lördag 29 september 2012

Tintin och jag

Det har väl inte gått någon förbi att den pigge journalisten i knickers och svajig hårtofs hamnat i blåsväder den senaste veckan. Det finns mycket att säga om Kulturhusets förhastade bannlysning och mycket har också sagts. De längre politiska harangerna sparar jag till andra forum, men kort kan jag väl nåla ner min ståndpunkt till att censur är ett verktyg jag inte förespråkar. Och att respekt och historierevision inte nödvändigtvis är samma sak.

Istället tänkte jag ägna några rader åt den lille äventyrarens plats i min egen historia. För jag är uppvuxen med Tintin-album. Redan innan jag själv kunde stava mig igenom dem läste pappa högt för brorsan och mig. Det var kärlek direkt. Favoriterna var Blå Lotus och mini-serien De sju kristallkulorna och Solens tempel (alltså inte Tintin i Kongo som jag - hör och häpna - redan som barn tyckte gav uttryck för en alldeles osedvanligt obehaglig kolonialistisk människosyn, även om jag inte uttryckte det så. Vilken unge som helst väl måste undra vad det är som pågår när Tintin med anhang bossar runt med stamfolk och spränger noshörningar? Eller? Att barn har en ganska så välutvecklad känsla för det där med rättvisa, är i alla fall min erfarenhet).

Självklart var det äventyren som lockade i första hand. Svindlande historier om soldyrkarsekter, egyptiska gravar, juvelstölder, gerillor, smuggling... Tintin öppnade upp världen, visade mig på länder, människor och företeelser som jag aldrig funderat över som sexåring. Fick mig (ja, faktiskt) att tänka kring rätt och fel. Födde upptäckarlusta och tvingade mig att bättra på min egen läsning så att jag själv kunde ta reda på hur historierna fortsatte. Har fortfarande kvar de flesta av albumen (har ju som sagt syskon, så alla har jag inte lyckats norpa åt mig).

Att jag senare i livet råkade välja samma yrkesbana som Tintin kanske inte hade med den idoga läsningen att göra (å andra sidan lämnade jag ju journalistyrket enbart för att de där tillfällena när jag fick dra jorden runt med en berusad sjöman och en förvirrad professor var så försvinnande få...), men väckte min nyfikenhet och vidgade mina vyer gjorde han verkligen.

För övrigt har tror jag att vi sålt fler Tintin-album i butiken de senaste dagarna än vad vi brukar göra på ett halvår. Inget skapar efterfrågan som lite hederlig bannlysning.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 28 september 2012

Ove-tävlingen avgjord!



Nu har vi lyckats dra fem förhoppningsvis lyckliga vinnare bland den fullkomliga störtflod av tävlingssvar som trillat in i vår brevlåda (han är populär den där Backman).

Snabbmatskedjan som ofta figurerar i Fredrik Backmans krönikor (samt vardagsliv, tankar, drömmar, kurrande mage och, ja, hela världsbild) är naturligtvis Burger King.

Många kände sig manade, alla kan dock inte vinna. Men Cecilia i Hässelby, Johanna i Malmö, Alexander i Farsta, Erica i Kristianstad och Marie i Åkersberga kan nu börja vänta på sitt signerade exemplar av En man som heter Ove. Stort grattis!

Och håll utkik, inom kort vankas en ny tävling här i Bokboxen...

Förresten, är ni i Göteborg kan ni träffa Fredrik Backman när han signerar sina böcker i Bokias monter på Bokmässan idag och imorgon. Tiden är fredag: 15-18 och lördag: 12-16.

torsdag 27 september 2012

Bokmässe-melankoli (Va? Jag? Bitter? Inte alls!)



Det är inte ofta jag ångrar att jag tog mitt pick och pack och lämnade Göteborg för ett antal år sedan. Tror egentligen bara att melankolin brukar sätta in i slutet av september...

Nej just det. Ingen möjlighet att åka på Bokmässan i år heller! Fötterna fastmurade i den skånska leran. I rent trots har jag knappt ens tittat i programmet. Men för dem av Bokboxens läsare som likt mig inte heller har möjlighet att besöka årets i särklass roligaste bokbegivenhet har Johan lovat rapportera om allt som är värt att veta.

Och för er som har turen att vara där, missa inte:

Ett glas bubbel högst upp i Gothia Towers
Spana in författare i baren på Park Avenue
Gläntas och Filmfestivalens stora Bokmässefest

Och missa såklart inte heller alla de där roliga programpunkterna som jag är för bitter för att ha tagit reda på vilka de är.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 26 september 2012

Biografi-mani



Jag är dålig på att läsa facklitteratur, det är jag den första att erkänna. Men det verkar som om höstutgivningen utmanar min fiktiva comfort zone och därför parallelläser jag just nu Stig Hanséns Bobby Boy - mannen i mig om Dylan och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri om Katarina Taikon och romernas svenska historia (obehagligt aktuellt). Sedan väntar Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Vän av ordning kanske invänder att det där med biografier, det är ju inte riktiga faktaböcker, som 1000-sidiga andra världskrigetverk (ett sådant har ju också ganska nyligen utkommit...), men någonstans ska man börja. Vem vet, kanske tar jag mig snart samman och läser Barbara Ehrenreichs Gilla läget som jag tyckt att jag borde läsa sedan den kom. Och sedan Diana Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, och sedan kanske Helvetet inifrån av Daniel Olsson och Lasse Wierup (eller är True Crime att gå för långt??).

Se Jeanette Winterson i Babel häromveckan. Hon sade något väldigt fint där om hur poesin kan hindra en från att bli galen. Och se Katarina Taikon berätta om sin uppväxt här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 25 september 2012

Mera yogatips... Kundaliniyoga för hela slanten

Eftersom Malin Berghagen verkade så skeptisk till kundaliniyogan lovade jag ju lite tips på yogaböcker härförleden och nu är det dags att komma till skott. I dag serveras därför en klassiker samt en ny favorit. Båda ett måste i varje kundaliniyogis bibliotek.

Som hängiven utövare sedan många år har jag såklart plöjt en massa manualer och annan relaterad litteratur, men vill man ha det på svenska, och vill man ha det grundläggande, informativt och intressant finns det bara en bok som är bäst.



Ja, jag pratar (såklart) om Kundaliniyoga för hälsa, livskraft och självkännedom av Wiveca Hjalmarsson (som förutom att hon är en utmärkt författare även råkar vara min allra första och mycket uppskattade yogalärare). Den här boken har allt, självklara bitar som yogapass och meditationer (samtliga passar både nybörjare och mer erfarna yogis), men också kapitel om andning, mantra, yogans historia, chakrasystemet, yogisk livsstil... För den som vill ha grundläggande koll på kundaliniyogans alla aspekter är den här boken ett måste. Jag trycker den i händerna på alla mina yogaelever så fort de frågar efter boktips.



Första versionen av Kundaliniyoga för hälsa, livskraft och självkännedom kom ut för snart tio år sedan. Av betydligt färskare datum är Jona Dahlqvists Kundalini Yogaliv. Jodå, nepotism på hög nivå pågår just nu i denna blogg då Jona som av en händelse råkar vara en av mina goda vänner. Det hindrar mig inte från att rent objektivt hylla denna inspirerande och fantatsiska flong nya yogabok. Boken är skildrar ett yogiskt liv och löper över året: 12 pass, 12 meditationer, 12 recept och 12 gäster (varav jag är en - kolla in april!!) och är precis som Jona själv: Färgstark, energisk, sprudlande. Vacker är den också med sina fantastiska bilder av Ulrika Vendelbo.

De här böckerna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Jag lovar att det kommer att dröja länge innan du känner behov av en ny kundaliniyogamanual.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Äras den som äras bör!


Ok, så jag vill inte påstå att mitt öppna brev till HBO är helt och hållet ansvarigt för att kanalen FX nu, tillsammans med Guillermo del Toro, planerar att göra TV-serie av Släktet-trilogin
men sannolikt var det ett av huvudskälen.


Jag förväntar mig en flygbiljett till Hollywood inom kort så jag kan få göra min cameo :-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

måndag 24 september 2012

Systrarna Brontë vs Jane Austen - en omöjlig match



För några veckor sedan läste jag om Stolthet och fördom. Den här gången i utmärkt nyöversättning av Gun-Britt Sundström. Den var precis lika fantastisk som vanligt (även om man under läsningen får använda sin fantasi och lägga till en nybadad Darcy när Lizzie besöker Pemberley - hur gärna jag än vill så är ju Den Scenen inte med i den litterära förlagan).

För att fortsätta det engelska klassikertemat såg jag häromdagen (ännu) en filmatisering av Svindlande höjder (denna gång en tv-version från 1998 lånad på biblioteket). Två historier om omöjlig kärlek. Men skillnaderna mellan Austens uppstyrda societet och Emily Brontës vindpinade känslostormar kunde inte vara större. Charlotte Brontë, Emilys syster och författare till Jane Eyre var heller inget större fan av Jane Austen som hon ansåg sakna förståelse för passionens natur.




“She does her business of delineating the surface of the lives of genteel English people curiously well. There is a Chinese fidelity, a miniature delicacy, in the painting. She ruffles her reader by nothing vehement, disturbs him with nothing profound. The passions are perfectly unknown to her: she rejects even a speaking acquaintance with that stormy sisterhood…”

Skrev Charlotte. Många hängivna Austenistas skulle å det bestämdaste motsätta sig detta påstående. Visst finns det passion hos Austen, den är bara betydligt mer återhållsam. Kanske är det en motsättning som inte fungerar för Brontë? För är inte passionen till sin natur i avsaknad av all återhållsamhet? Det blir tydligt i framför allt systern Emilys bok.

Vad som däremot finns i rikt mått hos Austen (och som man kan glömma av mellan gångerna) är humor. Ett element som är i stort sett icke-existerande hos Emily och Charlotte Brontë (Anne har jag faktiskt inte läst). Uppenbarligen drar ironin inte jämt med passionen. Om det inte rör sig om ödets bittra dito förstås.

Vem vinner fighten? Oavgjort såklart. Ska kombinationen våldsamma känslor och ett gott skratt nu vara så omöjlig löser jag det enkelt genom att älska såväl Austen som Brontarna. Kanske är det inte så farligt att man inte kan få allt i samma paket.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 22 september 2012

Per Olov Enquist - För avancerad för mina öron


När A royal affair gick upp på biograferna slog det mig att jag faktiskt aldrig läst PO Enquists Livläkarens besök. Så på förekommen anledning lånade jag den som ljudbok på bibblan när jag skulle köra upp till Göteborg. Och förstod att böcker på en viss nivå måste läsas på det gamla goda sättet.

Lyssna på en deckare? Jajamensan. En feelgood-roman? Inga problem. Men ett språk som kräver full koncentration, där varje bokstav och skiftning är viktig. Med referenser till historiska händelser, filosofer och klassiska verk. Kan man verkligen sitta i bilen då? Nej, det kräver en annan typ av koncentration och överblick. Och jag gillar ju det där. Att texten har pretentioner. Kräver någonting av en.

Men det borde finnas en sådan där liten Parental Advisory-lapp på denna typ av ljudböcker: "Advanced content". Så att vi som vill, då kan välja bokstäverna istället. För nu kan jag inte låta bli att känna att jag missade en dimension eller två i Enquists alldeles utmärkta roman om den sinnessjuke konung Christian av Danmark, hans unga hustru Caroline Mathilde och upplysningsläkaren Struense, vars inflytande över kungaparet snart gör honom till den mäktigaste personen i landet.

Livläkarens besök återutgavs i pocket i samband med biopremiären (filmen är  dock inte baserad på boken, men skildrar samma historia). Läs den. Det är den verkligen värd. Men använd ögonen inte öronen.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 21 september 2012

Kattplågare? Nej tack!



Har länge velat fram och tillbaka om huruvida jag ska läsa Cilla och Rolf Börjlinds Springfloden. Paret bokdebuterar med den här deckaren, men är gamla rävar i krimgenren. Manusförfattare till bland annat en oräknelig sträcka Beck-filmer (vilket i mitt tycke kanske är det som talat mot läsning), men också till Graven och Morden, det vill säga något av det bästa som svensk tv producerat i kriminalväg (talar alltså för läsning).

Upplägget låter inte heller så dumt:

1987. Under en kall och likgiltig fullmåne begås ett sadistiskt mord på en strand på Nordkoster. Offret är en ung kvinna. Förövarna är tre personer. En ung pojke blir ofrivilligt vittne till mordet.

Mordutredaren Tom Stilton på Rikskrim arbetar i motvind: offrets identitet kan inte fastställas, inget motiv hittas, gärningsmännen går inte att spåra. Till slut hamnar utredningen på hyllan. Över femton år senare får Stilton, via en annan utredning, en ny infallsvinkel på fallet. Men samtidigt börjar hans psykiska hälsa att vackla och efter en uppslitande skilsmässa tappar han helt fotfästet i tillvaron.

2011. Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett elevarbete på Polishögskolan om det olösta strandfallet. Hon vaskar fram så mycket hon kan via gamla källor, det svåraste visar sig dock vara att få tag i den som ledde mordutredningen. Tom Stilton är nämligen som uppslukad av jorden.


Så kommer då Bo Lundin med sin positiva recension i Sydvenskan och avslöjar att en katt kommer att råka illa ut. Vad är det med spänningsförfattare och dessa kattmord? Nu kan jag ju inte läsa! Dessutom rör det sig tydligen om en mycket älsklig varelse vid namn Elvis. Jag vill inte veta mer!!! Jag kräver skärpning! Inga fler kattmord i litteraturen.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 20 september 2012

Mysrysningar snarare än skräckchock i Lars Rambes nya


"En skickligt uppbyggd, mörk och skrämmande berättelse. Spännande från första till sista sidan. Det har tänts en ny stjärna på den svenska skräckhimlen…" - Caroline L Jensen

Nu vet jag inte hur mycket HOI Förlag har mutat Skräckdrottningen från Saxtorp, vår bloggkompis Fröken El Jensen, för den hyllningsblurben? En eller ett par flaskor skapligt rödtjut och en DVD-Box med Italiensk 80-tals splatterfilm torde ha räckt misstänker jag… ;-)

Jag håller med henne delvis. Kvinnorna i sjön är en mycket skickligt uppbyggd historia. Den rör sig snyggt parallellt i flera tidsperioder och som läsare vet jag aldrig riktigt säkert om berättelsens spöken egentligen bara är huvudpersonens inbillning.

Men mörk och skrämmande?

À la Ajvide, Fager, Hill till exempel?

Nej, det är den inte. En ny stjärna på den svenska mysrysarhimlen skulle jag kunna gå med på.

Och det är absolut inte något fel på det. Rambes bok står sig väl mot exempelvis Johan Theorins Ölandsrysare. I händerna på Daniel Alfredsson tex hade det kunnat bli en krypande och ryslig film.

Så, den halv-inkorrekta varudeklarationen till trots, tyckte jag ändå att Lars Rambe var en mycket läsvärd och trevlig ny bekantskap.

But you don’t scare me son.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

onsdag 19 september 2012

Tävla med Bokboxen - Vinn "En man som heter Ove"



Då var det dags igen. Vår vana trogen lottar vi ut fem signerade exemplar av vår gästbloggares senaste alster. Den här gången är det alltså Fredrik Backmans En man som heter Ove som ligger i potten och för att vara med och tävla är det bara att svara på frågan:

Vilken populär snabbmatskedja figurerar ofta i Fredrik Backmans krönikor (samt vardagsliv, tankar, drömmar, kurrande mage och, ja, hela världsbild egentligen)?

1. McDonalds
x. Pizza Hut
2. Burger King

Svaret plitar du ner tillsammans med namn och adress och skickar till bokia.killbergs@gmail.com senast tisdagen den 25 september. Sedan är det bara att hålla utkik i brevlådan!

Lycka till
önskar Bokboxarna

tisdag 18 september 2012

Andlöst vittnesmål i "Stjärnlösa nätter"



Arkan Asaad hade en historia inombords. Så under jobbet som väktare klottrade han ner den på vad han kom åt, näsdukar, kvitton, tomma toapappersrullar... Minns att jag läste detta i Svensk bokhandels debutantnummer för ett, två år sedan. Funderade på vilken historia det kunde vara. Nu vet jag. Vilken himla tur att den inte stannade i Asaads huvud. Utan att den blev till boken Stjärnlösa nätter.

"Den här boken är mitt sätt att slutgiltigt gå vidare... Att inte behöva ha detta i tankarna när jag kramar om mitt framtida barn eller håller om kvinnan jag älskar. Den här historien ska inte längre plåga mig i mina drömmar."

Så skriver Asaad i slutordet och när jag kommit så långt hoppas jag verkligen att hans önskan gått i uppfyllelse. Att han sörjer lite mindre nu. För det som sker bokens Amàr är hämtat rakt ur Arkan Asaads eget liv.

Amàr är nitton år, har nyss slutat gymnasiet och börjat söka sin vuxenidentitet. Han vill bli filmregissör, flytta från småstaden han är uppvuxen i till Stockholm, hänga med polarna, träffa tjejer... Det är vad han tänker sig att återvända till efter att han åkt med familjen till Kurdistan på semester. Där får han träffa familjen han inte sett på nästan tio år. Det blir ett kärt återseende och Amàr tycker om det han möter av släktsammanhållning och respekt, även om det finns många sidor av livet i Kurdistan han är glad att slippa. Men han är trots allt bara där tillfälligt. Sedan ska han hem. Livet ska ju just börja.

Så efter ett besök hos kusinen Amina med familj är det något som förändras. Plötsligt talar alla runt omkring honom om giftermål och sakta går det upp för Amàr - planer finns sedan länge på kusinernas bröllop. Amàr är ung och kaxig, med stark egen vilja och han vägrar styvnackat när familjen för planerna på tal. Han känner sig som boskap, en ekonomisk transaktion, Aminas biljett ut ur Kurdistan, bestulen på möjligheten till självvald kärlek. Detta är inte vad han vill och det låter han släkten få veta.

Resultatet blir trakasserier och utfrysning. De som bara en tid före välkomnat honom med öppna armar, vänder honom nu ryggen. Även hans egen far. Ensam i ett främmande land utan någon att vända sig till bryts Amàr ner bit för bit. Han är så ung. Han har ingen. Till slut ser han ingen annan utväg än att gå med på släktens krav. Ett brådstörtat bröllop äger rum. Amàr förstår knappt vad som händer. Lättad lämnar han Kurdistan för Sverige i hopp om att allt ska bli som vanligt igen. Men det verkliga helvetet har bara börjat. De många stjärnlösa nätterna.

Kanske tänker man att tvångsgifte är någonting som bara drabbar kvinnor. Och kanske tänker man att det sker mer eller mindre med en pistolsmynning riktad mot huvudet. Arkan Asaad visar med sin bok att så inte alls är fallet. Att förtrycket kan ha många ansikten. Att det lika gärna (och säkert i betydligt större utsträckning) kan vara en sakta nötning, en psykologisk krigföring, en slitning mellan den egna viljan och känslan av den lojalitet, kärlek och samhörighet man känner med den egna familjen. Och att det kan hända bägge könen. Det är så förfärligt sorgligt.

Stjärnlösa nätter är ingen litterär roman. Arkan Asaad angriper språket rakt framifrån på ett lite barnsligt sätt som påminner om ungdomsromanens. Otippade liknelser (tankar löses upp som en brustablett...) krockar med det talspråkligt vanliga och enkla. Mycket skrivs ut som i ett annat sammanhang hade kunnat illustreras med större finess. Det blir en del "tell don't show" helt enkelt.

Det bråkar lite med mig först, men tjänar sedan syftet att placera mig rakt i historien. En historia som då snarare känns som ett andlöst vittnesmål än en regelrätt roman (kanske beror andlösheten också till viss del på inläsningen som görs av författaren själv, men jag vill tro att den också finns där, i texten). Vilket, och det vill jag verkligen poängtera, inte alls förringar vare sig boken eller läsupplevelsen. Den här historien måste berättas. Och bör läsas. Av alla. En desperat historia om förväntingar, förtryck och viljan till frihet.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 17 september 2012

Gästbloggaren: Fredrik Backman


Jag heter Fredrik Backman. Jag är här för att jag har skrivit en bok. Min första. Den heter En man som heter Ove. De vänliga människorna som driver den här bloggen har upplåtit ett hörn åt mig här för att berätta något om den. En anekdot eller så. Jag visste helt ärligt inte riktigt var jag skulle börja, mest eftersom jag helt ärligt inte riktigt visste vad jag sysslade med medan jag skrev boken. Så jag tänker göra det enkelt för mig och börja det här där jag började den.

"Ove är 59 år gammal. Han kör Saab."

Att skriva en bok är på många sätt en lång serie kompromisser. Idéer stryks, sidospår kapas, dialoger kortas ner. För tempots och drivets och flytets skull. "Kill your darlings" kallar förläggarna det. Så saker förändras. Historier blir djupare och längre, tar en annan riktning, karaktärer slår in dörrar eller försvinner ut i periferin. Ove var inte riktigt samma person när jag var färdig med sista manuset som han var när jag började det första. Det var oundvikligt. Men om jag bara fick välja en enda darling att vägra döda under några som helst omständigheter så hade det varit det där.

Han kör Saab.
Jag hade kunnat ägna tio sidors karaktärsbeskrivning åt att få med allt viktigt om Ove och ändå inte få med en bråkdel av allt som ryms i de där tre orden. Han kör Saab. Han har alltid kört Saab. Han är 59 år gammal, och det här är hans bilmärke. Ni vet vem han är nu. Jag kan förstås berätta en massa andra saker om honom också, om hans kärlek och hans sorg och hur han blir ursinnig på folk som inte lägger metall och glas i rätt återvinningskärl i soprummet eller hur han skriker åt folk som ställer cyklar där cyklar för helvete inte får stå.

 Jag kan berätta om sakerna Ove avskyr. Om huset han byggt. Om kvinnan han älskar. Om rosa blommor och ensamhet och det där ljudet svarta skor ger ifrån sig när de vandrar längs grusbelagda kyrkogårdsgångar på alla de där söndagseftermiddagarna som brukade vara deras men som bara är hans nu.

Men ni vet redan det viktigaste. Ove kör Saab. Han har alltid kört Saab.

Jag har fått frågan från ett par olika personer som har läst boken huruvida jag har ett stort bilintresse. Det har jag inte. Jag har bara ett stort intresse för människorna som sitter i bilarna. Det finns få popkulturella referenser från min barndom som är så aktivt närvarande i mig varje dag som åttafemtion vi åkte på semester i. Jag minns min frus och min första tvåhundrasexa med oändligt mycket större detaljrikedom än vår första lägenhet. Och jag tror att några av er som läser det här är precis som jag. Om jag säger "män i Volvo" eller "kvinnor i Mercedes" eller "tonåringar i Honda Civic" så ser ni inte bara män och kvinnor och tonåringar. Ni ser ansikten och personligheter. Karaktärsbrister. Irritationsmoment. Saker som särskiljer just de där personerna från andra.

"Gubbe i BMW". "Kärring i SUV". "En sån som kör Fiat". "En sån som ska ha Lexus". "En gammal Renault". "En typisk Porsche". "Du vet, som en Skoda".

Bilar är mer än fordon. De har puls. Andetag och hjärtslag. Själ och hjärta. Människorna som bygger dem och lagar dem och kör dem till och från de bästa och värsta dagarna i sina liv lämnar något efter sig i metallen på dem. Ibland har det hänt att någon frågat mig varför Ove tvunget måste köra just Saab, men de allra flesta förstår precis varför. Det är något du inte kan ta på. Något i allt det där som gör att den du verkligen älskar känner du igen i mörkret. För den du älskar ser du inte, den du älskar känner du.

Ove kunde inte köra något annat än Saab, för Ove har aldrig kört något annat än Saab. Det hade aldrig gått att kompromissa bort.

Och jag själv? Jag kör Hyundai. Ni vet att det säger något om mig. Framför allt vet ni precis vad män som kör Saab hade sagt om mig. För bilar är inte substantiv.

De är adjektiv.






Helsingborgsfödde Fredrik Backman skriver regelbundet i tidningar som Café, Vi föräldrar och Metro. Hans kultförklarade blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka. Inlägget "Personligt meddelande till ganska stressad blond kvinna i grön Volkswagen Golf" från sommaren 2011 har lästs av 500 000 personer och slog svenskt rekord i antal delningar på Facebook. Hösten 2012 debuterar han med romanen En man som heter Ove och den personliga pappaboken Saker min son behöver veta om världen. Fredrik bor i Solna med fru och barn.

Håll utkik! Alldeles strax kommer vi att lotta ut några exemplar av Backmans debut!

söndag 16 september 2012

Anybody can be cool... But awesome takes practice

Mitt liv har just blivit rikare. Inte förrän jag på Johans inrådan inrådan surfade in på Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier hade jag någon aning om den enorma bokrikedom som dväljs därute.

Vad sägs till exempel om följande fullkomligt livsnödvändiga alster?




Sätt dig bekvämt tillrätta. Surfa in på bildgalleriet. Bered dig på magont. Själv har jag inte skrattat så mycket sedan min bror klippte sönder sitt nya Visa-kort istället för det uttjänta (man kan inte alltid vara en stor människa).

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 15 september 2012

Ungdomsäventyr i London - "Only väg is upp" av Emmy Abrahamson



Bland några av de saker jag inte gjorde i min späda ungdom figurerar: gå en konstnärlig utbildning, förlova mig med min tonårskärlek, bo i London. För att råda bot på frånvaron av erfarenheter, åtminstone i det sistnämnda fallet och kanske även det första, läste jag Only väg is upp av Emmy Abrahamsson.

Boken handlar om Filippa, en hyfsat blyg och oerfaren 18-åring, som drar till London direkt efter gymnasiet. Målet är att komma in på The Royal Drama School (eller RoyDram som hon snabbt lär sig att kalla den) och om inte det, så åtminstone att skaffa sig ett bra jobb och en cool pojkvän. Livet ska börja helt enkelt. Och livet börjar på en luftmadrass i ett delat rum i en sunkig lägenhet i Archway, förnedrande arbetsintervjuer på bemanningsföretag och en stormförälskelse i en pretentiös musiker. The only väg is upp, liksom.

Nej, det är verkligen inte alltid lätt att vara Filippa, men boken är skriven med en humoristisk underton som jag kan tänka mig är typisk för Emmy Abrahamson (har hört mycket gott om hennes tidigare Min pappa är snäll och min mamma är utlänning och mitt intryck av henne från bokinformationsdagarna i våras är att hon är typen som gärna skrattar åt sina misstag, i alla fall sådär några år senare...). Vill man ha omskakande och djuplodande så får man leta någon annanstans, men rappt, roligt och engagerande är inte så dumt det heller.

Jag fnissar för mig själv flera gånger under läsningen, för trots min bristande London-erfarenhet så är igenkänningsfaktorn stor (bland saker jag har gjort i min ungdom finns ju till exempel få hjärtat krossat av en musiker, söka in till en (hyfsat i alla fall) cool utbildning, bli alldeles, alldeles för full, gå igång på billigt smicker, maska på jobbet...) Jag gillar Filippa, inte minst hennes driftighet i paniksituationer, och jag hoppas hela tiden att det ska gå bra för henne. Och gör det det då? Läs själva!


Inte för att den här låten har det minsta med boken att göra,
men varför inte ta chansen att få publicera den här
gamla videon på ren association!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 14 september 2012

Vinn biljetter till Bokmässan i Göteborg!


Skynda! Skynda! Vi har fått några biljetter över till Bokmässan i Göteborg! Om du är snabb på tangenterna kan du bli en av tre lyckliga vinnare som får dra västerut i slutet av september.

Allt du behöver göra är att svara på frågan: Vilket tema hade Bokmässan förra året (2011)? Skicka ditt svar samt namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com. Men söla inte! Det är först till kvarn som gäller.

Biljetten gäller för valfri dag (mellan 27-30 september) och löses in i kassan. Vinsten skickas per post.

Här kan du läsa om vad som händer på Bokmässan.

Lycka till!

Tävlingen är nu avslutad.

torsdag 13 september 2012

Linn Ullmann-pepp!



Idag fick vi in Linn Ullmanns nya roman Det dyrbara i butiken. Har aldrig kommit mig för att läsa Ullmann även om hennes Før du sovner var boken på allas läppar när jag bodde i Oslo (om man nu inte pratade om Naiv. Super. - ja, det börjar bli ett tag sedan jag bodde i Norge nu). Men lyssna på det här!

Jon Dreyers liv går i bitar. Hans stora litterära livsprojekt har gått i stå, han är konsekvent och smärtsamt otrogen mot sin fru Siri, något hon i sin tur är smärtsamt medveten om. Deras tonåriga dotter är våldsam och oregerlig, och Siri försöker samtidigt förhålla sig till en mor som börjat supa igen efter tjugo års nykterhet.

Allt börjar med att barnflickan Mille försvinner utan ett spår. Ovissheten om vad som hänt bultar som ett mörkt hjärta i familjen Dreyers liv. När Mille två år senare hittas död har sönderfallet gått mycket långt.



Linn Ullmanns romaner är verkliga gränsgångare mellan kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Kärleken är både hot och löfte, och i Det dyrbara framstår den med än tydligare skärpa än tidigare som den enda nåd vi människor har.


Låter det inte väldigt... Siri Hustvedtskt?! Snacka om att mina förväntningar är uppskruvade till max nu. Här ska läsas!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 12 september 2012

I love Malin Fors - "Vattenänglar" av Mons Kallentoft


Säger bara: I Love Malin Fors… Och nej inte på det sättet, jag är fortfarande svag för män.
Malin Fors är en mycket kompetent, engagerad polis och jag gillar det mesta med henne. Både privat hur hon hanterar sin otrogne pojkvän till hur hon "brinner" för sitt jobb.

Vattenänglar handlar om ett par som hittas mördade i sin jacuzzi och deras 5-åriga adoptivdotter som är försvunnen. Jakten på mördaren och framförallt sökandet efter lilla Ella börjar.

Kallentoft skriver på ett sätt där man skiftar mellan hopp och förtvivlan. Han har ett annorlunda språk och jag gillar annorlunda. Flera dagar sedan jag avslutade boken men den sitter fortfarande kvar i huvudet. Ett bra bevis på en bok som berör.

Veronica Wästergård
Bokia killbergs Växjö

tisdag 11 september 2012

Mina gubbar (gotta love 'em)

Vissa män skulle inte kunna skäras ur mitt hjärta ens med kniv. Gemensamt för dem är att de hyllas av en (enig) manlig kritikerkår och att den som är upplyst feminist gärna ska fnysa lite när de kommer på tal. Som en reaktion på gubbkanon. Trots min status som (i mitt egent tycke) hyfsat upplyst kommer jag aldrig att fnysa.

Inte åt Dylan, inte åt Cohen, inte åt Bruce (ja, förnamn ska det vara, kolla bara tidningsbilagornas spaltmeter varje gång han gästar Sverige), inte åt Neil Young (vänta... kanske behöver man faktiskt inte fnysa åt honom, jag är osäker). Jag älskar dem. De är mina gubbar. Jag älskar Bowie också, men han kommer aldrig att kvala in bland gubbarna, han tillhör den ålderslösa kategorin rymdälvor. Där tronar han i ensamt majestät.



I alla fall... När min kärlek nu är så stor, hur har jag då kunnat missa att Stig Hansén kommer ut med en ny Dylan-biografi idag: Bobby Boy - Mannen i mig. Enligt förlagets reklamtext en lyckad blandning av kalenderbitande artistbiografi, dokumentärroman och personlig betraktelse. (Påminner det inte väldigt mycket om Dylan : en kärlekshistoria av Håkan Lahger? Jo, men det var ju det där med manliga journalister och Dylan...) Jag har inte annat val än att plocka fram mannen i mig och förhoppningsvis hitta något ännu gubbigare och kärleksfullare än Lahgers bok i väntan på att den gode Bob behagar släppa del två i sin egenskrivna självbiografi.



Egenskrivet blir det däremot av Neil Young (och detta lyckades jag få reda på via Bokias reklampåsar som anlände till butiken i fredags, skammens rodnad fläckar mina kinder, många minuspoäng på musikälskarskalan där). Fredsförklaring heter Youngs epos och jag ska lyssna non-stop på Harvest tills den kommer ut i november.

Old man takes a look at his life...


Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 10 september 2012

Får det verkligen gå till såhär?


Jag har precis läst färdigt Mördaren i folkhemmet av Lena Ebervall och Per E Samuelson, och det känns som om jag skulle vilja börja om direkt. Så att jag säkert inte har missat något.

Mördaren i fråga är Olle Möller som anklagades och dömdes mot sitt nekande för morden på 10-åriga Gerd Johansson 1939 och tvåbarnsmamman Rut Lind 1959. Han var även misstänkt för mordet på 5-åriga Kerstin Blom. Fallet har beskrivits innan i både böcker och artiklar och frågan om Möller verkligen varit skyldig har betvivlats av många.

Författarparet, båda advokater, har för att kunna skriva boken plöjt igenom mängder av polisutredningar, vittnesmål och annan information, så även om boken är skriven i romanform är faktabitarna sanna.

Jag får väl erkänna mig naiv, men jag trodde att under en rättegång kom fakta fram och vittnen hördes, inte bara fakta och vittnen som passar polisens teorier. Jag trodde att det var rättvisa och inte prestige och uppklarande-statistik som var det viktiga. Gick det verkligen till så här? Och ännu mer intressant, gör det det fortfarande? Lite av ett wake-up-read för mig…

Var och en får givetvis bilda sig en egen uppfattning, men det som kommer fram i boken får håret att resa sig på mina armar i alla fall. Och får mig också att vilja veta mer. Böckerna Jag är oskyldig av Olle Möller och Mitt liv med Olle av Kerstin Möller är, as we speak, på väg till mig från antikvariat.

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

söndag 9 september 2012

"Jag vill ha min Hatt" av Jon Klassen


Ibland är det trist när barnen växer upp.

Eftersom det yngsta barnet i hushållet nu har fyllt åtta så har antalet kvällsliga mysstunder med en bilderbok före läggdags krympt till noll.

Lite surt, kan jag tycka, att jag inte längre får läsa hur det går för Axel och Omar i Solgatanböckerna t.ex. Eller att få sitta med lillkillen i knät och läsa Stina Wirséns ”Vem”-böcker. Minnen minnen….

Extra jobbigt då när det kommer en fullkomligt lysande bilderbok som Jag vill ha min hatt!

Redan när förlaget sålde in den till oss i våras förstod vi att det här var något utöver det vanliga. Det är inte så ofta som förlagens försäljningsrepresentater (Hej Anders & Ylva) spelar upp hela historien i böckerna de säljer – komplett med bildspel på storduk och olika röster.

Lokalen fylldes snabbt med skratt och glädjetårar från de samlade bokhandelskedjeinköparna.


(Ungefär såhär var det. Fast i mycket mindre skala)


”New York Times bästa bilderbok 2011 är ingen vanlig björnsaga.

Björnens hatt är borta.
Tänk om han aldrig hittar den igen.
VÄNTA! Han har ju sett sin hatt ...”

Jag visade i alla fall upp boken för åttaåringen.

”Vad tror du grabben? Ska vi läsa den här tillsammans?”

Han glodde på mig med en klentrogen blick, en sån där blick som säger: ”Min pappa kan mycket väl vara universums töntigaste gubbe. Nu tänker jag sno hans iPad och gå in på mitt rum och spela Zombie Takeover.” ungefär.

Sen snodde han min iPad, gick in på sitt rum och spelade Zombie Takeover.

Men alla ni andra. Ni som har lyckliga barn mellan två och sex år med stjärntindrande ögon. Ni kommer att älska att läsa den här boken tillsammans.

Och ni måste göra rösterna.



Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

PS. Den är lika bra, om inte till och med bättre, än den här:

fredag 7 september 2012

Med fördomarna rejält på skam - "Yoga med Malin"



När vi var tonåringar brukade jag och min bästa kompis med emfas hävda att vi inte var fördomsfulla när någon i omgivningen tyckte att vi drog lite för höga växlar på det ena eller andra. Om något var vi insiktsfulla.

Kanske är det åren som gjort det, men jag var inte det minsta insiktsfull ifråga om Malin Berghagens nya yogabok Yoga med Malin: min kropp, min själ, mitt andetag. Trodde att det var ännu en sådan där kändisträningsbok (sååå tröttsamt) med lite ytligt nyandlig touch (rys). Antagligen skriven av någon helt annan än Malin Berghagen själv.

Så visar det sig vara en riktigt fin bok, vacker, personlig och ambitiös. Författaren är inte bara en hängiven yogi, som beskriver hur yogan kan inlemmas i våra vardagsliv utan att tumma på respekten för traditionen. Det är dessutom en skildring av hennes egen livsresa, berörande och ja -ärligt.

Nej, i skamvrån med mig som höll på att missa den här fina boken på grund av förutfattade meningar. Eller jag tänker inte skämmas för mycket. Det är inte bra för själen, har jag hört. Som botgöring rekommenderade jag den istället till tågvärden som nyfiket frågade vad jag läste när jag satt med boken på tåget.

Malin Berghagen verkar dock inte så förtjust i kundaliniyoga (den yogaform jag själv praktiserar), så om ni läser den här boken finns risken att ni inte blir sugna på att pröva. Den eventuella skepsisen tänkte jag inom en snar framtid mota i grind med några fina boktips i en blogg nära dig.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 6 september 2012

Fredrik Backman - mycket mer än bara Ove...



Läste någonstans att man inte räknas som ”riktig” författare förrän man givit ut två böcker. Fredrik Backman löste det problemet med att ge ut sina två böcker En man som heter Ove och Saker min son behöver veta om världen samma dag, 27 augusti. ”Ove" är redan läst och bloggad, och nu har jag även plöjt igenom Backmans tvåa, där han alltså har nedtecknat all sin världsvisdom åt sin son. Som tur är kan man med stor behållning läsa den även om man nu inte råkar vara hans son (hade kunnat bli världens minsta upplaga annars, för så vitt jag vet har han än så länge bara en son…).

Boken är uppdelad i korta och ännu kortare texter om allt möjligt, med Backmans typiska förmåga att fånga ögonblicket. Mänsklighetens beteende vid bagagerullbandet på en flygplats till exempel, eller små barns enorma förmåga att aldrig ge upp som kan liknas vid pyttesmå telefonförsäljare. Man anar också under läsandet att Fredrik kanske inte är världens mest händige man… Om det inte gäller med ord förstås, för de kan han snickra med, det är ett som är säkert!!!

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

PS. Tror aldrig jag sett ordet ”spontanstrukturtapetsera” i tryck förut…

onsdag 5 september 2012

Hermans historier


Jag är inget stort fan av Herman Lindqvist. Lite väl flåsig historie-tv och den enorma kungahusvurmen har liksom gjort att jag hållit mig undan. Men en riktigt bra bok har han skrivit, och det är Strax före deadline från 1980 (jäpp, omöjlig att köpa ny såklart, men leta begagnad eller på bibblan, den är verkligen värd att läsa).

Strax före deadline handlar om en krigskorrespondent i Kambodja (kvällstidningsvärlden får sig en och annan känga) och jag misstänker att trots att huvudpersonen Henrik Berg är fiktiv har han drag av den gode Herman. Han befann sig ju bland annat på plats när röda khmerena tågade in i Phnom Penh.



Därför tänkte jag faktiskt våga mig på självbiografin Mitt i allt som nyss (lite försenad efter att Lindqvist återigen - något orutinerat kan tyckas - utpekat professor Carl-Gustaf Hildebrand som judefientlig. Ett liknande påstående fick Norstedts att makulera en del i författarens historieserie redan år 2000) landat i butiken. Prag, Paris, Beirut, Kambodja, Kairo... dit kan jag nog tänka mig att följa med Herman Lindqvist. Hur resan blir återstår att se.






Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 4 september 2012

En man som heter Johan faller för en man som heter Ove. Part II: The Quickening (Skrillex Remix)





Nu har den äntligen kommit! Boken som jag tokhyllade såhäringa redan i maj:

Jag har länge följt Fredrik Backmans krönikor på http://fredrik.cafe.se/ (Lite av en svensk Dave Barry eller David Thorne för att namedroppa ett par andra fruktansvärt roliga människor man kan följa på Twitter), så när ett läsprov på hans debutroman En man som heter Ove landade på mitt skrivbord tänkte jag: "Åhå! Han har samlat sina krönikor/bloggar i en bok!" (och: "Hur långa meningar är det egentligen ok att skriva med hjälp av komman och parenteser?") och kastade mig över det.

Läsprovet var mycket riktigt just det kändes det som. Några av inläggen med taggen: http://fredrik.cafe.se/Taggar/en-man-som-heter-ove/ från Café, lite smooschade ihop i romanform.

"Jahapp", tänkte jag. "Det här var ju kul men kommer det verkligen att fungera som en hel roman?"

Så jag mailade en förlagsvän och tiggde till mig det fullständiga manuset som Pdf, printade ut det på (säkerligen) miljöförstörande papper (gammaldags som man är) och slog mig sedan ned i favoritläsarsoffan.

4,5 timmar senare (med en kort paus för en skål yoghurt med müsli och lite Wordfeudspelande i mitten) la jag ner pappersbunten på bordet.

Lycklig.

Rödgråten.

J*vligt imponerad.

Fredrik Backman har lyckats förvandla Ove från en karikatyr av den gnällige, tväre, tekniks- och utvecklingsfientlige svenske gubben till en människa. En människa vars historia berör mig. En människa som får liv, personlighet och syfte. Jag blir helt tagen.

Inte på samma sätt som jag blev golvad av Vägen eller Little Bee dock. Chansen att Backman plockar hem Augustpriset för den här romanen bedömer jag som rätt låg. Detta är underhållningslitteratur med hjärta! Med ett härligt persongalleri. Jag misstänker att detta manus kommer vi se på bioduken inom två år! (Nour El-Refai som Parvaneh!!)




Bildtext: Inte klokt vilka lallare som får blurba på i reklamen nuförtiden….


Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Jämförelser med Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kommer att komma, men de kommer vara orättvisa. Jonassons bok är en skröna och rolig på ett väldigt annat sätt än Backmans. Mer Jönssonligigt sådär.

Det böckerna har gemensamt är möjligen upplägget med vartannat (ung.) kapitel nutid/dåtid. Samt det faktum att bägge böckerna har en äldre herre i huvudrollen. Men det skiljer fyrtio år mellan Ove och Allan Karlsson! Det vore ju, procentuellt sett, som att jämföra Pippi Långstrump med Lisbeth Salander! För det… har... väl... ingen... … Glöm det förresten…





 
Jag ska inte avslöja mer om handlingen ty det här måste ni läsa själva!

Ni måste verkligen!!

Ska ni läsa en enda svensk roman i år så är det denna!

 Å andra sidan så bör vi kanske ha en liten pratstund om hur du prioriterar? Bara en svensk roman i år?! Herre jösses människa! Då kommer du ju missa Gardells nya! Och Kalle Linds, Åsa Larssons, Christer Lundbergs och en massa andra! Det är kanske dags att du börjar titta lite mindre på TV och skär ner på Wordfeudandet?

 Johan Zillén
Bokia KillbergsCenter Syd

måndag 3 september 2012

Dalziel och Pascoe duger gott




Min första bekantskap med Reginald Hill skedde via hans sista bok, Hämnden, som jag tyckte mycket om. Serien som Hill är mest känd för; den om Yorkshirepoliserna Dalziel och Pascoe, når inte riktigt samma höjder, men duger fint för den som uppskattar en kopp te och en engelsk kriminalgåta i lantlig miljö. Det vill säga mig.

Förvirrande nog har förlaget (Minotaur) gjort precis som med sin Peter Robinson-utgivning. Blandat om i kronologin ordentligt. Ett oskick. En dans på rosor, som på svenska gavs ut en bra bit senare än Dalen som dränktes, (skriver om den här) utspelar alltså sig tidsmässigt flera år tidigare, men efter lite inledande förvirring flyter läsningen/lyssningen på.

I bokens inledning blir Peter Pascoe satt att utreda Patrick Aldermann, en mediumbegåvad revisor och passionerad rosenodlare som lever med sin familj på Rosemont, ett ärvt hus med stora ägor. Det har gått bra för Patrick i livet. Kanske för bra. Människor som står i hans väg har nämligen en tendens att lämna jordelivet vid de mest passande tidpunkter...

En dans på rosor är den andra boken jag läser i serien om Dalziel och Pascoe, och det är välskriven kriminalunderhållning för oss som inte kräver stenhård action, testosteronstinn spänning och akta-dig-han-står-alldeles-bakom-dig-moment. Vill man istället ha en långsamt utvecklad mordgåta, med en och annan lärd anspelning på litteraturen eller världshistorien och där karaktärernas personliga historia tar lika stor plats som polisarbetet, ja då är Reginald Hill ens man. Men kommer man någonsin att kunna gilla Dalziel? Det kommer man väl inte?

Innehållsmässigt är boken perfekt att lyssna på. Men uppläsaren, Johan Rabaeus, hade gärna fått tona ned skådespeleriet lite. I sin iver att ge alla karaktärer sin alldeles egen touch tar han i så att man blir alldeles andfådd. Jag föredrar tillbakalutad läsfåtöljskänsla framför enmansshow om jag får välja.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 1 september 2012

Veke - en riktig gullegris

När lilla vildsvinskultingen Veke hittar en sprillans röd baddräkt i skogen blir han alldeles till sig av glädje. Detsamma kan inte sägas om de övriga vildsvinen. Trots att baddräkten sitter perfekt (och trots att Veke är minst sagt gullig när han dansar, spänner musklerna och speglar sig i sin baddräkt) är de minst sagt skeptiska. "Du syns för väl, bonden kommer att skjuta oss allihop", grymtar de och så är Veke alldeles ensam i skogen. För baddräkten vägrar han ta av sig.

Veke och den röda baddräkten av Charlotta Lannebo och Emma Göthner är en alldeles, alldeles underbar historia om äventyr och att gå sin egen väg och kanske hitta en och annan otippad vän på vägen. Väldigt fint illustrerad är den också. En perfekt bilderbok att läsa högt när barnen lämnat pekboksstadiet bakom sig. Jag viker ett hörn i minnet åt Veke. Ni hittar honom under granen i jul.


Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro