Nu i pocket - Sommarens bästa thriller!

 

"Ledaren för ett av västra Stockholms kriminella nätverk hittas mördad intill en brygga vid Mälaren och kommissarie Irina Kovic kopplas in tillsammans med sin grupp för att utreda fallet, under ledning av kammaråklagare Mats Ljunggren. 

Mordet förväntas leda till fler våldsamma uppgörelser i gängkretsar, men utredarna ser även kopplingar till en tidigare gruppvåldtäkt som ett vittne försökte stoppa genom att larma polisen. I centrum för den händelsen stod en ung kvinna från en finare del av Stockholm, hennes familj och pojkvän, en ambitiös läkarstudent.  

I korsvägen mellan våldsam förortskriminalitet och stadens överklassmiljöer är det svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god. Priset för att stå upp för rättvisan är högt och för att skapa sin egen rättvisa är det kanske ännu högre?" 

Det släpps, uppskattningsvis, tjugotre fantasiljoner debutdeckare i Sverige varje år (jag överdriver lite för komisk effekt, men bara en aning). Från stora och små förlag. Från hybrider och egenutgivare. Tror jag såg Preem pusha ett nytt spänningsimprint i våras. ;-) 

De allra flesta av dessa går förbi obemärkt. Oavsett om de är fantastiska, hyfsade, mediokra eller rent urusla. En handfull debutanter hittar både tonen och läsarna direkt och lyckas nå framgång på alla plan. Några av dem ytterst välförtjänt så. En Niklas Natt och Dag tex. Eller en Stina Jackson för den delen. (Vissa andra succéer kliar man sig bara i huvudet över ...)

Leif Appelgrens "Ingen ond man" borde definitivt tillhöra denna skara.

Det är inte ofta man läser en så helgjuten debut. Vanligtvis brukar det ta en författare någon bok eller två innan man finner sin stil, sitt språk, sin känsla. Leif Appelgren tycks ha funnit genvägen dock. Kanske är det hans år som åklagare i Stockholm Västerort som bidragit. Han kan sina saker. Skildringen av polisutredningen och rättegången känns otroligt initierad. Jag är kanske ingen expert, men här finns varken osårbara supersnutar eller bisarra seriemördare (som bara mördar rödhåriga oskulder vid fullmåne eller så). Här pratar vi skitig gängkriminalitet, en vidrig våldtäkt och en familjs önskan om rättvisa. Eller hämnd.

Det är starkt. Förbaskat spännande. Skakande och gripande.

Boken nominerades bl.a. till årets spänningsdebut 2021, och nu finns den i pocket för alla er som missade den då - men nu vill läsa sommarens bästa thriller!

// Johan Zillen, Akademibokhandeln Center Syd

* Reviderad text. Publicerad i original juli 2021.

Johans sommarhög - Facit

Kan vi säga att sommaren är slut nu?

Gött. Då spikar vi det.

Semestern är i alla fall över för detta året.

Hur gick det med den planerade sommarläsningen (som du kan läsa om här)?

Jodå, tack riktigt skapligt tycker jag. Det blev ju inget strandliggande vid medelhavet detta år heller (vilket man kanske ska vara tacksam för i denna brinnande pandemi vi lever i ...), så det blev kanske lite färre plöjda böcker än vanligt. 

Men 13 utlästa (och ett par till påbörjade) får man väl vara nöjd med, eller?

Lästa ur högen:

Flicka, kvinna, annan - Bernardine Evaristo

Bookerprisvinnaren från 2019 äntligen på svenska. Hyllad brittisk roman som tyvärr inte lyckades fånga mig riktigt. Känns på många sätt som en novellsamling - där vissa livsöden fångar mig, andra lämnar mig helt oberörd. Hittar inte helheten. 

Litapåmig - Anders Roslund

Sjätte boken om Ewert Grens och Piet Hoffmann, elfte boken om Ewert - om vi nu skall vara lite petiga och ignorera det här med "serien i serien" ... Roslund är aldrig dålig, men jag tycker de senaste par böckerna i serien ("Jamåhanleva" och "Sovsågott") gått lite på rutin. "Litapåmig" - en slags fortsättning på bästa boken i serien - "Box 21" - är dock Roslund i toppform! Mycket spännande, och gripande. Mer sådant!

Skuggliljan - Johanna Mo

Första delen i Mos serie "Ölandsbrotten", 2020 års "Nattsångaren", var en av mina favoriter bland förra årets spänningsromaner, och uppföljaren "Skuggliljan" håller samma höga kvalitet som föregångaren. Fans av t.ex. Tove Alsterdal och Åsa Larsson borde definitivt upptäcka Johanna Mo!

The Hollow Ones - Guillermo Del Toro / Chuck Hogan

Övernaturlig FBI-thriller av skaparna till bok- och TV-serien "The Strain" ("Släktet").

Otroligt spännande och ruggig inledning, men tappar sedan fart och känns mest som manuset till pilotavsnittet av en TV-serie. 

Ytspänning - Olvier Norek

Hyllad fransk thriller som jag inte hann med förra året. Fantastisk inledning, men blir sedan lite väl mycket "Les Meurtres de Midsumer" för min smak. Men klart läsvärd. Vive la France!

Uppdrag Hail Mary - Andy Weir

Du vaknar upp i ett rymdskepp någonstans ute i världsrymden. Du vet inte vem du är eller vad du gör där. Bredvid dig sitter två döda astronauter. Taskigt läge liksom ...

Gillade du "The Martian" lär du gilla denna. Mer "Fi" än i den, men också en jäkla massa "Sci"!

Kanske nästan lite väl mycket för en vetenskaplig noob som jag. Men ett sjuhelsickes rafflande rymdäventyr oavsett. 

Devolution - Max Brooks

Mannen som fick liv i Zombiegenren (så att säga) med "World War Z" gör det samma för Bigfoot-myten!

En av sommarens favoriter (hos mig och hos bokhandlarfrun)! Våldsamt och spännande om ett litet samhälle i skogen, isolerat av ett vulkanutbrott, ler- och jordskred. Vad som händer när människan inte längre är apexrovdjuret ...

Norse Mythology (graphic novel) - Neil Gaiman (ej på bild)

"Vafalls!?", säger ni. "En Neil Gaiman-bok du inte har läst???"

Lugna ner er några hekto hörrni. Självklart har jag läst "Norse Mythology" (eller "Nordiska Myter" som den heter på svenska). Men detta är graphic novel-versionen. Eller seriealbumvarianten, som man sa förr i tiden. Nu är den läst. Helt ok, men inget revolutionerande. Kan funka bra som introduktion i de nordiska gudasagorna för läströtta 10-15-åringar.

Tillägg i högen:

Memorial - Bryan Washington

Vardagskärleksroman om paret Ben och Mike, samt deras föräldrar. Washington har lyfts fram av Barack Obama som en av hans favoritförfattare, och jag gillar det också. Även om jag inte drar fram alla superlativen så är det en läsvärd slice of of modern life.

Befriaren - Tina N Martin

Välskriven och spännande thrillerdebut, om mord, sektliv och hämnd. Jag kommer utan tvekan att läsa fortsättningen!

Ett fall mot döden - Randi Fuglehaug

Norsk fallskärmsspänning. Lite trög i starten, och då menar jag efter det att en kvinna störtar tusentals meter mot sin död direkt i inledningen. Efter det alltså, så är det lite pratigt och tragglande ett tag. Men den tar sig, och andra halvan av boken är riktigt underhållande, med flera oväntade vändningar.

De rotlösa - Frida Skybäck (ej på bild, släpps 23/9)

Spänningsdebut av Lunds Feelgooddrottning! En snabbläst och engagerande vardagsthriller, med ett upplägg som drar tankarna till Mattias Edvardssons böcker. 

Blev inte lästa (ännu, i alla fall):

Flicka A - Abigail Dean

De mindre döda - Denise Mine

När bergen sjunger - Nguyen Phan Que Mai

Väder - Jenny Offill

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

Gästbloggaren: Tina N Martin

För några år sedan satt jag på en middag tillsammans med chefen för socialtjänsten i en större svensk kommun. Vi pratade troligtvis om allt mellan himmel och jord, jag minns faktiskt inte riktigt. Men det var en specifik sak som hon berättade och som sedan dess har suttit djupt fastetsat i mig. Sveriges lagar är skrivna för vårdnadshavarna, inte för barnen.

Så sa hon. Och sedan dess har jag inte kunnat släppa det faktum att vi vuxna, i ett av världens rikaste och mest välutvecklade länder, ändå inte har lyckats bättre med att bygga ett av de allra viktigaste skyddsnäten. Det för barnen.

Min debutroman Befriaren är en fiktiv berättelse. En spänningsroman som fokuserar på olika typer av svek, inte bara vuxenvärldens gentemot barnen. Den är sprungen ur min fantasi, men jag misstänker ändå att en hel del läsare kommer känna igen sig. Dels i sveken i sig, dels i omvärldens försök till att hjälpa utan att för den sakens skull alltid lyckas. Igenkänningen tror jag också kommer finnas i den egna viljan till att hjälpa, kombinerat med en gnagande oro inför att göra fel även när man menar väl. Vi människor vill i regel göra gott men drar oss ibland för att fråga om hur. Att vi har ett rättssystem som står på de vuxnas sida, istället för på barnens, gör knappast saken bättre.

Mitt skrivande tar givetvis avstamp i mitt eget läsande. Jag har alltid varit en bokslukare. Under min uppväxt botaniserade jag flitigt bland hyllorna på biblioteket och lånade bok efter bok. Då var läsandet ett sätt att resa i tid och rum, bland miljöer och människor, en delaktighet i andras tankar och inre världar. Så är det förvisso fortfarande, men som vuxen har jag också insett att det litteraturen främst gör är att nyansera. Den nyanserar våra tankar, vår världsbild och vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Den vidgar begreppen, utmanar ställningstaganden och bjuder in till reflektion och eftertanke. Jag förstår att det låter som en klyscha men sanningen är den att litteraturen gör oss till bättre människor. Den som har läst en skönlitterär bok har vidgat sina vyer.

I sommar släpps så äntligen Befriaren, den första delen i en planerad serie. Att jag valt att skriva spänningslitteratur beror på att jag dels är mycket förtjust i gåtor, dels att jag någonstans vill lyfta fram det mänskliga bakom det omänskliga. Inte för att jag på något vis sympatiserar med människors ondska utan för att det känns viktigt att våga ta del av nyanseringen, och kanske i någon mån även vara en del av den. Några av de fiktiva handlingarna i berättelsen är ingenting annat än oförlåtliga. Men än dock så har de sina förklaringar. Och det är där möjligheten till reflektion kommer in, som ett slags erbjudande till läsaren om att vidga sina vyer. Ibland kan man förstå även om det är omöjligt att förlåta. Jag vill åtminstone gärna tro det.

Befriaren har inslag som är av det klart råare slaget. Jag har medvetet valt att inte försköna varken våldet, sveken eller det inre känslolivet. Den brinnande frågan är var gränsen går mellan att vara förövare och offer. Ni läsare får bedöma själva. För även om fiktion just är fiktion, så är det trots att det allmänmänskliga som tar plats i litteraturen. För att utmana oss läsare. För att vidga våra vyer. Och kanske också, som tidigare nämnt, för att få oss att våga reflektera över skillnaden mellan förståelse och förlåtelse. När det väl kommer till kritan kan man fråga sig vem det är som egentligen behöver befrielse, men kanske också vem som förtjänar den allra mest.

// Tina N Martin

Årets spänningsdebut? Ingen ond man av Leif Appelgren

"Ledaren för ett av västra Stockholms kriminella nätverk hittas mördad intill en brygga vid Mälaren och kommissarie Irina Kovic kopplas in tillsammans med sin grupp för att utreda fallet, under ledning av kammaråklagare Mats Ljunggren. 

Mordet förväntas leda till fler våldsamma uppgörelser i gängkretsar, men utredarna ser även kopplingar till en tidigare gruppvåldtäkt som ett vittne försökte stoppa genom att larma polisen. I centrum för den händelsen stod en ung kvinna från en finare del av Stockholm, hennes familj och pojkvän, en ambitiös läkarstudent.  

I korsvägen mellan våldsam förortskriminalitet och stadens överklassmiljöer är det svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god. Priset för att stå upp för rättvisan är högt och för att skapa sin egen rättvisa är det kanske ännu högre?" 

Det släpps, uppskattningsvis, tjugotre fantasiljoner debutdeckare i Sverige varje år (jag överdriver lite för komisk effekt, men bara en aning). Från stora och små förlag. Från hybrider och egenutgivare. Tror jag såg Preem pusha ett nytt spänningsimprint i våras. ;-) 

De allra flesta av dessa går förbi obemärkt. Oavsett om de är fantastiska, hyfsade, mediokra eller rent urusla. En handfull debutanter hittar både tonen och läsarna direkt och lyckas nå framgång på alla plan. Några av dem ytterst välförtjänt så. En Niklas Natt och Dag tex. Eller en Stina Jackson för den delen. (Vissa andra succéer kliar man sig bara i huvudet över ...)

Leif Appelgrens "Ingen ond man" borde definitivt tillhöra denna skara.

Det är inte ofta man läser en så helgjuten debut. Vanligtvis brukar det ta en författare någon bok eller två innan man finner sin stil, sitt språk, sin känsla. Leif Appelgren tycks ha funnit genvägen dock. Kanske är det hans år som åklagare i Stockholm Västerort som bidragit. Han kan sina saker. Skildringen av polisutredningen och rättegången känns otroligt initierad. Jag är kanske ingen expert, men här finns varken osårbara supersnutar eller bisarra seriemördare (som bara mördar rödhåriga oskulder vid fullmåne eller så). Här pratar vi skitig gängkriminalitet, en vidrig våldtäkt och en familjs önskan om rättvisa. Eller hämnd.

Det är starkt. Förbaskat spännande. Skakande och gripande.

Om den bok inte blir, eller åtminstone nomineras till, årets deckardebut är det något fel på systemet. Hör ni det Svenska Deckarakademin och Lind & Co? Det vore rent av tjänstefel av er om denna bok inte får den uppmärksamhet den förtjänar.

// Johan Zillen, Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggaren - Sammy Jeridi

 

»Vuxenvärlden trodde att jag skulle bli kriminell, men jag bestämde mig att motbevisa dem. Genom min tuffa barndom blev jag entreprenör och författare.«  

Mitt namn är Sammy Jeridi. Jag har byggt upp ett framgångsrikt e-handelsföretag och min debutbok Ghettokungen är en av finalisterna i Storytel Awards 2021.

Jag är född och uppvuxen i Solna och mina föräldrar invandrade från Tunisien. Jag växte upp under rätt hårda förhållanden i hemmet som präglades av en hel del fysiskt och mentalt våld. Den trygghet jag behövde som barn fanns aldrig där. Min pappa präntade tidigt in i mig att jag var en nolla. Pappas våld och ord jagade mig. Plågade mig till vansinne i takt med att min avsky mot honom ökade. Nu började mina drömmar att formas, att en dag lyckas, bli ekonomiskt oberoende och framgångsrik. Jag hade en dröm till, att bli författare. Med orden, ”Jag ska visa den jäveln”, nådde jag mina drömmar. 

Flykten från våldet med min vilja att motbevisa pappas ord ledde mig till min resa som lika gärna kunde slutat fel. Det mörka inom mig blev min drivkraft till att kämpa. Att aldrig ge upp. Men vägen dit var krokig och dramatisk genom mina olika livsfaser. Men räddningen var min mamma. Hon gjorde allt för att vi skulle ha det bra, och som med all sin värme och energi är min stora förebild i livet. Hon med mitt förnuft var det som höll mig på rätt sida.

När jag gick i tredje klass drog jag mig ofta till biblioteket för att få lugn och ro. Där upptäckte jag en ny värld att försvinna mig bort i serieböcker och sagor om hjältar. Berättelserna väckte mitt intresse och inspirerade mig att börja skriva. Det var en annan värld där man fick uttrycka sig fritt och skapa, fly bort till något som gav mig tröst och en positiv känsla.

Skrivandet, idrotten och mina vänner var min tillflyktsort i många år. Jag sökte mig till coacher som gav mig verktyg att hantera och jobba med mina osynliga ärr. Mentalt och praktiskt. I min resa har jag lyckats träffa rätt människor som varit förebilder, mentorer och därigenom gjort rätt val i livet.  

Länge bar jag på hatet tills jag en dag valde att konfrontera pappa. Vi satte oss ner i hans kök och jag berättade hur illa jag haft det. Vi försonades och från den dagen har vår relation blivit bättre.

När jag var 28 år träffade jag min norska fru och 2005 flyttade vi till Oslo för att satsa på en idé hon hade, sälja smink på internet, så vi startade e-handelsföretaget Makeup Mekka. Jag skötte marknadsföringen och hon tog hand om resten.

Det var tufft. Vi offrade allt. Satsade alla våra besparingar. Jobbade kvällar, nätter och helger och glömde allt vad lyx var. Vid ett tillfälle var vi nära konkurs och vi jobbade ännu hårdare och efter hårt arbete i några tuffa år vände det. Företaget utnämndes till årets Gasellföretag fyra år i rad. 2019 sålde vi företaget för runt hundra miljoner norska kronor.  

Plötsligt var jag där, dit jag alltid velat komma. Ekonomiskt oberoende och framgångsrik. Men den andra drömmen återstod. Jag ville skriva böcker.

Efter hårt slit vid tangentbordet blev min första bok färdig och kort efteråt hittade jag ett förlag som ville ge ut den. Resultatet är ”Ghettokungen”, som är den första fristående delen i en längre serie. Det är en fartfylld spänningsroman som handlar om Leons kamp för sin yngre bror.

Leon driver det framgångsrika företaget Ghettosäljarna. Pengarna han tjänar använder han för att ge sin lillebror Emir det han själv aldrig fått – ett Svenssonliv, med bra utbildning och respektabelt yrke.

När gangstern Jambolo vill ha tillbaka ett vapen som Leon sålt riskerar drömmen gå i kras, för Leon har principer, han avslöjar aldrig säljare och köpare för varandra. När även kriminalkommissarie Eva Möller, som mot sin vilja blivit förflyttad till Palmegruppen, får upp ögonen för Leon dras snaran åt. Nu är det Leon som har ett pris på sitt huvud, och han är jagad, jagad av alla.

Handlingen är till viss del inspirerad av verkligheten och min egen uppväxt. Boken skiljer sig från liknande spänningsromaner genom att huvudkaraktärerna varken är onda eller goda. De är sargade sökande själar som vill nå sina drömmar. Genom karaktärerna återspeglar jag delar av mitt händelserika liv även om det mesta är fiktivt.

Idag lever jag med min fru och våra två barn i Nordnorge och Spanien. Tillsammans med min fru driver vi nya företagsprojekt, och jag skriver vidare på serien. Uppföljaren, Ghettobröder, lanseras i slutet av mars digitalt och i juli kommer pocketversionen. Just nu arbetar jag med råmanuset till bok tre, Ghettolegender, som lanseras senare i höst. Vid sidan skissar jag vidare på ghettoserien och på en spinoff med en ny intressant karaktär som dyker upp i Ghettobröder.

Jag hoppas att min historia kan inspirera andra att välja rätt val i livet – utan att välja fel och hamna snett som tyvärr många gör idag.

// Sammy Jeridi

Gästbloggaren - Jacob Lindfors

 

Mitt namn är Jacob Lindfors och jag är författare till Vinterpacket, min debutroman. Jag vet faktiskt inte vad jag känner inför det. Jag tror inte att det går att missa att den är skriven av någon som är både rädd och väldigt arg. Skrivandet har alltid gett mig glädje och livslust, lyst upp mina dagar. Och så blir resultatet av det en våldsam och hämndlysten käftsmäll till bok, skriven i ett enda långt morrande.

Men det behövs kanske ett sådant emotionellt tryck för att en berättelse ska bli bra.

Jag läste statsvetenskap och freds- och konfliktstudier på universitetet. Ett år fick vi i uppgift att skriva en essä om en påhittad rebellgrupp. Jag valde att skapa min i Sverige, trots att det är ett demokratiskt och stabilt land, snarare än en illiberal och kaosartad nation där insurgenter kan frodas. Det blev en spännande utmaning. Jag använde rekryteringstaktiker som indoktrinering, utpressning, kidnappningar, tvång och finansiella motiv för att bygga en trovärdig rebellrörelse. Räknade ut hur de skulle gå till väga, steg för steg. Jag fick det till ett halvår. På ett halvår skulle en sådan organisation kunna knäcka Sverige om ingen stoppade dem.

Brottsnätverket Vinterpacket blev den mest skrämmande fiende som jag kunde komma på.

Sedan kom jag ut i arbetslivet. Min första riktiga anställning blev vid moderaternas kansli till riksdagen, där jag skulle arbeta med säkerhetspolitiska frågor. Samtidigt blev världen omkring mörkare och farligare Jag blev mer cynisk. Den påhittade rebellgruppen kändes plötsligt inte så långt borta.

En kväll, när jag satte mig för att skriva, var det bara sådana saker som dök upp på pappret. Jag rynkade på ögonbrynen och försökte skaka bort tanken på att skriva en roman om något som skrämde och äcklade mig. Då ropade min son i rummet intill, och jag kröp ner hos honom för att han skulle somna om. Låg där och tänkte över hur jag skulle göra. Jag skrev för att uppleva nya saker, inte för att konfrontera. Ville jag verkligen tackla det här ämnet?

Min son somnade. Jag gick upp och fortsatte på Vinterpacket.

Jag tror att nyckeln var min huvudperson, Mattias Kassian. Han var inte som jag. Jag såg framför mig en person som hade all anledning att vara hämndgirig och cynisk, men som istället var varm och hoppfull. Han hade förmågan att ta sin an hoten i samhället och i världen, men skulle göra det av rätt anledningar, trots sina inre demoner.

Vinterpacket handlar om vad som händer när man sätter Mattias Kassian och hans kamrater mot det värsta hotet som jag kan komma på.

Mitt främsta verktyg är att grunda allt i realism. Läsaren ska känna att det här kan hända. Läsaren ska ta konflikten på största allvar.

Och sedan ska läsaren få uppleva hur det känns att slå tillbaka.

// Jacob Lindfors, januari 2021

Gästbloggare: Mina & Magnus Dennert

"Journalisten Roya Zand kämpar dagligen mot lögnerna och hatet som sprids på internet. Hon har skapat en nätrörelse som på kort tid blivit en viktig röst för mänskliga rättigheter i landet och satt käppar i hjulen för högerextremismens framfart.

När en kvinna med kopplingar till Royas kamp hittas mördad i ett vattentorn i Göteborg misstänker Roya att någon gjort verklighet av hoten. Tillsammans med en kollega börjar hon granska de som hatar och förstår snart att det inte rör sig om en ensam galning, utan ett organiserat nätverk."

“Ni har inte funderat på att skaffa hund?” 

Polismannen lyfte lite menande på ögonbrynen som om det skulle vara något vi självklart borde gjort redan. 

Arbetet med föreningen #jagärhär hade visat sig inte vara så okontroversiellt som vi hade trott. Att stå upp för mänskliga rättigheter och kämpa mot hot och hat i kommentarsfälten var minerat område, tydligen fanns det många som kände sig hotade av att inte få sprida desinformation och hata fritt. Och ju mer gruppen på Facebook växte, desto mer intensivt flödade hatet.

Vid det här laget, när polisen föreslog oss att skaffa hund, hade #jagärhär över 70 000 medlemmar i Sverige, spred sig internationellt och vi hade levt med hoten över oss under ett par års tid. Vi hade gradvis hunnit vänja oss vid allt grövre saker och det som borde ge kalla kårar passerade obemärkt. Det fanns inte utrymme, varken känslomässigt eller tidsmässigt att reagera på annat än de riktigt allvarliga sakerna.

Lögnerna som spreds i alternativa medier drev ständigt upp nya attacker. Det som börjat med hatiska meddelanden i kommentarsfälten på sociala medier övergick alltmer i direkta mordhot. Grannar fick falska inbjudningar till avskedsfester hos oss, eftersom vi snart skulle dö, medlemmar hängdes ut med namn och adress, släktingar fick patronhylsor skickade till sig på posten och vi fick veta att “jaktsäsongen” på såna som oss var igång. På något sätt gick det att hitta en vardag i det där också men när vänner frågade om vi inte borde resa bort och bo någon annanstans ett tag så kröp verkligheten nära inpå. Det var givetvis en helt orimlig situation att arbete och leva i. Att som mamma behöva prata med barnen innan man åker till jobbet och på allvar känna att det inte är säkert att man kommer ses igen. Det fanns klockslag och platsanvisningar angivna om när morden skulle ske.

Och mitt i det här, någonstans där i kaos, ilska, rädsla och beslutsamhet föddes idén till thrillern Tystnadens torn. Vi ville berätta om hur det är på mottagarsidan, på andra sidan skärmen och kanske nå en bredare publik än den vi lyckades nå. Kunde vi nå igenom lögnerna som spreds om oss ända fram till dem som hatade? Så växte Roya och Natalie fram, huvudpersonerna i boken, som får se precis hur illa det kan gå - när hoten blir verklighet. Men som också har kraften och modet att göra motstånd. 

Och just det, hunden ja. Hur gick det med hunden? Jo, det slumpade sig så lyckligt att en släkting hade en hund de inte kunde behålla längre. 

Så nu är vi vaktade av Caspian, han håller dörren i vått och torrt. 

En Cockerspaniel.

// Mina & Magnus Dennert

Vinnare - Lina Areklew-tävling!

Då tar vi alla i från tårna och säger ett stort grattis till de fem lyckliga vinnarna av varsitt signerat exemplar av Lina Areklews debutthriller "Ur askan" (ja, även ni som skickade in svar men inte vann denna gång. Be the bigger people här nu. :-))

Korrekt svar på den supersvåra frågan var självklart alternativ X- Surströmming!

Detta hade Eva i Uppsala, Johan i Eslöv, Julius i Lödde, Anna i Hörby och Said i Malmöl full koll på! 

Signerade böcker är på väg till era brevlådor inom kort!

 

Och har du inte läst Linas gästblogg ännu, så gör det!

// Johan, Akademibokhandeln Center Syd

Tävla med Bokboxen - Vinn signerad bok!

Våra vänner på Strawberry Förlag har varit så ytterst vänliga att skänka oss fem stycken signerade exemplar av Lina Areklews omtalade spänningsdebut "Ur askan"!

Allt du behöver göra för att, eventuellt, få en bok nerramlande i brevlådan är att svara på denna fråga:

Vad är Ulvön mest känt för?

1. Den tama vargpopulationen
X. Surströmmingen
2. Sommar-OS 1998

Naturligtvis har du först gått in och läst Linas gästblogg från tidigare i veckan.
Inte för att du måste, utan bara för att det är ren hyfs för bövelen!

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress
du tycker att vinsten skall skickas till.

Gör så senast framåt kvällningen fredag den 5:e juni. 
Håll sedan alla tummar.
Lycka till!

Gästbloggaren: Lina Areklew

Vad händer när livet vänds upp och ned och alla man älskar, all den trygghet man tar för givet, försvinner? Hur klarar man livets prövningar utan någon att luta sig mot? Vad händer om man blir anklagad för mord när man är i sitt allra sköraste tillstånd? På dessa frågor bygger jag grunden till det som ska bli Ulvö-serien om Fredrik Fröding och Sofia Hjortén.

Karaktärerna i Ur askan har funnits med mig i många år. Jag fascineras av människors förmåga att endera gå vidare mot alla odds eller gå under. Det var självklart för mig att någon av mina huvudkaraktärer skulle ha genomlidit något mer eller mindre ofattbart. Estoniakatastrofen är för många precis en sådan ofattbar händelse. Att resa sig och gå vidare efter att ha förlorat familjemedlemmar och upplevt något sådant är inte självklart. Många klarar det, andra lyckas aldrig ta sig upp. Fredrik Fröding är en av dem som aldrig lyckas. Istället fastnar han i bedövande sorg, en jakt på svar och till slut ett förödande missbruk.

Sofia Hjortén är en försiktig spegling av Fredrik. Hennes trauman är privata, gömda bakom fyra väggar. Sorgen och ensamheten är densamma, men till skillnad från Fredrik har hon använt sina känslor som bränsle och skaffat sig en utbildning, en karriär och ett ordnat, men inrutat liv.

Sofia liknar mig på många sätt. Hon har alltid en plan, en väg framåt. Eller åtminstone hade hon det tills hon träffade Fredrik. Jag har också alltid varit styrd av planer. Gärna sådana som var uppdiktade av andra som jag inbillade mig att jag måste följa. Universitetsförberedande gymnasielinje, sabbatsår som au-pair, internationella handelshögskolan, masterexamen från universitet i London, bo utomlands i flera omgångar för att sedan landa hemma i Sverige, gifta mig och skaffa villa i förorten, Volvo och tre barn. Inte förrän jag fyllde fyrtio insåg jag att jag faktiskt vågar göra det jag själv vill. Jag lämnade jobbet på stort telekombolag och vidareutbildade mig inom litteraturvetenskap och började frilansa som lektör. Och framför allt – jag gav mig fasen på att det manus jag jobbat på i åtta år skulle bli utgivet!

Nu står jag här med förlagskontrakt. Historien jag burit på så länge ska få läsas av andra. Äntligen får jag testa min teori att hjälten i en spänningsroman inte behöver vara en trött kommissarie, utan kan vara en trasig människosjäl. En person med känslor och rädslor.

Många frågar mig om jag har personliga erfarenheter av Estonia. Svaret är nej. Men, precis som alla andra, har jag upplevt sorger och trauman. Jag har valt Sofias väg. Rest mig och låtit min smärta bli bränslet som driver mig framåt. Idag lever jag ensam med tre barn efter att barnens pappa valt Fredriks väg och tillfälligt låtit sig besegras av depression och missbruk. Min historia är inte unik. Alla har en Fredrik eller Sofia i sig. Och alla har möjligheten att vända sin situation, att välja en annan väg. Det är något jag vill försöka berätta genom mina karaktärer. Inte bara Fredrik och Sofia, utan också alla de offer, anhöriga, men även förövare, vi kommer att möta under resten av Ulvö-serien.

// Lina Areklew

Gästbloggaren: Viktoria Höglund

Två mardrömmar och två brinnande intressen. Ur de fyra sakerna föddes idén till min deckardebut Den som haver barnen kär.

Det började när jag och min man beslutade oss för att försöka få barn. Så här i efterhand kan jag se att jag nog aldrig har gjort mig själv så sårbar som i det ögonblicket. När jag insåg hur viktigt det faktiskt var för mig att kunna bli gravid – och kände oron över att det inte skulle fungera.

När barnen väl hade fötts handlade mardrömmen inte längre om att inte kunna få barn, utan om att något skulle hända våra små guldklimpar. Som förälder har man aldrig full kontroll. Hur gärna man än vill kan man inte skydda sina barn mot allt. Saker kan hända. När som helst.

Parallellt med de mardrömmarna fanns mitt intresse för att skriva och för psykologi. Jag har alltid varit fascinerad av människors inre, vad som formar oss och vad som händer inom oss. Jag har studerat psykologi på universitetet och ända sedan barnsben pratat om den typen av frågor hemma vid köksbordet med mina föräldrar som båda är utbildade psykologer.

Att min första bok skulle ha en psykolog i huvudrollen föll sig därför naturligt. Att det skulle vara en deckare kändes också självklart, men jag ville skriva en deckare som inte bara skildrar brottet och jakten på bevis, utan även går djupare in på drivkrafter, känslor och livsöden hos gärningsmän och anhöriga. En bok som rör vid stora livsfrågor och tar med läsaren in i karaktärernas inre gömmor. Jag plockade upp de där gamla mardrömmarna och lät boken inledas med att en mamma precis har fått veta att hennes son saknas efter en utflykt med förskolan.

I mitten av september släpptes Den som haver barnen kär och den här hösten har varit en av de roligaste och mest spännande perioderna i mitt liv. Och mest nervösa. Plötsligt var boken ute. Jag är inte en person som är van att blotta mig på det sättet. Inte för allmänheten. Tvärtom har jag alltid varit ganska privat. Men nu kan alla läsa, alla kan tycka till.

Så här en dryg månad efter releasen konstaterar jag, med både lättnad och stor glädje, att boken har mottagits väldigt väl. Så väl att mina barn vid något tillfälle undrade varför mamma hoppade jämfota på köksgolvet ... Det var glädjeskutt med tillhörande tjut. Det är en nästan surrealistisk känsla att läsa att någon annan tycker att jag har skrivit ”en av årets bästa böcker”, att det är en ”rafflande bra debut”, att boken är ”spännande och drabbande så att det känns in i hjärtat” och att mitt namn ska ”läggas på minnet”.   

Boken ingår även i det nya Låna & Läs-året! 55 titlar för bara 399:-!

Nu är det med stor respekt och ödmjukhet (och ännu en rejäl portion nervositet) som jag inleder arbetet med en uppföljare. Ända sedan jag började skriva på Den som haver barnen kär har jag vetat att jag inte bara vill ge ut en bok, utan flera. Jag har så många idéer och så många planer för psykolog Malin Dahl och kommissarie Stefan Lindgren att jag inte kan tänka mig att sluta. Inte nu. Inte så länge det finns någon som vill läsa. I stället försöker jag – mellan mina andra jobb, barnlogistiken, författarbesök, bloggskrivande och mycket annat – få så många skrivarstunder som möjligt. Även nästa bok är tänkt att vara oblodig. Även den blir en deckare med mer fokus på starka känslor och psykologin hos anhöriga och gärningsmän än på brottet och bevisjakten. 

Det är vad jag vill att en Malin Dahl-deckare ska stå för.

// Viktoria Höglund

Följ henne gärna på Instagram och/eller Facebook .

Mer info på hemsidan viktoriahoglund.com

Viktoria Höglund bor i Nacka med sin man och tre barn. Hon har studerat psykologi vid Stockholms universitet och ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. När hon inte skriver arbetar hon med att hjälpa entreprenörer och eldsjälar att utveckla sina företag. Tidigare har hon även skrivit fackboken Från jobbdröm till drömjobb – dags att ta steget? tillsammans med omvärldsanalytikern Sofia Rasmussen (Roos & Tegnér förlag 2016). 

Gästbloggaren: Malin Thunberg Schunke

Så länge som jag kan minnas har jag haft ett brinnande intresse för frågor om brott och straff, och det var ett självklart val efter juristexamen att bli åklagare. Men ett års studier i internationell straffrätt i London väckte mitt intresse för hur den nationellt präglade straffrätten håller på att globaliseras och jag började forska.

Under år 2013 gav jag ut en juridisk fackbok som heter Whose Responsibility? Boken handlar om vem som har ansvar för att mänskliga rättigheter upprätthålls när olika länder samarbetar med varandra för att gripa misstänkta eller utreda brott utomlands.  

Efter att boken kommit ut kunde jag inte släppa tankarna på misstänkta eller målsägande som drabbas av gränsöverskridande rättsskipning. Tänk om man skulle åka på semester någonstans i Europa, men plötsligt bli misstänkt för ett brott? Om man skulle bli frihetsberövad långt borta från sin familj? Bli förhörd på ett språk som man inte behärskade? Om man inte skulle bli trodd i en främmande rättslig process?

Funderingarna växte långsamt till min debutroman.

Ett högre syfte handlar om Amir Yasin, en vanlig familjefar som med ett par vänner från Stockholms överklass åker på svensexa till franska Rivieran, men hamnar mitt i ett blodigt attentat och blir misstänkt för mord. Den ärelystne utredningsdomaren Philippe Duvernoy leder förundersökningen i Paris med järnhand, och Amir Yasin hamnar i häkte i ett av Europas mest brutala fängelser. Då spåren efter attentatsmännen leder till utlandet blir Eurojust i Haag inkopplat. Ärendet präglas snart av maktspel och nationellt revirtänkande.

Jag visste från början att jag ville ha ett internationellt berättarperspektiv. Jag lever själv med en fot i flera länder: arbetar i Sverige och är bosatt och har min familj i Tyskland. Kanske är det en anledning till att jag fascineras av internationella relationer av olika slag.

Jag placerade Eurojust, EU:s organ för straffrättsligt samarbete, i centrum av historien. 

Märkligt nog har det inte skrivits mycket om Eurojust skönlitterärt trots att det finns en sådan dynamik i utredningar som bedrivs gemensamt av poliser och åklagare från olika länder. Skillnaderna i språk, kultur och inte minst rättssystem både inspirerar och försvårar. Valet av en svensk åklagare som en av huvudkaraktärerna var givetvis rent egoistiskt; på det sättet kunde jag – i varje fall i tankarna – låtsas fortsätta mitt drömjobb på åklageriet.

Men under en lång tid kom jag inte längre än så i skrivprocessen och kunde inte sätta fingret på vad det var som saknades. Tills det hände något. En dag för snart tre år sedan köpte min familj oplanerat ett förfallet sommarhus på Sardinien som vi började renovera. Ännu en gång tillfogades en ny internationell dimension till vårt liv, och jag fann den 

huvudkaraktär som berättelsen saknade. Den svenska åklagaren Esther Edh fick sällskap på Eurojust av sin italienska chef Fabia Moretti. Liksom jag blir Esther konfronterad med Mirto, italiensk livsglädje, kaos och en häpnadsväckande genialitet. Jag ser fram emot hur denna duo ska sätta Europa i ett helt nytt ljus!

Min debutroman Ett högre syfte är ren fiktion, men det som hände Amir Yasin skulle kunna hända vem som helst.

// Malin Thunberg Schunke

* Vinn ett signerat exemplar av Malins bok! *

Den norrländska präriens deckardrottning

"Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade."


Wow.
Inte sedan Johan Theorins "Skumtimmen" har jag blivit lika imponerad av en svensk kriminaldebut.
Stina Jacksons "Silvervägen" är en vemodig, gripande och oavbrutet spännande roman.
Jackson skriver så det svider i ett fadershjärta. Lelles saknad över dottern, hans smärta så påtaglig att den rinner från sidorna. Och Meja ... Meja som följer sin röriga mamma hem till en sluskig karl på den norrländska landsbygden. Även där empatiblöder mitt hjärta, för Mejas pappa saknas helt.

Nu ska jag inte vara elak mot resten av Sveriges spänningsförfattare - många av er håller världsklass, men det här är den måttstock ni har att mäta er mot nu.
Så bra är det.
I klass med nämnda Theorins debut, lika bra som Åsa Larssons bästa. Den nivån.

Stora ord kanske, men om denna bok inte får Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman så är det något rejält fel med vår samtid (samt eventuellt en mutskandal som skulle få turerna i "vanliga" Akademien att blekna ....).

Och så lovar jag att äta upp min hatt.
Jag har dock ingen hatt.
Jag får lova att äta upp någon annans hatt.
Om den inte är kolhydratig.
Kör "Low carb-grejen" just nu.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Erin Brockovich möter Gillian Flynn!

Hon vägrade lämna butiken om jag inte höll upp boken såhär ...

"Tio år har gått sedan Abby Williams senast besökte sin hemstad. Hon har försökt lämna allt som hände där bakom sig. Nu bor hon i Chicago och har en framgångsrik karriär som miljörättsjurist. Men ett rättsfall tvingar henne att återvända till den lilla staden Barrens i Indiana, och det dröjer inte länge förrän hon upptäcker oväntade kopplingar till en tio år gammal skandal, som kulminerade i att tonårstjejen Kaycee Mitchell försvann. Men i sina försök att ta reda på vad som egentligen hände med Kaycee börjar Abby tvivla på sina egna minnen. Vad är sant och vad är inte?"

Krysten Ritters romandebut är, tack och lov eftersom jag verkligen gillar henne som skådis i t.ex. "Breaking Bad" och "Marvels Jessica Jones", riktigt riktigt bra.
Inte alltid något garanterat när filmstjärnor ger sig in i den litterära sfären.

"Rökridå" är en tät och engagerande återvändar-thriller med ekologiska förtecken.
Rik på amerikansk småstadsatmosfär och med ett intressant persongalleri, klart mer genomarbetat än de i snitt-deckaren.

Lite Erin Brockovich möter Gillian Flynns "Vassa föremål" if you know what I mean - vilket du sannolikt gör om du är äldre än 30 och brukar läsa en bok då och då.

 

Rekommenderas rejält!

 

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

Bellman Noir - Niklas Natt och Dags "1793".

"Året är 1793. Gustav III är död sedan mer än ett år. Sverige styrs med järnhand av friherre Gustaf Adolf Reuterholm. Ingen litar på någon. Överallt frodas paranoia och konspirationer.

I oktober hittas ett stympat lik i den stinkande sjön Fatburen på Södermalm i Stockholm. Kroppen saknar både armar och ben och har vanställts bortom all igenkänning. Trots att Cecil Winge vid Stockholms poliskammare är dödsmärkt av lungsoten åtar han sig att lösa mysteriet med Fatbursliket. Snart fastnar han i en väv av mörka hemligheter och bottenlös ondska vars trådar leder högt upp i samhällets topp."

Hur kan man inte vara nyfiken på Niklas Natt och Dags debutroman? I åratal har Fredrik Backman i sina krönikor lovordat "sin vän N"s talanger och litterära begåvning.
Nu är det upp till bevis.

Jag har dock av någon anledning alltid dragit mig för att läsa historiska romaner.

Kanske har det att göra med de Fogelström-böcker vi tvingades genomlida i gymnasiet.

(Ja, förlåt till mina gamla lärare, men de är så otroligt eländiga. Kanske inte precis vad en sjuttonåring behöver för att förälska sig i litteraturen ...)

Så det är med viss tveksamhet jag beger mig till det sena 1700-talets Stockholm. Men det dröjer inte många sidor innan de molnen skingras.

Jag sugs snabbt in i miljöerna och språket. Det är skitigt och eländigt. Lerigt, kallt och allmänt överjävligt för nästan alla inblandade. Om ni tror att vår i lungsot döende hjälte Cecil Winge har det illa, så är det en barnlek jämfört med vad andra olycksaliga stackare råkar ut för ....

"Bellman Noir" kallar förlaget genren. Mycket passande.

Det här är lite svensk "Les Misérables" (dock utan sånginsatser av Wolverine och Gladiator, tack och lov). Höglitterär historisk spänning. "Samhällets olycksbarn" möter "När lammen tystnar" ungefär.
Det må skilja dem nästan 150 år åt, men det här är det bästa jag läst i genren sedan Tom Rob Smiths fantastiska Stalinrysare "Barn 44".



// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Annabelle

"En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves.

Kriminalinspektör Charlie Lager skickas dit tillsammans med sin kollega. Hon är utredare vid Nationella operativa avdelningen, en skicklig polis som i arbetet funnit de rutiner som hennes kaotiska inre behöver. Hon värjer sig, vill inte åka, men gör till slut som alltid: följer order. Det blir en resa bakåt i tiden. Hon tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från."

Lina Bengtsdotters kriminalroman "Annabelle" plockade - välförtjänt - hem debutantpriset på årets upplaga av CrimeTime Gotland.

Utöver den välkonstruerade spänningsintrigen finns även en fin skildring av det lilla landsortssamhället som huvudpersonen dock gärna sluppit se igen.

Det är lite av det klassiska återvändartemat som vi läst i t.ex. Peter Mays Lewistrilogi, Gillans Flynns "Vassa föremål" eller i förra årets "Slutet på sommaren" av Anders de la Motte.

Att detta är Bengtsdotters första roman märks inte av alls. "Annabelle" är en mycket skickligt uppbyggd berättelse som lyckas hålla dramatiken hög rakt igenom utan blodorgier, chockeffekter eller tre sidor långa cliff-hangerkapitel ...

Min favorit bland årets svenska kriminalare hittills.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Vinnare i Anna Roos-tävlingen!

Anna Roos-tävlingen är nu avgjord!
Stort grattis till Azra i Malmö och Britt-Marie i Ramlösa, som bägge korrekt svarat
att handlingen till viss del är förlagd till Handelshögskolan i Stockholm!

 Varsin signerad thriller landar i era brevlådor inom kort!

 // Johan