En tryckare på Blue Moon Bar

Man har sina crushes här i livet.
När jag var ung så var det Samantha Fox och Jennifer Connelly (Labyrinth-Jennifer då).
Geena Davis när jag var lite äldre.
På senare år Caitlin Moran. Amanda Palmer. Scarlett Johansson naturligtvis.
(Min fru är helt ok med detta. Hon bara skakar på huvudet och suckar lite.)

Men jag har också i många år har varit upp över öronen förälskad i den ostoppbara, hämningslösa, värmländska urkraft som är Hanna Hellquist. Jag älskade hennes debutroman, den självbiografiska Karlstad Zoologiska och hon har sedan 2009 varje morgon förgyllt min färd mellan Veberöd och Lödde i P3s Morgonpasset.
Som skåneboende är det dock inte ofta jag läser hennes krönikor och kåserier i DN (det är Sydsvenskan som gäller här nere bitches!), mest bara när någon bekant i hufvudstadsregionen delar dem på Facebook eller så.
Men nu har Albert Bonniers förlag gjort årets kulturgärning genom att samla hennes texter, från 2003 till 2015, i bokform!

Tack! Tack så hemskt mycket! Jag älskar henn… det!!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Vad läser du just nu?

Johan Zillén, Center Syd: Lena Ackebos Världens vackraste man. Inte nog med att boken är riktigt bra, det känns dessutom som om man vunnit något slags pris när man går runt med den här skylten på bröstkorgen. Läser också Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset, samt Caitlin Morans senaste Moranifesto.

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag lyssnar på Elena Ferrante fantastiska Min fantastiska väninna (ja, den är så exakt bra som alla säger). Med ögonen läser jag precis som i början av veckan Curtis Sittenfelds Eligible. Och kanske är den lite mer chicklittig än jag trodde (apropå mitt omslagsutbrott), men å andra sidan är det sommar vilket innebär att det passar helt perfekt! Mellan kapitlen sticker jag emellan med en artikel ur senaste Vi Läser.

Silja Stråhle, Helsingborg: Har precis börjat på I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - en oerhört stark berättelse, och så otroligt smärtsamoch sorglig. Man påminns om sina egna förluster, men också om föräldraskapets totala lycka. Och hur lycka och sorg går hand i hand. Jag läser med stor vånda, jag vet vad som ska hända och jag vill inte komma dit. Jag sitter och önskar att jag kunde hoppa över några kapitel. Allt för att slippa möta den stora, förödande sorgen som är på väg. Samtidigt vill jag bara fortsätta och fortsätta. Och det är precis det jag gör. Fortsätter.

Bokhandlarna svarar: Vilken bok vill du ha i julklapp?

De senaste veckorna har vi inte gjort annat än att rekommendera, sälja och slå in böcker som ska hamna under andras granar. Men vilka böcker vill vi bokhandlare själva ha i julklapp?  

Eva Killberg, Ängelholm: Ingen tvekan: i år önskar jag mig Lars Jonssons "Vinterfåglar". För att falla för den räcker det att se omslaget med den vackra domherren och den andra pjodden, som säkert heter någonting... Nu ska jag banne mig lära känna de små bevingade vännerna - och samtidigt njuta av de fantastiska bilderna av akvarellkonstnären Lars Jonsson.

Susanna Mattsson, Jägersro: "Den oändliga historien". Och då menar jag inte boken av Michael Ende (den har jag redan) utan den riktiga Oändliga Historien. Den där boken som öppnar sina sidor för läsaren och låter henne fysiskt stiga in. Ja, jag kollar fortfarande bakre väggen på samtliga klädskåp. Kanske är den inte alls av trä, kanske kommer jag att känna doften av snörök och grankvistar mot ansiktet. Och långt därborta mellan träden – det svaga skenet från en gatlykta.

Johan Zillén, Center Syd: Jag. Vill. Ha. Den. Här!

Men får inte förrns till våren!! Orimliga, orättvisa värld!

Gästbloggaren: Fredrik Backman

Jag heter Fredrik Backman. Jag är här för att jag har skrivit en bok. Min första. Den heter En man som heter Ove. De vänliga människorna som driver den här bloggen har upplåtit ett hörn åt mig här för att berätta något om den. En anekdot eller så. Jag visste helt ärligt inte riktigt var jag skulle börja, mest eftersom jag helt ärligt inte riktigt visste vad jag sysslade med medan jag skrev boken. Så jag tänker göra det enkelt för mig och börja det här där jag började den.

"Ove är 59 år gammal. Han kör Saab."

Att skriva en bok är på många sätt en lång serie kompromisser. Idéer stryks, sidospår kapas, dialoger kortas ner. För tempots och drivets och flytets skull. "Kill your darlings" kallar förläggarna det. Så saker förändras. Historier blir djupare och längre, tar en annan riktning, karaktärer slår in dörrar eller försvinner ut i periferin. Ove var inte riktigt samma person när jag var färdig med sista manuset som han var när jag började det första. Det var oundvikligt. Men om jag bara fick välja en enda darling att vägra döda under några som helst omständigheter så hade det varit det där.

Han kör Saab.
Jag hade kunnat ägna tio sidors karaktärsbeskrivning åt att få med allt viktigt om Ove och ändå inte få med en bråkdel av allt som ryms i de där tre orden. Han kör Saab. Han har alltid kört Saab. Han är 59 år gammal, och det här är hans bilmärke. Ni vet vem han är nu. Jag kan förstås berätta en massa andra saker om honom också, om hans kärlek och hans sorg och hur han blir ursinnig på folk som inte lägger metall och glas i rätt återvinningskärl i soprummet eller hur han skriker åt folk som ställer cyklar där cyklar för helvete inte får stå.

 Jag kan berätta om sakerna Ove avskyr. Om huset han byggt. Om kvinnan han älskar. Om rosa blommor och ensamhet och det där ljudet svarta skor ger ifrån sig när de vandrar längs grusbelagda kyrkogårdsgångar på alla de där söndagseftermiddagarna som brukade vara deras men som bara är hans nu.

Men ni vet redan det viktigaste. Ove kör Saab. Han har alltid kört Saab.

Jag har fått frågan från ett par olika personer som har läst boken huruvida jag har ett stort bilintresse. Det har jag inte. Jag har bara ett stort intresse för människorna som sitter i bilarna. Det finns få popkulturella referenser från min barndom som är så aktivt närvarande i mig varje dag som åttafemtion vi åkte på semester i. Jag minns min frus och min första tvåhundrasexa med oändligt mycket större detaljrikedom än vår första lägenhet. Och jag tror att några av er som läser det här är precis som jag. Om jag säger "män i Volvo" eller "kvinnor i Mercedes" eller "tonåringar i Honda Civic" så ser ni inte bara män och kvinnor och tonåringar. Ni ser ansikten och personligheter. Karaktärsbrister. Irritationsmoment. Saker som särskiljer just de där personerna från andra.

"Gubbe i BMW". "Kärring i SUV". "En sån som kör Fiat". "En sån som ska ha Lexus". "En gammal Renault". "En typisk Porsche". "Du vet, som en Skoda".

Bilar är mer än fordon. De har puls. Andetag och hjärtslag. Själ och hjärta. Människorna som bygger dem och lagar dem och kör dem till och från de bästa och värsta dagarna i sina liv lämnar något efter sig i metallen på dem. Ibland har det hänt att någon frågat mig varför Ove tvunget måste köra just Saab, men de allra flesta förstår precis varför. Det är något du inte kan ta på. Något i allt det där som gör att den du verkligen älskar känner du igen i mörkret. För den du älskar ser du inte, den du älskar känner du.

Ove kunde inte köra något annat än Saab, för Ove har aldrig kört något annat än Saab. Det hade aldrig gått att kompromissa bort.

Och jag själv? Jag kör Hyundai. Ni vet att det säger något om mig. Framför allt vet ni precis vad män som kör Saab hade sagt om mig. För bilar är inte substantiv.

De är adjektiv.

Helsingborgsfödde Fredrik Backman skriver regelbundet i tidningar som Café, Vi föräldrar och Metro. Hans kultförklarade blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka. Inlägget "Personligt meddelande till ganska stressad blond kvinna i grön Volkswagen Golf" från sommaren 2011 har lästs av 500 000 personer och slog svenskt rekord i antal delningar på Facebook. Hösten 2012 debuterar han med romanen En man som heter Ove och den personliga pappaboken Saker min son behöver veta om världen. Fredrik bor i Solna med fru och barn.

Håll utkik! Alldeles strax kommer vi att lotta ut några exemplar av Backmans debut!

Fredrik Backman - mycket mer än bara Ove...

Läste någonstans att man inte räknas som ”riktig” författare förrän man givit ut två böcker. Fredrik Backman löste det problemet med att ge ut sina två böcker En man som heter Ove och Saker min son behöver veta om världen samma dag, 27 augusti. ”Ove" är redan läst och bloggad, och nu har jag även plöjt igenom Backmans tvåa, där han alltså har nedtecknat all sin världsvisdom åt sin son. Som tur är kan man med stor behållning läsa den även om man nu inte råkar vara hans son (hade kunnat bli världens minsta upplaga annars, för så vitt jag vet har han än så länge bara en son…).

Boken är uppdelad i korta och ännu kortare texter om allt möjligt, med Backmans typiska förmåga att fånga ögonblicket. Mänsklighetens beteende vid bagagerullbandet på en flygplats till exempel, eller små barns enorma förmåga att aldrig ge upp som kan liknas vid pyttesmå telefonförsäljare. Man anar också under läsandet att Fredrik kanske inte är världens mest händige man… Om det inte gäller med ord förstås, för de kan han snickra med, det är ett som är säkert!!!

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

PS. Tror aldrig jag sett ordet ”spontanstrukturtapetsera” i tryck förut…