärta"

 


Trots att ”Förrädarens hjärta” är min tionde roman har jag aldrig vant mig vid den där plågsamma väntan på de första recensionerna.
Jag har jobbat som reporter på Sydsvenskan i snart fyra decennier och fått både beröm och kritik. Men en tidningsartikel skrivs ofta i stridens hetta. Det går fort. Och nästa dag kan den vara glömd.

En roman är något annorlunda.
Den är frukten av många månaders arbete, kanske år.
I romanen lägger man ner sin själ. Därför är man som författare också mer sårbar för vad recensenter och läsare ska tycka.
Trots att mina nio tidigare romaner fått bra recensioner fanns den där gnagande oron kvar inför släppet av min nya bok. Vad ska de tycka? Därför blev jag både lättad och glad när reaktionerna började droppa in.

”Förrädarens hjärta” är årets bästa deckarläsning”, skrev Gunilla Wedding i Skånska Dagbladet.

”Lönnaeus väver skickligt samman mordgåtan med ett större politiskt sammanhang”, tyckte Ulrika Kärnborg i Sydsvenskan.

Med öm precision frammanar Lönnaeus ett förlorat Östeuropa, lika nostalgiskt levande som på ett gulnat fotografi.”

Och så har det fortsatt.

”Förrädarens hjärta” är en spionroman, men också ett slags kärlekshistoria.
Boken börjar med att en rysk kvinna vid namn Vera Kulitjenko hittas med uppskurna handleder i badkaret i ett rum på Grand Hotel i Lund – samma morgon som Ryssland har invaderat Ukraina.

Som ung journalist reste jag i det gamla Östeuropa vid tiden för Berlinmurens fall och efter Sovjetunionens kollaps ett par år senare. Det var när jag plockade fram mina gamla reportage från den tiden som jag fick idén till den här romanen.
I Kaliningrad – där Vladimir Putin idag placerat ut missiler som kan bestyckas med kärnladdningar och nå Skåne på fyra minuter – intervjuade jag amiral Vladimir Jegorov, chef för den ryska Östersjöflottan. När jag långt senare läste artikeln slog det mig att amiralen för mer än trettio år sen lät precis som Putin gör idag när han ska motivera sitt erövringskrig i Ukraina: Det är inte Ryssland som hotar sina grannar, utan Nato och väst som hotar Ryssland.

I ”Förrädarens hjärta” kastas författaren och journalisten Johan Bonde tillbaka i tiden när han får budet om Veras död. Han minns deras kärlekshöst i Berlin 1989 och deras heta dagar i Kaliningrad 1994.
Men vad gjorde Vera nu i Lund - och varför dog hon?
Medan kriget rasar i Ukraina tränger Johan allt djupare in i en värld av spioner, svenska högerextremister och ryska lönnmördare. Finns det en rysk mullvad – en förrädare – djupt in i de svenska säkerhets- och underrättelsetjänsterna?






Lördag 7 februari från 11.00 finns jag i Johan Zilléns bokhandel på Center Syd. Kika in och prata en stund att köp ett signerat exemplar av min nya bok!

// Olle Lönnaeus
 
 
Om några dagar kommer vi dig chansen att vinna ett eget exemplar av Olles bok!
Håll koll här på bloggen! :-)
 
 

tisdag 8 april 2025

Tävla med Bokboxen - Vinn Kristoffer Triumfs "Livet - En handbok"

På bilden syns endast två av tre böcker man kan vinna. Jag har ju bara två händer för bövelen!


Tävlingsdags igen!

Denna gång är det Kristoffer Triumf och Piratförlaget som kände att de hade tre exemplar av nya boken "Livet - En handbok" som hellre skulle befinna sig hemma hos tre av våra läsare.

För att vinna ett av dem behöver du, självklart efter att ha läst Kristoffers gästblogg hos oss, endast svara på denna enkla fråga.


Vilken populär podd förknippar du med Kristoffer Triumf?

1. Fördomspodden
X. Värvet
2. Krimrummet

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress du tycker att vinsten skall skickas till, senast söndag den 13:e april. Håll sedan tummar.

Lycka till!

torsdag 3 april 2025

Gästbloggaren - Kristoffer Triumf om "Livet"




Med en knapp vecka till min egen release av Livet – en handbok går jag på min kompis Helena Lindegrens. Det är så fint ordnat, på Stockholms improvisationsteater, den som funnits i alla tider och där jag träffade henne för första gången. I samtalet på scen med förläggaren om boken I stort sätt mänsklig säger Helena att det är så konstigt att släppa bok i jämförelse med att vara skådespelare, som hon också är, där en pjäs faktiskt har en premiär.

Jag tänker på det när jag cyklar hem i den svala marsnatten. Hur underväldigande det kan vara att släppa en bok, som det i mitt fall tagit nästan två år att skriva. Det tar ju så lång tid för människor att läsa en bok. Även om min tanke från början var att jag också skulle bli skådespelare precis som Helena och jag gick ett år på folkhögskola blev det ju inte så, däremot är jag van vid att släppa podcastavsnitt – något som tar runt en timme att konsumera. Samtidigt är jag skräckblandat förtjust över att få feedback från läsare. Ah, well.

Samma vecka ger jag en intervju med Jonas Strandberg från tidningen Café och får frågan hur grundidén till boken kom till. Och jag måste svara som det är: Jag vet inte! Plötsligt var den bara där, och så gick jag plötsligt och grunnade på den något morbida idén hur det skulle bli om ensamma människor börjar bonda över sina självmordsplaner. Hur skulle de träffas? Och jag vill ju skriva en rolig bok, går det ens med en så mörk botten?

Det blev en historia om deras terapeut, Egon Malmgren. (Hur jag visste att han skulle heta så har jag ingen aning om heller.) Han mår inte heller toppen, efter en längre tids sjukskrivning vill hans nya chef dock att han ska rädda sitt resultat för året genom att ta fem patienter på ett bräde: en gruppterapi. Han ger sig fan på att lyckas – det är bara det att gruppen inte alls vill samarbeta. Tvärt om, faktiskt. Först efter flera veckor, när en av dem berättar att hon vill gå ut i Östersjön med fickorna fulla med sten, vaknar gruppen till.

Enligt dem som redan läst boken är den varm och rolig. Men de som redan läst boken känner ju mig! Vad ska läsare som inte känner mig tycka? Om ett par veckor, eller sju, vet jag.

Längtar.

Bävar.

Kristoffer Triumf


Kristoffer Triumf är författare, journalist, poddare och tidigare copywriter.
Han driver sedan 2012 Värvet, en av Sveriges mest nedladdade poddar.
"Livet" (Piratförlaget 2025) är Kristoffers andra bok, efter den självbiografiska romanen "Törst" (Bookmark 2021).

Nästa vecka ger vi tre läsare möjligheten att vinna varsitt ex av boken!
Tune in to Bokboxen v.15. Same Bat-time, same Bat-channel!


torsdag 13 mars 2025

Tävla med Bokboxen - Vinn Tina Norins "Mjölkharen"

Piratförlaget och författaren Tina Norin, vars gästblogg här hos oss du självklart läste häromdagen, har begåvat oss med tre exemplar av hennes historiska spänningsroman "Mjölkharen"!


"Den berömda konstnären Astrid Sterners tavla Mjölkharen försvinner spårlöst från Göteborgs konstmuseum under en märklig konstkupp 1978. När hennes barnbarn städar ur släkthuset fyrtio år senare hittar de brev och en gammal dagbok som ger en helt ny bild av deras omtalade mormor.  

Astrid och hennes vän Viola lever konstnärsliv i 1910-talets Paris. De studerar, ser Gertrude Steins konstsamling, bor i dragiga vinds­kupor, kastar sig från famn till famn och går på den ena festen efter den andra. Men drömmen om att leva av och för konsten visar sig få katastrofala följder.   

Ju mer barnbarnen gräver i det förflutna, desto tydligare blir det att den försvunna tavlan bara är toppen av ett isberg. Mormor Astrids liv verkar ha varit en komplicerad härva av lögner och förvecklingar."  


För att vinna ett av dem behöver du endast svara på denna enkla fråga.

För vem studerar Astrid och Viola i Paris på 1910-talet?

1. Nils Dardel
X. Claude Monet
2. Henri Matisse

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress du tycker att vinsten skall skickas till, senast onsdagen den 19:e mars. Håll sedan tummar.

Lycka till!

måndag 10 mars 2025

Gästbloggaren - Tina Norin / Mjölkharen

 


Vi var ensamma i hotellets lobby och den okände mannen lyfte ner tavlan från väggen utan att tveka. Stoppade det lilla konstverket innanför kavajen, och kostade på sig en blinkning mot mig innan han försvann mot entrén. Det var sent sjuttiotal i Köpenhamn, jag var nio år och på resa med mina föräldrar. Den fräcka tavelstölden gjorde intryck. Såklart var det obehagligt, men jag minns också att jag fascinerades av händelsen och fantiserade om varför en till synes välbärgad man tog ett konstverk som inte var hans.

Hur händelsen i Köpenhamn eller barndomens intresse för konststölder påverkade innehållet i min debutroman Mjölkharen låter jag vara osagt, men när livet och pandemin fyrtio år senare gav mig mer tid än jag behövde, bestämde jag mig för att skriva en roman.

Jag vaknade en morgon med en idé och funderade på hur en mystisk konststöld i Göteborg hängde ihop med två unga konstnärinnor och händelser i 1910-talets Paris. I mitt huvud växte en berättelse fram som jag ville skriva. Om vänskap, förlust och familjehemligheter. Om svek, krossade drömmar och förmågan att resa sig i livet.

Det blev upptakten till Mjölkharen, en historisk spänningsroman som kretsar kring konstnären Astrid Sterner vars tavla Mjölkharen försvinner spårlöst från Göteborgs konstmuseum 1978. Fyrtio år senare hittar hennes barnbarn en okänd kvinnas dagbok och brev när de städar ur släkthuset. Vem var Viola Wiijk och vad hände med henne? Astrids barnbarn nystar i ledtrådarna, fram träder en tragedi sammanflätad med händelser i Paris där Astrid och Viola studerar för konstnären Henri Matisse.

Det stulna konstverket gav jag namnet Mjölkharen efter ett nordiskt folktroväsen vars uppgift är att sko sig på andras bekostnad och det kändes självklart att lägga en del av handlingen i min hemstad Göteborg.

Men vad är egentligen den mest oförlåtliga stölden? Med den frågan i åtanke formade jag händelserna i Mjölkharen där tavelstölden bara är en liten del av alla lögner och förvecklingar i konstnären Astrids liv. Nu ser jag fram emot att få dela min berättelse med er.


//Tina Norin


Mjölkharen är en historisk spänningsroman om familjehemligheter och svek, vänskap och sorg och om att hävda sin rätt. Utges av Piratförlaget 7:e mars 2025.

Senare i veckan ger förlaget och Bokboxen dig chansen att vinna ett alldeles eget exemplar!

 

torsdag 18 januari 2024

Gästbloggaren - Therese Widenfjord

 
Copyright/fotograf: Emelie Asplund


Det var mitt i vintern år 2001 och jag var så glad att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade fått nytt jobb, och inte vilket som helst – jag skulle få jobba i bokhandel! Min inre boknörd jublade, och gjorde upp långa listor på allt vi skulle kunna köpa med personalrabatt. Lagom till bokrean kastades jag rakt in i arbetet på bokhandeln på Center Syd (då Bokia, numera Akademibokhandeln).
 Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag blev kvar som anställd i olika bokhandlar under nästan tio år, innan jag gick över till en annan del av bokbranschen och började som förlagsredaktör. Det var otroligt kul – varje boknörds dröm.

 Men så gjorde livet plötsligt en U-sväng. Min dåvarande man fick oväntat finansiering för ett forskningsprojekt i USA och vi flyttade dit. En helt ny vardag, även om jag fortsatte som redaktör på distans. Vi bodde i södra Texas, men reste runt i stora delar av landet. Kom till ställen man inte trodde kunde finnas, om man inte hade sett dem själv. Dels var det naturen: oerhörda vildmarker som fortsatte mil efter mil, med djupa skogar eller klippor som kastade sig rakt ner i havet. Dels var det människorna: vi träffade så många som berättade helt galna historier om vad de hade upplevt. Ofta kändes det som att vara i en film, lätt overkligt och som om det fanns berättelser som bara väntade på att spelas upp framför oss.

 Och så var de där underliga husen. Överallt fanns de. Det kvittade om vi var mitt ute på prärien eller långt inne i ett träsk. Nog tusan stod där något helskumt litet hus, mer eller mindre övergivet. Snett och vint, hopsnickrat av vadhelst man kunnat hitta. Mängder av konstiga prylar utanför. Det var omöjligt att inte gå igång och börja fantisera. Vem kunde bo så? Vad hade hänt där inne?

 När vi kom hem började en romanidé att gro. Ett av de där underliga små skjulen. Två personer som växer upp djupt inne i de där skogarna. Det var oemotståndligt att skriva om dem. Så föddes det som till slut blev min roman Med bergens andetag. En berättelse från bergen i Appalacherna, om att hitta hem och försonas med sitt förflutna. Om klassklyftor, lojalitet och vad en familj egentligen är.


 Och nu står boken där, i bokhandeln på Center Syd. Exakt där jag en gång började. Min inre boknörd jublar igen, över att cirkeln har slutits så fint.

// Therese Widenfjord


"Den New York-baserade fotografen Nick Turner återvänder till sin barndoms fattiga bergstrakter i Appalacherna när hans far blir sjuk. Det är hans sista chans att försonas med sitt förflutna. Men Nicks svek visar sig inte vara glömda. För hur mycket kan en familj egentligen förlåta?

I samma trakt finns även Ellie, en äldre kvinna som förlorat sitt hem och måste kämpa för att överleva. När Nicks och Ellies vägar korsas, förändras deras liv för alltid."


"Widenfjords beskrivningar av naturens skiftningar efter årstiderna är ljuvlig läsning som rymmer både dofter och visuella betraktelser."

BTJ-häftet nr 20, 2023

onsdag 22 november 2023

Gästblogg - Leffe & Caroline Grimwalker

 




”Kan ni skriva tio deckare som kortromaner på minst hundrafemtio sidor per del?” frågade förlaget och log lurigt som om det var ett skämt

”Inga problem”, sa vi. ”Hur svårt kan det vara liksom?

De såg på varandra och nickade och tydligen var det inget skämt.

Vi gladde oss åt att få skapa något tillsammans igen. Sist vi gjorde det var 2017 när vi skrev en komedi om ett par som hatar varandra – I Krig & Kärlek, en ljudboksföljetong – och då hade vi väldigt roligt. ”Kul, vi kör”, sa vi. ”När är deadline?

Men så kom den lilla twisten: ”Kan ni skriva dem på ett halvår, så att vi sen kan släppa ungefär en bok i veckan, under lite mer än två månaders tid om ett år?

What da f...

Vi måste säga att det här fick pulsen att gå upp en del. Vi är vanare än de flesta att skriva mycket och att skriva snabbt. Med flera framgångsrika spänningsserier vardera igång samtidigt måste man vänja sig vid ett högt tempo. Men det här? Tio kortromaner, på sex månader? Utöver våra andra serier? Det är ju rätt sjukt men va fan, det är inget vi gjort förut. Det är till och med aldrig gjort tidigare i Sverige i alla fall.

Vi har aldrig varit främmande för en utmaning, så vi sa att det är väl klart att vi kan som två idioter. Sen gick vi hem och svettades och undrade vad vi egentligen hade gått med på.

Det visade sig dock snart att farhågorna var rätt så överflödiga. Vi gick och satte oss på den lokala pizzerian, beställde in varsin öl och lade fram ett tomt anteckningsblock. Två timmar senare hade vi skapat ett gäng galna karaktärer, en fiktiv stålarbetarstad i norra Sverige som vi valde att kalla December och en grovhuggen intrig.

Ett fall för varje kortroman och så några större mysterier som skulle kunna löpa längre. Några av dem över tre kortromaner, några av dem över fem och ytterligare några över alla tio delar. Och kanske till och med vidare in i något mer.

Vi var galet nöjda och tänkte att det här kan ju inte mer än gå åt helvete.

När vi återkom till förlaget blev de något bestörta. En stad som heter December? Kommer inte alla tro att det är en julbok då? Och en polisstation med sju poliser, som alla ska ha en ganska stor roll? Och inte en uttalad huvudperson, utan två? Och att själva staden i sig ska kännas som en huvudperson? Nja, sade man. Det här vet vi inte riktigt om vi tror att det kommer fungera.

Chilla, det tror vi”, sa vi och skrev de där tio kortromanerna i en rasande fart och hade enormt roligt under tiden.

Under arbetets gång och i takt med att vi lämnade in text så insåg också förlaget att vi hade skapat något alldeles utöver det vanliga. Den luttrade polisen John Wagners liv slås i spillror när frun Sara och sonen Mattias plötsligt försvinner. Spåren leder till Saras barndomstrakter, den gudsförgätna orten December, i skuggan av bergen och samhällets spelregler. En oförlöst kärlek. Två seriemördare. En nynazist som väntar på undergång och raskrig. Morden i Midsomer kan gå lägga sig.

Tillsammans har vi skapat en serie där ingen håller tillbaka, varken skurkarna eller deras motståndare. Och nu har ljudbokslyssnarna visat att serien är något alldeles extra med nästan en kvarts miljon lyssningar, inom loppet av tolv veckor.

Flera av delarna blev etta på topplistorna, vi hade alla tio titlar på topp 25 på Storytel samtidigt, och jämfört med alla förlag kom vi tvåa med flest antal titlar på topp 50 på samma gång.

Med Döden i December har vi slagit alla rekord. Blivit hyllade som den bästa serien genom tiderna och vi har skapat en liten egen genre. Deckarsåpan.

Och nu kommer böckerna i tre tjocka samlingsvolymer, för alla som föredrar papper. Vi hoppas att ni kommer älska Döden i December som vi och alla andra som har lyssnat och läst. Nästa år kommer del 11 och 12. För hur svårt kan det va?

 

Vänliga hälsningar // Caroline Grimwalker och Leffe Grimwalker


Vill du träffa hjältarna från Häljarp?
Välkommen på boksignering mitt i julkaoset. Center Syd, Löddeköpinge. 20/12




 

 

 

 


torsdag 18 maj 2023

Gästbloggaren - Emmy Walt




Ord som staplas på och efter varandra, ord som bildar meningar, som skapar sammanhang, framkallar känslor och reaktioner. Det är så basalt, så grundläggande, samtidigt så utmanande och lustfyllt.

Min fascination för dessa små beståndsdelar i språket har alltid funnits där, och jag har använt orden flitigt. Alltid. I musiken, novellskrivandet, bloggandet, debatterandet, journalistiken - har alltid haft ett stort behov av att få uttrycka mig, att få tycka, att få skapa. Orden är materialet och fantasin dess ramar. 

Jag har någonstans alltid vetat att jag skulle skriva en bok. Drömmen har funnits där sedan jag var liten. Men trots flera försök kom jag aldrig i mål. Viljan fanns, men inte förståelsen för berättelsens komplicerade uppbyggnad. Inte förrän jag för några år sedan beslutade mig för att ta tag i den där drömmen och gå en författarkurs lyckades jag nå hela vägen, och det var som att komma hem. Jag hade lyckats. Jag hade skrivit en hel bok.

Nu vill jag göra det igen och igen. 

Flykt är min debut, en samtida thriller där några av våra största rädslor och hot får ta plats: Terrorattentat och dess konsekvenser. I huvudrollen får vi följa frilansjournalisten Mila Savic som befinner sig i Frankrike för att rapportera om den eskalerande flyktingkrisen när en serie koordinerade terrordåd lamslår hela Europa och gränserna stängs. Nu måste Mila på något sätt ta sig tillbaka till Sverige där hennes man och dotter finns. Och det blir ingen enkel resa.

Men Flykt är inte bara en bok om hemska dåd. Det är också en berättelse om människorna som upplever dem. Om hur samhällen påverkas av de motsättningar som hat och hot skapar, om polarisering och främlingsfientlighet men även om hur de mest utsatta i världen hamnar i kläm. De som är på flykt och riskerar sina liv för en bättre framtid. 

Att det blev ett samtida ämne som dominerade min debut är ingen slump. Viljan att utforska, att ta reda på mer, att djupdyka i ämnen har alltid funnits där. 

Jag var en av få som blev överlycklig när lärarna började prata om uppsatser och specialarbeten. Antagligen var det också därför jag blev journalist, men medan journalistiken kändes för begränsad och styrd så har skönlitteraturen visat sig vara den perfekta arenan för mig. En plats där jag både kan gräva i ämnen, fundera över karaktärers syften och reaktioner, och samtidigt bestämma själv hur berättelsen ska sluta.

Flykt är första delen i en planerad serie om Mila Savic och jag ser fram emot att få dela även kommande delar med er.

// Emmy Walt 


fredag 18 mars 2022

Gästbloggaren - Victoria Björn Blomqvist



Jag växte upp som ensambarn i en egenföretagarfamilj där arbetstiderna var, tja, 24-7. Vi flyttade tidigt till de svenska fjällen, närmare bestämt Sälen, och lämnade därmed släkt, vänner och det bekanta i Värmland bakom oss. Kanske var det inte så konstigt att jag blev den där bokmalen som plöjde bok på bok i flickrummet. Försvann in i andra världar, lärde känna tusentals Mållgans.

Jag älskade Berättelserna. De där svarta bokstäverna mot det vita pappret som skapade magi. Jag njöt till och med av lukten på byns lilla bibliotek. Lukten av gamla böcker.

Det handlade aldrig om specifika genrer utan allt slank ner. Äventyr, deckare, feelgood, skräck, romaner. Det viktiga var att det fanns en känsla som fångade, som drog mig in och lät mig följa med till spännande platser, andra kulturer, nya sätt att tänka och att vara. Min värld blev så mycket större än vad verkligheten någonsin skulle ha kunnat erbjuda.

Skrev gjorde jag som liten. Så pennan glödde. Hittade på, levde mig in och fantiserade. Men en dag blev jag stor. Att sitta och hitta på historier var ju inget som vuxna människor ägnade sig åt. Om man inte var författare så klart.

Så jag slutade skriva. Sen kom jobben, huset, barnen och livet emellan. Alla dåliga ursäkter. Någonstans inne i bröstet brann emellertid längtan efter att få sätta pennan mot pappret igen, eller fingret mot tangentbordet för all del. Berättelserna och skapandet fanns där inne, ville ut och få liv. Men det som var så självklart och enkelt som liten hade blivit så svårt och oöverstigligt som vuxen. Att skriva en bok var inget man bara gjorde. Det tog åratal av research, förberedelser, utbildning och så allt-det-där-andra-som-hindrade-mig-från-att-för-guds-skull-bara-skriva!

När min man, för vilken gång i ordningen har jag glömt, bemötte mitt lätt självömkande ”jag skulle så gärna vilja skriva en bok…” med ”men gör det då?” trillade den så kallade polletten slutligen ner. Jag skulle banne mig ge det ett försök. Sänka axlarna och gräva där jag stod. Ta avstamp i en miljö jag kände till och bara hitta på. Att få ihop ett komplett manus och ro projektet i land skulle vara en seger i sig. Så fick vi se hur det blev med resten.

Då och då fattar man beslut som förändrar livet. Den dagen de första orden formades till vad som skulle bli Fjället tiger still skrek mitt barndoms jag av glädje. Och hon har fortsatt att hoppa jämfota av lycka sedan dess.

Jag har haft turen att växa upp i en miljö så fantastisk och dramatisk som Sälenfjällen. Även om jag sedan många år bor i Karlstad finns de vidsträckta vyerna, det karga fjället, myrarna, dofterna, stillheten och tystnaden inom mig. Saker som jag så starkt förknippar med min barndom men också med mycket annat och det är dit jag i tankarna ofta återvänder. Många känner till Sälen för snö, skidåkning och turism men platsen är så mycket mer. I Fjället tiger still har jag velat lyfta fram den miljö och känsla som finns bortom det kommersiella, den som kanske inte lika många relaterar till.


I Fjället tiger still återvänder Malin, precis som jag själv så många gånger gjort, till sitt barndoms Sälen. Det är en spänningsroman men den vore inget utan de människor med starka och komplicerade vänskapsband, intrikata hemligheter och personliga utmaningar som läsaren får lära känna. Och slänger man in ett mord, en dos mystiska försvinnanden och en nypa svek har man förhoppningsvis en spännande och kittlande berättelse. Just 
kontrasten mellan det stilla och mäktiga i lågsäsongs-Sälen och det råa, brutala som utspelar sig i fjällbyn och på fjället skapar en dramatisk effekt.

Författarskapet är en dröm som besannats och när jag nu fått slå upp portarna till min inre fantasivärld och på nytt greppat pennan ser jag redan fram emot att i kommande böcker få återvända till fjället och ta med läsarna till den fantastiska plats som är Sälen i mitt hjärta.

// Victoria Björn Blomqvist

fredag 4 mars 2022

Gästbloggaren - Marie H. Lundh



Hej bloggläsare, jag heter Marie H Lundh och har skrivit boken Sarahs lag, del ett i det som ska bli Nordmyrserien. 
Den handlar om juristen Sarah som går domarutbildningen i Svea hovrätt och som en del av den skickas till Norrland – en varm och humoristisk roman som dyker ner i det svartaste svåra när Sarah måste konfrontera sitt förflutna och anledningen till att hon valt domarbanan.

Att jag skriver om domstolsvärlden är ingen slump. Jag arbetar nämligen med den administrativa sidan av domarutbildningen, bland annat rekrytering. Det är ett viktigt jobb. Vårt gemensamma rättssystem ska inte enbart avgöra tvister, det ska värna enskilda medborgares rättigheter också.
Jag har som de flesta andra en väldig respekt för våra domstolar, så du kan tänka dig hur jag darrade i knävecken första gången jag gick in genom dörrarna till min nuvarande arbetsplats Hovrätten för Övre Norrland.

Det dröjde inte länge innan jag även förstod att jag hade kommit till en fantastisk arbetsplats med ett fint och proffsigt bemötande, utåt och mellan yrkeskategorier. Jag föll kort sagt handlöst för domstolsvärlden.
”Den minsta hovrätten, men den trevligaste”, som vår interna slogan lyder. En plats där verksamheten och rättssäkerheten är i fokus – och där medarbetarna får vara sig själva.
Den förälskelse jag kände i början av min anställning har utvecklats till kärlek.

I ärlighetens namn är jag kanske mer besatt än kär, det är antagligen därför jag har valt att spendera all vaken tid i domstolsvärlden de senaste snart två åren. Antingen i verkligheten i Umeå, eller i fiktionen i Nordmyr.

Jag har skrivit i hela mitt vuxna liv och skickat många manus till förlag genom åren. Våren 2020 var det dags för ett nytt projekt och jag började skriva Sarahs lag, en berättelse som utspelar sig i domstolsmiljö med juristen Sarah som huvudperson. Jag lät Svea hovrätt skicka henne från Stockholm till den fiktiva fjällkommunen Nordmyr, för att göra utbildningens obligatoriska två år som domare i tingsrätten.

Men Sarahs lag handlar faktiskt inte så mycket om arbetet, boken handlar framför allt om människorna som jobbar på domstolen och om relationer. Om livets djupa svårigheter och om dess små och stora glädjeämnen.
Bokens övergripande tema är att våga. Våga förändras, våga ta sig an det som är svårt, våga älska.

När min debutroman Sarahs lag nu når kollegornas ögon och öron darrar jag återigen i knävecken. Vad ska de tycka om det domstolsmiljön har inspirerat mig att hitta på? För påhitt är exakt vad det är, om än med livet och lusten jag har fått genom arbetet.

Sarahs lag är en roman och första delen i Nordmyrserien. Den är rolig men innehåller också en hel del svärta. Jag har kombinerat mitt intresse för livet, med allt det utsätter oss människor för, med den humor och den fjällmiljö jag håller kär. Med färgstarka karaktärer och rappa dialoger hoppas jag kunna underhålla dig som läser, samtidigt som smärtan aldrig är långt borta.

Jag har försökt skildra Nordmyr som ort så realistiskt som möjligt – komplett med nedläggningshotad flygplats, en tuff arbetsmarknad och ett ökande narkotikamissbruk, så som det är på många håll i Norrland.

Min ambition är att roa och beröra dig som läser Sarahs lag – och ge dig en inblick i domstolsvärlden från en annan vinkel än vi kanske normalt möter den i litteraturen.
Jag hoppas innerligt att jag lyckas.

/ Marie H Lundh

tisdag 18 januari 2022

Gästbloggaren - Sara Blædel

 


Jag är så glad över att svenska läsare nu får möta min hjältinna Louise Rick genom den nya boken ”Flickan under trädet”. I maj kommer nästa!

Har jag alltid drömt om att bli författare? 
Nej! Det har jag verkligen, verkligen inte. Men jag har alltid läst helt otroligt många deckare. Ja, faktiskt började det med att jag läste mysterier för barn. Jag slukade bland annat Fem-böckerna av Enid Blyton. Men för mig handlade det inte direkt om att mätta min läslust. Det handlade om att bli uppslukad av en historia, dyka in i ett universum och bli en av karaktärerna. I Fem-böckerna är det fyra barn och en hund som tillsammans klarar upp olika mysterier. Och jag behövde inte ens vara ett av barnen, jag kunde lika gärna varit hunden – det handlade om att vara med på äventyr.

Orsaken till att jag så tvärsäkert kan säga att jag aldrig drömde om att bli författare är att jag är ordblind. Inte av en svår art, men tillräckligt för att det tog lång tid att läsa en bok. Just därför var mysterier, och senare deckare, det rätta för mig, för en spänningsintrig blir den motor som driver mig genom hela boken. Jag blir helt enkelt tvungen att läsa vidare för att se hur allt klaras upp.

På det sättet väcktes min läsglädje, även om det inte var min starka sida. Hela glädjen bestod i att någon hade skapat en spännande historia som jag drogs in i. Det slog mig aldrig att jag själv skulle kunna skapa en spänning som fick läsare att sugas in i mina berättelser. Kanske var det också därför som jag inte riktigt märkte hur den första berättelsen om Louise Rick tog form i mitt huvud.

Vid den tiden var jag chef för några tv-program, och var helt otroligt upptagen med en massa deadlines som skulle hållas. Som ett skydd mot stressen började jag att berätta historier för mig själv. Hur var det nu… jo, en journalist i Köpenhamn blev ihjälslagen…jag höll på länge med den historien. Jag visste meddetsamma att min huvudperson skulle heta Louise Rick, jag kunde se henne framför mig helt tydligt, men först trodde jag att hon var journalist som jag själv. Så märkte jag ganska snabbt att jag skulle få ut mer av att placera henne vid Köpenhamnspolisens mordrotel. Det här var fortfarande bara en tankelek, ett ”rum” jag gick in i för att få lugn inne i mitt huvud.

Men eftersom jag aldrig varit anhållen eller misstänkt för mord, så visste jag så klart inte hur det såg ut inne på den avdelningen hos polisen. Det kom till en punkt då det var dags att spänna bågen i den tankelek som jag satt igång. Så kom det sig att jag skrev till den dåvarande chefen för mordroteln och frågade om jag kunde få tala med någon av hans utredare i samband med en research jag höll på med…då passade det inte. Men det ändrade sig – nästa dag ringde han och bjöd in mig på en kaffe. Först då, när dörrarna öppnade sig till Köpenhamns mordrotel, stod det klart för mig att det här skulle sluta som en bok. Från det ögonblicket tog jag berättandet seriöst och var mycket väl förberedd med mina frågor.
Jag lägger mycket tid på att göra research till mina spänningsromaner, och det beror nog på att jag var helt ovan vid att skriva fiktion när jag skrev min första bok om Louise Rick – jag insåg att om jag bara kunde ställa en massa bra frågor till olika personer så skulle jag klara av att skapa en trovärdig historia. Och på det sättet har jag fortsatt att arbeta.

Men om någon på den tiden, 2003, hade sagt att jag var i gång med den första boken i en lång serie som skulle utkomma i många olika länder så hade jag gapskrattat! Den första Louise Rick-boken, ”Pulver”, har jag alltid känt var en bok som kom till mig, det var inte jag som hittade på den. Och det är jag mycket tacksam för, för oj vad det har varit fantastiskt. Jag älskar att skriva och uppfinna det universum som mina läsare nu kan gå in i ihop med mig. Men jag hade verkligen inte sett det komma – författare stod inte på listan över det jag ville göra när jag blev stor.

// Sara Blædel, januari 2022


Författaren är just nu aktuell med "Flickan under trädet", den tionde fristående delen i Louise Rick-serien.

"På Bornholm hittas kvarlevorna av Susan, en flicka som försvann under skolresa många år tidigare. Liket har legat dolt i en klippskreva under ett myllrande täcke av insekter. Louise Rick har lämnat sitt arbete på mordroteln och blivit hemkallad i förtid från sin jordenruntresa eftersom hennes bror försökt ta livet av sig. Han är förtvivlad. Hans fru Trine har lämnat honom och barnen och inte gett ifrån sig ett livstecken. Louise bestämmer sig för att hjälpa sin bror och försöker hitta Trine. Ett gammalt klassfoto avslöjar att Trine gick i samma klass som den hittade döda flickan på Bornholm och var med på samma lägerresa."
 
 
 

tisdag 14 december 2021

Gästbloggaren - Bethany Clift

 

The author herself. Seen here preparing for coming pandemics.

The question authors get asked, and dread, the most – why did you write your novel?

I have an eloquent and engaging stock answer that I repeat in a regular basis about the idea for Last One At The Party forming one winter’s night as I was lost in the dark hills of the Oxfordshire countryside. About how I stared up at the sky, alone and lonely, and was struck by the notion that I might be the only person left alive in the world. If I were, where would I go? What would I do? This anecdote is true, but it is not the only reason I wrote a book about a woman who is (potentially) the last person left alive on earth.

Hi, my name is Bethany Clift and I wrote "Överlevaren" ("Last One At The Party") because I am surrounded by noise. Constantly. I am married with two kids, a dog and a fish and my life is an endless litany of chatting, arguing, whining, laughing, singing and barking. As I sit typing this in my front room with no radio or television it should be relatively quiet and yet still I can hear the fish tank bubbling, car engines humming outside the window, the heating system thrumming through my walls. When I visit friends or family, the first think they do is fill the empty background of the room with music from the radio or speaker – like silence is something to be scared of.

I didn’t always crave quietness, as a child I too chattered and sang and filled the world around me with my excess din. In my early twenties I would go dancing and stand as close to the speakers as I could get to feel the base thrumming through my body, assaulting my very bones and not just my ears. I still love music and singing and the excited babble of my children as their enthusiasm for life pours from them. But, I also love peace and quiet and stillness, moments when my world and mind are calm and tranquil. And these precious interludes seem so few these days.

Maybe it is the pandemic, maybe it is the stage of life that I am at, maybe it is me that is changing and needing more – but whatever the reason I find I crave silence more and find it less. The moments when you can be alone, at peace, with your thoughts. No friends, no family, nothing that demands your attention, nothing to distract you from being you.

We went camping earlier this year and I woke at 4am, walked out into the neighbouring field, lay down in the dew-soaked grass and immersed myself in the quiet of the world. It wasn’t silent – there was a river gushing past a few feet from where I lay, I could hear rabbits scurrying in the grass, bees humming lazily overhead, the birds greeting the day ecstatically – but the noise had nothing to do with me. I did not have to pay attention to it or be wary of it or interact with it. It was not my noise, the only noise that belonged to me was my heart beating in my chest, my breath coming out of my mouth in quiet clouds, a quiet scraping as I scratched my cheek. It was the most peaceful I have felt in over a year.

Your friendly neighbourhood bookseller. Able to display two books at once. In different languages.


So, did I write my novel about the last woman left alive on earth just so I could write about the lack of man-made noise once humanity was gone? No. But, did I relish those moments where she appreciated the silence? Did I envy her that treat? Yes – I did. I would never want to be her, never want to be without the joy of hearing my children sing, the delight of listening to my husband laugh, the babble of chatter when my family is together, but don’t we all crave quiet sometimes? That moment when the world falls away and the only person that matters is us? Yes, we do. And the lesson that writing
"Överlevaren", and the past year, has taught me is that we must carve that space out for ourselves, that small moment of peace and reflection. Our lives might be noisy and busy and overwhelming but there is always somewhere for us to find that solitude, somewhere that is for us, alone.


// Bethany Clift, Milton Keynes, England. December 2021


Ni kan läsa Johans, mycket positiva recension, här.

måndag 1 november 2021

Gästbloggaren - Kjell Eriksson

Foto: Emil Malmborg


Läkaren avskedsord innan han lämnar avdelningen på kvällen den 22 juni 2020 är: ”Du befinner dig i ett dödligt tillstånd, men sov gott, så ses vi i morron bitti.” 

Ok, tänkte jag, det kanske går bra. Oroade mig så klart, mest för att jag inte skulle få se mina vuxna barn bli medelålders, och se deras barn växa. Och inte minst att få uppleva sladdisen Miguel fylla fyra till hösten. 


Jag sov gott. Väcktes tidigt. Rullades i väg, sövdes och kirurgen utförde skickligt sitt jobb. 

Vid lunchtid den 23:e simmade jag upp ur morfindimman. Yrsel, hallucinationer, illamående. Uppfattade inte allt, fattade en del, missförstod annat.  

Där på thoraxintensiven 50 B på Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes en kriminalroman. Titeln var given: ETT DÖDLIGT TILLSTÅND. 


Nu spanar Miguel och jag genom fönstret efter fåglar. Det är tidig oktobermorgon. Han är drygt fem. Vi ser talgoxe, koltrast och glada. Vi har två böcker till hjälp: Lär känna 250 djur och växter och Fågelläten, inköpta på den eminenta bokhandeln Östhem i det lilla österlenska samhället Rörum.  


Miguel pladdrar på. Helst skulle jag vilja skriva men för honom är dessa första steg ut i en bevingad värld guld värda. Han ”skriver” också, fantasin flödar. Från fåglar går hans resonemang över till ”bovar”. Vi borde ha en kamera vid dörren, säger han, och jag förstår att han tänker på läget i Brasilien, vårt andra land.  

I den lilla byn i Bahia där vi emellanåt bor har jag under åren sett fem mördade personer på gatan. I det fagra Österlen som jag sedan ett år bor i råder en stillhet som får en stanna upp i den klara luften, och faktiskt lovprisa tillvaron. Två olika världar.  

Här finns inga bovar, bara fåglar, lugnar jag, författare till tretton kriminalromaner med två huvudfigurer i förgrunden. Den ena numera före detta polis, Ann Lindell, som satt Uppland på deckarkartan, den andre, Sammy Nilsson nyopererad … Han är på jakt, från Uppland till Skåne. 


Ett dödligt tillstånd utspelar sig ”runt hörnet”. Orter som Brösarp, Simrishamn, S:t Olof och Tomelilla stiger fram. Jag far på nya vägar, stiger ur bilen, byter ord med allsköns folk, utnyttjar författarens rätt till ohöljd nyfikenhet, utforskar mitt nya landskap. Jag reser med, funderar och lider med, Sammy Nilsson. Jag blir liksom han förvirrad, passionerad och förälskad.  


Nu förbereder jag ett boksläpp, 400 meter hemifrån, i en flygelbyggnad till Christinehovs slott. Samtidigt som jag borde skriva på en ny roman. Men idag blir det inget, förstår jag. 550 pioner väntar på att grävas ner. Jag är också trädgårdsmästare. Ett dubbelliv, med till synes vattentäta skott mellan verksamheterna. Skrivandet och odlandet. Liv och död.  

Miguel står kvar i fönstret, räknar talgoxar. Det måste vara en familj, säger han, och pockar på min uppmärksamhet.  

Jag vrider på huvudet, ser hur morgonljuset får hans ögon att glittra. 


// Kjell Eriksson, oktober 2021