Visar inlägg med etikett Ljudböcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ljudböcker. Visa alla inlägg

måndag 15 mars 2021

Gästbloggaren - Sammy Jeridi

 



»Vuxenvärlden trodde att jag skulle bli kriminell, men jag bestämde mig att motbevisa dem. Genom min tuffa barndom blev jag entreprenör och författare.«  

Mitt namn är Sammy Jeridi. Jag har byggt upp ett framgångsrikt e-handelsföretag och min debutbok Ghettokungen är en av finalisterna i Storytel Awards 2021.

Jag är född och uppvuxen i Solna och mina föräldrar invandrade från Tunisien. Jag växte upp under rätt hårda förhållanden i hemmet som präglades av en hel del fysiskt och mentalt våld. Den trygghet jag behövde som barn fanns aldrig där. Min pappa präntade tidigt in i mig att jag var en nolla. Pappas våld och ord jagade mig. Plågade mig till vansinne i takt med att min avsky mot honom ökade. Nu började mina drömmar att formas, att en dag lyckas, bli ekonomiskt oberoende och framgångsrik. Jag hade en dröm till, att bli författare. Med orden, ”Jag ska visa den jäveln”, nådde jag mina drömmar. 

Flykten från våldet med min vilja att motbevisa pappas ord ledde mig till min resa som lika gärna kunde slutat fel. Det mörka inom mig blev min drivkraft till att kämpa. Att aldrig ge upp. Men vägen dit var krokig och dramatisk genom mina olika livsfaser. Men räddningen var min mamma. Hon gjorde allt för att vi skulle ha det bra, och som med all sin värme och energi är min stora förebild i livet. Hon med mitt förnuft var det som höll mig på rätt sida.

När jag gick i tredje klass drog jag mig ofta till biblioteket för att få lugn och ro. Där upptäckte jag en ny värld att försvinna mig bort i serieböcker och sagor om hjältar. Berättelserna väckte mitt intresse och inspirerade mig att börja skriva. Det var en annan värld där man fick uttrycka sig fritt och skapa, fly bort till något som gav mig tröst och en positiv känsla.

Skrivandet, idrotten och mina vänner var min tillflyktsort i många år. Jag sökte mig till coacher som gav mig verktyg att hantera och jobba med mina osynliga ärr. Mentalt och praktiskt. I min resa har jag lyckats träffa rätt människor som varit förebilder, mentorer och därigenom gjort rätt val i livet.  

Länge bar jag på hatet tills jag en dag valde att konfrontera pappa. Vi satte oss ner i hans kök och jag berättade hur illa jag haft det. Vi försonades och från den dagen har vår relation blivit bättre.

När jag var 28 år träffade jag min norska fru och 2005 flyttade vi till Oslo för att satsa på en idé hon hade, sälja smink på internet, så vi startade e-handelsföretaget Makeup Mekka. Jag skötte marknadsföringen och hon tog hand om resten.

Det var tufft. Vi offrade allt. Satsade alla våra besparingar. Jobbade kvällar, nätter och helger och glömde allt vad lyx var. Vid ett tillfälle var vi nära konkurs och vi jobbade ännu hårdare och efter hårt arbete i några tuffa år vände det. Företaget utnämndes till årets Gasellföretag fyra år i rad. 2019 sålde vi företaget för runt hundra miljoner norska kronor.  

Plötsligt var jag där, dit jag alltid velat komma. Ekonomiskt oberoende och framgångsrik. Men den andra drömmen återstod. Jag ville skriva böcker.

Efter hårt slit vid tangentbordet blev min första bok färdig och kort efteråt hittade jag ett förlag som ville ge ut den. Resultatet är ”Ghettokungen”, som är den första fristående delen i en längre serie. Det är en fartfylld spänningsroman som handlar om Leons kamp för sin yngre bror.

Leon driver det framgångsrika företaget Ghettosäljarna. Pengarna han tjänar använder han för att ge sin lillebror Emir det han själv aldrig fått – ett Svenssonliv, med bra utbildning och respektabelt yrke.

När gangstern Jambolo vill ha tillbaka ett vapen som Leon sålt riskerar drömmen gå i kras, för Leon har principer, han avslöjar aldrig säljare och köpare för varandra. När även kriminalkommissarie Eva Möller, som mot sin vilja blivit förflyttad till Palmegruppen, får upp ögonen för Leon dras snaran åt. Nu är det Leon som har ett pris på sitt huvud, och han är jagad, jagad av alla.

Handlingen är till viss del inspirerad av verkligheten och min egen uppväxt. Boken skiljer sig från liknande spänningsromaner genom att huvudkaraktärerna varken är onda eller goda. De är sargade sökande själar som vill nå sina drömmar. Genom karaktärerna återspeglar jag delar av mitt händelserika liv även om det mesta är fiktivt.

Idag lever jag med min fru och våra två barn i Nordnorge och Spanien. Tillsammans med min fru driver vi nya företagsprojekt, och jag skriver vidare på serien. Uppföljaren, Ghettobröder, lanseras i slutet av mars digitalt och i juli kommer pocketversionen. Just nu arbetar jag med råmanuset till bok tre, Ghettolegender, som lanseras senare i höst. Vid sidan skissar jag vidare på ghettoserien och på en spinoff med en ny intressant karaktär som dyker upp i Ghettobröder.

Jag hoppas att min historia kan inspirera andra att välja rätt val i livet – utan att välja fel och hamna snett som tyvärr många gör idag.

// Sammy Jeridi




tisdag 14 januari 2020

Bokslut 2019



Antal lästa böcker: 121

Årets första utlästa bok: "Fruktan: Trump i Vita Huset", av Bob Woodward

Årets sista utlästa bok: "Muren", av Don Winslow

Manliga författare: 72

Kvinnliga författare: 44

Okänd / Pseudonym: 0

Författarduo man/kvinna: 1


Författarteam/grupp: 4
Svenska författare: 46

Övriga nordiska författare: 7

Brittiska / Amerikanska författare: 53

Andra europeiska författare: 3

Utomeuropeiska författare: 3

Romaner: 28

Spänningsromaner: 41

Facklitteratur / Biografier: 27

SciFi / Fantasy / Dystopi: 12

Barn- & Ungdomsböcker: 1

Graphic novels / Serieromaner: 12


Ljudböcker: 20

Toppbetyg 8-10: 9 (Elin Olofssons "Herravälde", Niklas Natt och Dags "1794", Don Winslosw "Muren", Colson Whiteheads "Nickelpojkarna", Neil Gaimans "Snow, Glass and Apples", Lou Berneys "November Road", Tara Westovers "Allt jag fått lära mig", Sylvain Neuvels "Bara människa" och Terry Pratchetts "The Shepherd's Crown" - om ni nu måste veta ...Mer utförlig topplista här!)

Bottenbetyg 0-2: 0 (Två 3:or blev årets bottennapp. Av hänsyn låter jag dem förbli anonyma.)


Filmer / TV-serier byggda på bokförlaga sedda: 14 - Bäst: Good Omens
(Räknar då ej alla olika superhjältefilmer och serier. Fast Watchmen var dunder!

Läs mer om årets bästa TV här!)

Koppar té druckna i soffa: Otaliga

**********************************************************************************

Vad kan vi då dra för slutsatser detta år?
Jag har fortfarande en någorlunda naturlig jämvikt när det gäller könsfördelningen. Tappat lite jämfört med 2018 då det nästan var 50/50.

Skrämmande dock fortfarande att se hur få författare från andra världsdelar än Europa/Amerika jag konsumerar. Lovar bättring. Igen.


2019 var året som ljudböcker rejält började påverka min läsning! Jag föredrar fortfarande klart att läsa på papper, men att lyssna på böcker i bilen och på promenader har gjort att jag ökade antalet lästa böcker från 92 till 121 jämför med 2018 års bokslut. 20 st ljudböcker stod för nästan hela ökningen. Helst hör jag på fackböcker/biografier, där man inte behöver koncentrera sig på en handling/intrig på samma sätt som i en roman/deckare. I alla fall jag blir alldeles för lätt distraherad och tappar bort mig i berättelsen.

Jag uppfyllde inte mitt löfte från 2018 om att börja läsa fler Young Adult. Mea culpa ...


På't igen då!
Fjorton dagar in på det nya året har jag redan läst sex böcker (ok, några av dem påbörjades före nyår, men man måste ju dra gränsen någonstans!). 

Vad har Ni för läsmål - om några - 2020?

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

måndag 30 juli 2018

Till pappersbokens försvar (Johans gästblogg hos Boktugg)




Tidigare i sommar gästbloggade jag hos Boktugg, om min syn på pappers- kontra ljudbok. För dig som tycker det är läskigt att klicka på länkar och gå till andra sidor än de du är van vid re-publicerar jag nu texten i sin helhet här på trygga gamla Bokboxen. Varsågod. :-)




Vi befinner oss mitt i en ljudboksrevolution!
De säger att en tredjedel av läsandet nu sker digitalt, mestadels via streamat ljudbokslyssnande då e-boken aldrig riktigt verkar slå igenom här på hemmaplan.
Som fysisk bokhandlare talar jag självklart i egen sak här, men jag föredrar verkligen den klassiska gamla trädmördande pappersboken.
Jag har försökt att hoppa på ljudbokståget, men det är inget för mig.

Jag förstår att mängder av människor tycker det är praktiskt, och att många som tidigare kanske inte läste böcker alls nu kastar sig hejdlöst in i mängder av romaner, deckare och annat kul.
Själv tappar jag bara bort mig i handlingen när jag försöker lyssna. Varje avbrott, vare sig det är hojtande barn, irriterande telefonsäljare eller trafikinformation i bilradion, sabbar både fokus och upplevelse för mig.
Sen tar det så evinnerligt lång tid att lyssna på en bok! 500 sidor text kan ju ligga på 14 - 15 cd-skivor och ta upp till 18 timmar innan man får veta att det var butlern som gjorde det.
Det kan jag läsa med ögonen på långt under halva tiden.
Jag har förstått att man kan öka hastigheten på uppläsningen i vissa tjänster, men utsikten att höra Mimmi Pigg läsa upp Håkan Nessers nya lockar inte så där jättemycket …

Och på tal om rösten.
Tänk om den är helt fel? Jag och förlaget har kanske helt olika åsikter om hur Joona Lina ska låta?
Sen, och jag vet att jag nu kanske får bannor av kultureliten, brukar jag lyssna på musik när jag läser.
Sätta stämningen för en rysare med lite gammal gothrock.
Lite klassisk Bowie till en hjärtskärande roman. Lite somrig pop till en feelgood.
Jag är väl inte ensam om detta?
Även om jag inte brakar på med maxvolym så krockar ändå soundtracket med uppläsaren.

Det finns en handfull undantag där ljudboksformatet och jag kommit överens.
Författare som David Sedaris t.ex. Hans underbara ”Let’s explore Diabetes with Owls” fick mig att garva högt (och dra på mig rätt många konfysa blickar) på stranden i Sarasota häromåret.
Perfekt för ljudboksformatet tycker jag. Små, finurliga essäer.
Eddie Izzards självbiografi ”Tro mig – en memoar om kärlek, död och jazzkycklingar”, där världens roligaste man själv läst in ljudboken, kan också varmt rekommenderas till intresserade öron.

Men nej, jag håller mig nog huvudsakligen till det klassiska formatet.
Det är ändå något speciellt med hur en bok känns, luktar, gör sig som konversationsstartare hemma i bokhyllan, kan ges i present och lånas ut till vänner och bekanta.

Förr skickade förlagen ut stora tjocka pappersbuntar med manus, eller så ramlade okorrade förhandspoddar ner i brevlådan.
Nuförtin´ skickas det ut pdf:er och word-dokument i mailen istället.
Och visst, det kommer inte hindra mig från att läsa det jag är intresserad av.
Dimper det ner ett nytt Backmanmanus i inkorgen lär jag ju knappast vänta bara för att jag måste läsa det på min iPad. Men jag vill inte ta ut den i min soliga trädgård, än mindre till Falsterbo strand.

Står valet mellan digitalt manus eller fysiskt förhandsex vinner alltid det senare.

Kalla mig teknikfientlig (är jag inte) eller gammal gubbe (hör jag ändå av barnen hemma) om ni vill, men så länge som pappersboken finns kvar som alternativ kommer den vara mitt förstahandsval.


Sen vore det väl tjänstefel av mig som bokhandlare om jag inte lämnade er med några sommarläsningstips. Två nya inbundna och två pocket begränsar jag mig till.

Stina Jacksons debut ”Silvervägen” (Albert Bonniers Förlag) är kanske den bästa svenska spänningsroman jag läst sedan Johan Theorins ”Skumtimmen” eller Åsa Larssons tidiga romaner.

Styrkan”, av Don Winslow (Harper Crime). Korrupta New York-snutar i en oavbrutet spännande polisroman som bara skriker ”Gör TV-serie av mig!!”.

Karin Alfredssons ”Skrik tyst så inte grannarna hör” (Bokfabriken). En gripande och skakande roman om systerskap och mäns våld mot kvinnor. #metoo

Dodgers” av Bill Beverly (Southside Publishing). Välförtjänt Golden Dagger-vinnare för bästa kriminalroman 2016. En spännande, våldsam och underhållande roadmovie.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd


Om gästbloggaren:

Johan Zillén, 45-årig deporterad Stockholmare, har drivit Akademibokhandeln/Killbergs Bokhandel på Center Syd sedan 2002. Han bor bland fru, diverse barn, skog och många bokhyllor utanför Lund i Skåne. Ni kan läsa mer av hans tankar om bokbranschen, samt boktips och recensioner på Bokboxen , eller följ Sveriges roligaste bokhandel på FB:  Akademibokhandeln Center Syd 

måndag 25 juni 2018

Sommartuggare 2018



Den här veckan är jag bloggotrogen och gästar i branschbevakaren Boktuggs flöde.
Vill du läsa min text där jag sjunger pappersbokens lov så kan du göra det här:
Sommartuggaren - Johan Zillén på Akademibokhandeln Center Syd

Jag lär väl inte komma närmare Sommarpratare i P1 än på några år, så passa på! :-)

// Johan





måndag 6 november 2017

Gästbloggaren: Leffe Grimwalker




Vad skulle du göra om du bara hade tio dagar kvar att leva ...?
Jag har alltid lekt med den fascinerande tanken. Skulle jag flippa och göra galna saker eftersom jag inte behövde vara rädd för att dö? Eller skulle jag bara hänga med familjen och krama ut varenda sekund av den tid jag har kvar? Är makten att veta för stor? Vill man verkligen veta när man ska dö? Och är det skillnad på manligt och kvinnligt synsätt?

Frågorna lekte studsboll i huvudet. Jag hade massvis av frågor som jag ville reda ut och för mig blir det enklast att skriva om det, med en twist såklart, alltid en twist. Så jag skapade Niklas Svensson alias Nico, the man with a plan, och hans speciella och udda familj.

Nico får reda på att han har en obotlig sjukdom och bestämmer sig för att fucka upp hela den undre världen, blåsa alla och se till att hans familj blir ekonomiskt oberoende i resten av sina liv. Och han tänker bli en legend, ingen ska någonsin glömma honom.
Men skit träffar såklart fläkten och allt det där ... annars vore det ju tråkigt liksom. Alla aktioner har reaktioner och plötsligt blir det inte alls som han tänkt sig.

Jag skrev boken på 21 dagar vilket är helt sjukt, men konstigt nog var det ganska lätt och därför tror jag storyn blivit extra spännande, och med ett högt tempo. Det var kriterierna jag fick från förlaget. ”Manuset ska ligga någonstans mellan film- och bokmanus. Kan du vara klar inom en månad vore det fint”, sa dom.

”Absolut, no pressure, jag fixar”, ljög jag och undrade hur fan det skulle gå till. Men det blev en bok inom en månad, som blev en succé, som nu finns i pocket. Och efter du läst den, hoppas jag du bestämmer dig för vad du skulle göra om du bara hade tio dagar kvar att leva, och gör det redan nu. Men blås ingen, det går bara åt helvete då ...

// Leffe


Leffe Grimwalker är författare och spökskrivare. Han bor i Skåne med författaren Caroline Grimwalker, katten Anubis och korpen Korpemon. "Tick Tack har" hittills haft nära 200000 lyssningar på Storytel.

fredag 9 december 2016

Eländes elände

Den andra boken i Patrick Melrose-serien utspelar sig knappt 20 år efter den första (rec här). En 22-årig Patrick, helt borta på heroin och diverse andra substanser, reser från London till New York för att hämta hem sin fars aska. Under några kaotiska dygn besöker han begravningsbyrån, träffar faderns vänner, ger sig ut på desperat jakt efter heroin, är på väg att dö flera gånger, ringer flickvännen och älskarinnan och ger sig sedan ut på jakt efter någon att tillbringa natten med.

En mycket stor del av Patricks tid går ut på att räkna ut hur han ska kunna sluta med heroinet, en ännu större del åt att planera exakt hur han ska kunna ta maximalt mycket droger utan att dö (han klarar det med knapp nöd). 

För en mindre drogerfaren individ som jag själv är det ganska spännande (ja, spännande - hur låter det egentligen? Som någon som pundade Christiane F:s självbiografi i tidiga tonår) att få ta del av den där besattheten, få en liten liten aning om hur det kan vara att ridas av beroende. Hur det konsumerar all tid och tankeverksamhet. Hur kan man ha ett pågående vanligt liv utanför den verkligheten? Tja, för Patrick Melrose går det väl – sådär. Samtidigt har St Aubyn i intervjuer sagt att heroinet räddade livet på honom. Ingen som har läst första delen i serien tvivlar på det. Det är ingen skrattfest direkt. Det är en ångest som kräver att dämpas.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna erkänna hur mycket jag skrattat åt det här helvetiska eländet (väldigt mycket!) utan att känna mig som en dålig människa. Men St Aubyns torrt iakttagande ironiska blick knäcker mig helt. Det är så briljant. Fantastisk litteratur!

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

måndag 28 november 2016

"Den drunknade" av Therese Bohman



Så här i Augustpristider har jag passat på att läsa Therese Bohman. Fast inte alls nominerade Aftonland, även om det började med att  jag ville läsa just den, utan hennes debut. Av den enkla anledningen att det var den som fanns som ljudbok. Och så glad jag är att jag läste den! Den är lätt värd ett alldeles eget litet pris.

Den drunkade är ett tätt kammarspel om attraktion, oförmåga, kärlek, svek. Konstudenten Marina åker för att hälsa på sin syster Stella och hennes man Gabriel i det ärvda torpet på den skånska landsbygden. Det är en ovanligt het sommar. Trädgården prunkar, solen steker, allt står stilla. I mötet med Gabriel tycker sig Marina uppleva en särskild laddning. De tillbringar mycket tid tillsammans i torpet medan Stella är på arbetet. Gabriel är författare, men har drabbats av skrivkramp. Marina har en oskriven uppsats som måste in. Ingen av dem verkar kunna komma vidare.

Efter hand förstår vi också att allt kanske inte står rätt till mellan Gabriel och Stella. Det är något som Stella vill säga till Marina, men som hon inte verkar förmå sig att berätta. Något om Gabriel. Istället pendlar hon mellan vaga antydningar och oåtkomlighet.

Allt som sedan utspelar sig gör det med en slags obarmhärtig ofrånkomlighet. Boken har ett tydligt före och efter. När Marina återvänder till torpet några månader senare är allt förändrat.

Det finns så mycket att tycka om i den här romanen. Systrarnas kärlek, men oförmåga att komma varandra riktigt nära. Den olycksbådande symboliken (jag säger bara de krälande bladlössen i Stellas vackert blommande trädgård!). Det obönhörliga i Marinas och Gabriels till synes oskyldiga samvaro på verandan, med vin och musik, medan Stella sover…


Det är en kort roman, men varje sida är till bredden fylld av klaustrofobisk mening. Jag håller bokstavligen andan medan jag läser. Och när jag läst klart, och ska börja andas igen. Då är det svårt.


Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

lördag 26 november 2016

Lysande rättegångsdrama






När det började pratas om Malin Persson Giolitos Störst av allt var jag skeptiskt. Liksom ett rättegångsdrama? Hur spännande kan det bli? Jag är inget vidare fan av (förvisso ej heller någon motståndare till) vare sig Perry Mason eller John Grisham. Så jag trodde nog att just den boken skulle förbli oläst. Men av någon anledning, kanske var det helt enkelt att "alla" tyckte att den var så himla bra och inte slutade tjata om det, började jag lyssna. Och kunde inte sluta. Om en kriminalroman kan sägas ha allt, så är Störst av allt bra nära att ha just det.

I centrum av berättelsen står den 18-åriga Djursholmstjejen Maja. Vi möter henne i häktet. Hon har gjort något fruktansvärt och nu ska hon ställas inför rätta. Bit för bit får vi ta del av hennes berättelse som börjar med den stora kärleken och slutar i katastrof. Hennes vänner har dött. Maja är ensam kvar med ilskan och skulden och sorgen.

Störst av allt är så mycket. En skickligt konstruerad och djupt insiktsfull thriller. En knivskarp skildring av samhällets klassklyftor. En berättelse om längtan efter kärlek och bekräftelse och om kärleksrelationens skeva maktbalans. Om en naivt godtrogen vuxenvärld och om vad som händer med ett barn som får bära ett alltför tungt ansvar. Med en slags rasande prosa och utan att för ett ögonblick släppa greppet om läsaren tvingar Malin Persson Giolito oss in i människans och samhällets mörker. Jag är djupt imponerad.

I helgen utsågs boken till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Oj så väl värt.


Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

torsdag 17 november 2016

Överklasshelvete, barndomshelvete, helvetiskt helvete


Ibland känns livet och världen mer än lovligt svart (ja, jag syftar till exempel på olika typer av närliggande omvärldshändelser). Vissa tröstar sig då med lättsamma komedier och sköna underhållningsromaner. I mina mer svartsynta stunder fungerar dessa genrer snarare som ren provokation. Jag föredrar istället att sätta mitt eget elände i relation. För er som också tillhör den suspekta kategori människor som mår bättre av att läsa om andra som mår sämre kan jag nu med stor glädje(?) introducera: Patrick Melrose!

Efter att ha lyssnat på första romanen i serien (som ges ut om två samlingsvolymer på svenska i höst och vår) tänker jag att jag aldrig förut läst om människor som så genuint hatat det liv de lever, sig själva och alla runt omkring. Never Mind beskriver ett societetens helvete, ett barndomens helvete, ett själva existensens helvete.

Patricks far, David Melrose, är en tyrann. Despotisk i allt han gör, från att lustfyllt bränna myror med sin cigarr, till att tvinga hustrun att äta på alla fyra "som en människa som låtsas att hon är en hund", till den omskrivna och fullständigt outhärdliga våldtäkten av den femårige sonen, är han en sådan frånstötande nidbild av degenererad överklass att han skulle framstå som helt utan trovärdighet om jag inte visste att romanerna bygger på Edward St Aubyns egen uppväxt.

Ja, våldtäkten. Där den lilla pojkens värld slits itu. Där han tvingas fly sin kropp för att kunna fortsätta existera. Jag förstår inte hur han ska klara sig fram tills att han som tonåring ska få fly in i heroinets lindrande famn (ja, det är väl ingen riktig spoiler, det står i varenda intervju och i förlagets säljtext). Sällan har jag lika starkt velat bryta mig in i en romans handling och bara rädda honom!

Ändå kretsar större delen av romanen kring de vuxna i hans omgivning. Samtliga (minus kanske några av kvinnorna) helt outhärdliga i sitt självförhärligande förakt gentemot omvärlden. Favoritsysselsättningen verkar vara social pennalism i jakt på positionering.

Sviten om Patrick Melrose har liknats vid Brideshead revisited. Men den moraliska skulden och det religiösa oket från Evelyn Waughs klassiker framstår som rena barnkalaset jämfört med Edwars St Aubyns familjehelvete. Ändå måste jag fortsätta läsa. För det är så briljant skildrat, med en exakthet i iakttagelserna och öga för det "goda livets" absurditet som är helt genialisk. Jag kastar mig över nästa del.

Susanna Mattsson
Akademibokhandeln/Killbergs Jägersro

måndag 5 september 2016

Staden i människorna, människorna i staden


London på åttiotalet är brutalt, vackert och komplicerat. Där växer Leah, Natalie, Felix och Nathan upp. Alla gator i deras område blir till vägval som leder till återvändsgränder eller motorvägen mot framgång. Liv som till en början ter sig lika tar så småningom helt olika vägar. Och de vuxna vännerna blir snart varse att besluten de hittills fattat och de personer de blivit – allt det kan plötsligt förändras över en natt.

Det var så länge sedan jag läste Vita tänder att jag inte minns annat än att jag tyckte att den var bra. On beauty minns jag mer av, och det var en betydligt lättare bok att läsa än NW. Observera att jag inte skriver bättre, utan lättare.

För Zadie Smiths NW är lite av en stilmässig utmaning. Att jag dessutom lyssnar på ljudboken gör det inte lättare att hålla reda på alla perspektiv, strömningar, iakttagelser som texten rymmer. Men efter att liksom ha givit efter och bara låta texten flyta igenom mig så tror jag mig börja förstå. Det här är en bok där stämningen är lika viktig som handlingen. Full av de röster (varav min favoritröst - Felix - egentligen bara får göra ett snabbt gästspel), händelser och ögonblick som tillsammans bildar bruset från en stad. För London, eller snarare nordvästra London, är lika levande i den här boken som dess huvudpersoner.

Samtidigt är det en berättelse om klass, om arv och miljö silat genom Smiths knivskarpa blick för (populär)kulturella markörer. Det må vara utmanande läsning, men det är otroligt bra. Det får mig att längta till London. Och efter fler berättelser från Zadie Smith.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 30 augusti 2016

Ännu en fullträff, Sharon Bolton!


Ända sedan jag första gången stiftade bekantskap med serien om Lacey Flint har jag, som ni vet, varit ytterst förtjust i Sharon Bolton (som för övrigt tillsammans med Elizabeth Hand (svim!) var en del av författarbonanzan på Crimetime Gotland härförleden – säkert dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart för dem som var där). Men faktiskt hade jag efter fyra böcker hunnit bli yttepyttelite trött på Lacey. Döm av min glädje när fristående Små svarta lögner som kom förra året var en riktig höjdare (rec här). Och jubel och klang! Nya Daisy in chains är ännu en fullträff!

Maggie Rose är en hemlighetsfull och tillbakadragen advokat och true crime-författare som har för vana att ta sig an bara de riktigt spektakulära fallen. När den dömde seriemördaren och charmören Hamish Wolfe vill anlita henne är hon tveksam. Hamish är ung, snygg och karismatisk, och hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Men Maggie tar bara de fall hon vet att hon kan vinna. Trots det är hennes nyfikenhet är väckt. Kanske är hon inte så immun mot hans charm som hon trodde. Och kanske är hon inte heller så osynlig som hon hoppats...

Ja, det må låta lite lökigt såhär i kort sammanfattning, men Daisy in chains är på det hela en riktigt rafflande historia. Vår blåhåriga (jodå) hjältinna Maggie är en välkommen ny bekantskap. Det är synd att det är en fristående bok, för jag hade gärna träffat henne igen. Och historien om Hamish är just av den där är-han-skyldig-är-han-inte-skyldig-sorten som gör att man girig läser (i det här fallet lyssnar) vidare. Faktiskt tycker jag om alla bokens huvudpersoner, såväl skurkar som hjältar, vilket gör läsningen bra mycket mer intressant än om det funnits en tydlig bad guy i sammanhanget. En stor del av behållningen just detta: Finns det ens en bad guy?

Visst, visst, boken innehåller också en del svagare element. Hur i hela helsefyr har en stjärnadvokat som Maggie har lyckats hålla sig undan offentligheten (inte en bild!) i en tid av sociala medier och skvallerpress? Och så motivet... kanske egentligen inte världens mest trovärdiga. Men kära vänner, vad gör det, när det är så här spännande hela vägen? Daisy in chains har det jag i första hand vill ha ut av en kriminalroman – välskriven underhållning. Och så nöjd är jag att jag faktiskt åter känner mig redo för lite mer av Laceys trasiga förflutna och Joesburys turkosa(!) ögon.

Jag sträcklyssnade på den engelska ljudboken, men för er som föredrar svenska och papper så finns boken sedan ett par veckor även i detta format. Läs den!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 11 juli 2016

Att leva, och överleva – "Nora Webster" av Colm Tóibín


Det är i vardagen som livet levs. Hur mycket vi än skakas om av de där stunderna av lycka, av sorg, så är det i vardagen vi tvingas stanna. Jag tänker på det när jag lyssnar Colm Tóibíns fantastiska Nora Webster. Nora förlorar sin make och tillvaron ställs på ända. Sorgen och saknaden är outhärdlig. Ändå måste hon fortsätta. Livet måste levas. Jag tänker på vilka hjältedåd vi utför, vi människor. Hela tiden. För att vi måste. (Tänker på Tom Malmquists sommarprat, hur han under dotterns första år uppfattade henne som ett straff, för att hon tvingade honom att leva vidare.)

Nora är bara strax över fyrtio och de två yngsta barnen bor fortfarande hemma när hon blir ensam. Hon står inte ut med omgivningens medkänsla. Med alla de hundratals koppar te hon måste laga och alla ömkande ord hon tvingas lyssna på. Hur sörjer man samtidigt som man måste sätta mat på bordet? Den ynkliga änkepensionen räcker inte långt. Hur hjälper man två små pojkar som förlorat sin far? Vem är man när man förlorat sin livskamrat? Nora gör inte alla rätt (vem gör någonsin det?) men hon gör så gott hon kan.

Som ni förstår är det inte de stora dramatiska gesternas historia. Istället är det en berättelse om vad som sker inom och utom en människa efter en en förlust. Hur vi slås omkull. Hur vi reser oss. Hur vi famlar och lär oss att leva på nytt. Det är också en berättelse om konstens förmåga att väcka och läka. Nora finner tröst i musiken, först i bygdens grammofonsällskap, sedan i den egna sången.

Romanen har självbiografisk grund, Colm Tóibín förlorade själv tidigt sin far, och vi finner honom i bokens Donal, en stammande tonåring med kameran som överlevnadsstrategi (konsten – igen). I intervjuer med författaren framgår att uppväxten med modern inte varit okomplicerad. Men porträttet av Nora är djupt inkännande och kärleksfullt. Tóibín har ett sådant öga för det mänskliga, för vårt inre liv, för det som binder oss samman. Precist och detaljrikt, helt befriat från sentimentalitet beskriver han ett liv. Utan åthävor, men stort, så som livet är.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 8 juli 2016

Sektspänning med frågetecken


Mitt intresse för sekter får nog sägas överskrida det normala. Det har gått så långt att min make varje gång jag föreslår att vi ska se en dokumentär alltid inleder med brasklappen: Bara det inte är en sektdokumentär till! (Jag sköter nu mitt tittande i enrum.)

Det jag främst fascineras av är vad det är som får människor att gå med. Och att sedan stanna kvar. Tänker att det är längtan efter gemenskap parat med rofylldheten i att inte behöva fatta alla beslut själv. Att inte vara ytterst ansvarig för sitt liv. Att ha ett rättesnöre att förhålla sig till. För visst känner vi alla så ibland? Att det vore så himla skönt om någon annan bara kunde ta tag i ens liv och styra upp det lite?

Sedan förstår man ju att det inte börjar med allsköns koko-övergrepp, ekonomisk ruin och allmän nedbrytning. Gissningsvis verkar allt ganska härligt och vettigt i början, medlemmarna är glada och snälla och sunda. Idéerna något man kan skriva under på. Tänker att det är som ett våldsamt förhållande. Det börjar med kärlek, förälskelse och bekräftelse. Först senare kommer kraven, det krympta livsrummet, så förtrycket, det verbala våldet, slagen... En process där referensramarna långsamt skalas av så att det "normala" inte längre fungerar som jämförelsematerial.

Som ni förstår av resonemanget ovan var jag väldigt nyfiken på Mariette Lindsteins Sekten på Dimön som så lämpligt har kommit i pocket lagom till sommarsemestern. Lindstein har själv erfarenhet av hur det är att leva i en sekt. I 20 år var hon medlem i scientologerna, innan hon lyckades fly (för det var verkligen en flykt det handlade om, ni kan läsa mer här). Hon vet därför mer än väl vad hon pratar om, och jag tänker att hon om någon kommer att kunna förklara för mig vad den där dragningen egentligen handlar om.

Nu är det inte en självbiografi hon skrivit, utan en roman. Den utspelar sig på en vindpinad ö utanför Bohusläns kust, där en New Age:ig sekt har slagit sig ner i ett gammal slott. Deras ledare Franz Oswald, en karismatisk man med ett dunkelt förflutet, har utvecklat Via Terra, en lära som ska skapa själslig frid och kroppslig balans. Den unga studentskan Sofia Bauman dras till läran. Charmad av Oswald och angelägen att lämna Lund och en sprucken relation bakom sig antar hon erbjudandet om att förestå rörelsens bibliotek. Hon flyttar ut till ön och till en början är det mesta frid och fröjd. Ganska snart börjar hon dock märka att Oswald driver sin personal oresonligt hårt. Men när hon väl börjar tvivla på allvar har det blivit omöjligt att lämna Via Terra.

Som sagt, jag hoppades att Sekten på Dimön skulle ge mig några nycklar. Varför går man med? Varför stannar man kvar? Första frågan får väl ändå sägas bli besvarad. Sofia saknar riktning, är sårbar efter en destruktiv relation, blir sedd och uppskattad och får en uppgift. Och Via Terras enkla filosofi tilltalar henne. Men sedan går det alldeles för snabbt. Jag får ingen känsla av att de positiva upplevelserna skulle kunna uppväga de snabbt accelererande övergreppen och galenskaperna. Det blir inte trovärdigt. Och hade jag inte sett alla dessa scientologidokumentärer hade jag nog trott att författaren överdrivit Oswalds järngrepp om sina anhängare.

Men spännande är det. I slutet så till den milda grad att jag får gå över från ljudbokslyssnande (för långsamt) till pappersläsning. Som lättsmält sommarläsning är det perfekt. Som svar på djupare existentiella frågor – not so much. Men vem orkar tänka på det på semestern?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 1 juli 2016

Ny deckarfavorit


När en del gamla deckarfavoriter (läs Peter Robinson) har fått lämna in är det härligt att få bli sådär riktigt ordentligt förtjust i en kriminalroman igen. Det blev jag nämligen i Gilly Macmillans debut Bränd himmel. Så förtjust att jag nu kan säga att jag hittat en ny deckarfavorit.

Rachel Jenner, fotograf och ensamstående mamma, låter sin åttaårige son Ben springa före till en repgunga när de är ute i skogen en söndag eftermiddag. Ben är utom synhåll bara en kort, kort stund. Sen är han borta och Rachel befinner sig mitt i varje förälders värsta mardröm. Allt blir svart.
Vad var det egentligen som hände den där ödesdigra eftermiddagen? Och finns det fortfarande en chans att hitta Ben vid liv?
Utredningen tilldelas kriminalkommissarie James Clemo, som lägger ner all sin tid och kraft på det medieuppmärksammade, prestigefyllda fallet. Men i takt med att ledtrådar rinner ut i sanden, lögner kommer fram i ljuset och chockerande hemligheter avslöjas, blir läget allt mer desperat för alla inblandade. Fångad mellan den förkrossande oron över sin son, trycket från polisutredningen och den hårt dömande allmänheten, inser Rachel att det inte finns en enda person hon kan lita på.


Det har ju blivit himla populärt att likna böcker vid andra böcker, så varsågoda... Bränd himmel är som en blandning mellan Sharon Boltons Små svarta lögner (recension här) och ovan nämnde Robinson när han var bra. Jag kommer också att tänka på Belinda Bauer och tror inte bara att det beror på att uppläsaren (Christian Fex) låter väldigt lik Torsten Wahlund som läste in Exmoor-trilogin.

Berättandet sker mestadels i någon slags framtid, Rachel ser tillbaka på händelserna när Ben försvann och vänder sig direkt till en lyssnare (läsare), James Clemos berättelse får vi bland annat via anteckningar från terapisessioner, och vi förstår snabbt att fallet orsakat någon typ av sammanbrott. Ändå berättas historien kronologiskt, från Bens försvinnande fram till upplösningen. För läsaren innebär det att man hela tiden jagar efter den sanning som man vet finns där framme.

Som deckarläsare får man ibland känna sig som en riktigt dålig människa. För hur kan det vara så olidligt spännande att läsa historien om hur Rachels liv slås sönder? Inte nog med att hennes son är försvunnen, ju längre utredningen håller på desto mer blir det tydligt att ingenting i hennes liv egentligen är vad hon trott. Den allmänna opinionen vänds mot henne. Var hon egentligen en så god förälder?

Utredningsarbetet och kommissarie Clemos privatliv är för en gångs skull också intressant att följa. Annars har jag på sistone hållit mig borta från klassiska polisutredningsdeckare. Men i Bränd himmel finns ingen försupen snut med taskigt kärleksliv eller rättsläkare som käkar mackor under obduktionerna. Såväl intrigmässigt som psykologiskt är det övertygande. Och välskrivet hela vägen. Sträckläsningsläge helt enkelt. Så bra att jag i detta tidiga skede tänker dubba den till sommarens deckare! Ser fram emot att läsa nästa bok av Macmillan.

Bränd himmel har just kommit ut i pocket. Ni packar med fördel ner den i strandbagen/resväskan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 25 juni 2016

Roxane!


Att jag inte läste Roxane Gays Bad Feminist direkt när den kom ut skyller jag på Caitlin Moran. Som ni vet var jag inget fan av hennes Konsten att vara kvinna, och jag förutsatte att Bad feminist skulle vara något liknande. Jag skyller också på min egen hybris. Sturskt hade jag fått för mig att jag som hängiven feminist sedan tjugoårsåldern med ett rejält antal poäng genusvetenskap i bagaget redan visste vad det skulle stå. Men sedan gjorde det utmärkta Babel-inslaget mig nyfiken. Jag läste (lyssnade), och förstod att jag haft fel. Jag hade nämligen ingen aning om vilken skarp tänkare och briljant skribent Roxane Gay är. Men nu vet jag. Åh, vad jag vet!

Det spelar ingen roll om hon skriver om sin kärlek till scrabble, sexistiska hiphoptexter som man inte kan låta bli att skaka rumpa till, Hungerspelen, bantningsläger eller mörka, mörka texter om våldtäkt. Allt hennes penna rör vid blir till guld. Iakttagelseförmågan. Lättheten i språket. Humorn. Allvaret. Allt finns här. Som älskare av såväl genusteori som populärkultur är det en fröjd att läsa om gamla hjältinnor som Judith Butler i samma bok som avhandlar Tvillingarna på Sweet Valley High (ni som läst, ni vet...). Och det bästa av allt - den får mig att vilja skriva och tänka själv! Sådär stort och smart som man inte är säker på att man kan. Roxane får tanken att lyfta.

Min enda invändning är att Bad feminist, precis som alla essäsamlingar, innehåller ett visst mått av upprepning. Samma tankefigurer återkommer i flera av kapitlen. Det är egentligen inget stort problem och jag gissar att det beror på att texterna tidigare är publicerade i olika sammanhang. Kanske kunde avhjälpts en smula med annan disposition. Utöver det är det fläckfritt.

Eller vänta, jag har förresten en invändning till. Det har kommit till min kännedom att Roxane Gay inte gillar katter. En sådan karaktärsbrist är ingenting man tar lätt på där jag kommer ifrån (galna kattantslandet). Att jag inte tycker att det gör något är ett tecken på hur mycket jag älskar henne. Även solen har sina fläckar.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 18 maj 2016

Fantastiska roman!


När en roman blir sådär tokhyllad är det lätt att skruva upp förväntningarna. Och lätt att bli besviken. Maximalt uppskruvade förväntningar var också vad jag hade när jag började lyssna på Elena Ferrantes Min fantastiska väninna (inläst av Odile Nunes, hon börjar bli som en vän nu – fler böcker med hennes röst tack!). Men besviken blev jag inte. Från första meningen sögs jag in i Elenas och Lilas Neapel, och trots att det är en fattig och våldsam plats vill jag stanna där för evigt. 

Min fantastiska väninna handlar om vänskapen mellan berättaren Elena Greco och den aviga, men briljanta Lila Cerrullo. Boken inleds med att Lilas vuxna son ringer upp Elena. Hans mamma är spårlöst försvunnen. Gömmer hon sig hos Elena? Alla spår av Lila är utraderade, kläderna borta, fotografierna förstörda. Elena, som inte sett sin väninna på lång tid, tänker inte låta henne få sista ordet (redan här anas den rivalitet som tillsammans med djup beundran är motorn i kvinnornas vänskap) utan börjar skriva ner deras historia så som hon minns den.

Och upp från sidorna stiger så en fantastisk historia om två unga flickor i Neapels fattigkvarter. Vänskapen är djup, men redan från början präglad av stark konkurrens. Båda är mycket begåvade, men Lila kanske mest. Ändå är det Elena som får chans att studera vidare medan Lila börjar arbeta.
Det är 50-tal och kriget och dess oförrätter är fortfarande närvarande, liksom en djupt rotad hederskultur där flickors och kvinnors frihet kontrolleras av männen i familjen. Det är ett hårt liv, men Elena och Lila känner inte till något annat utan manövrerar sin tillvaro utifrån förmåga. Dras mot och bänder mot varandra. Formas i en slags samtidigt frivillig och ofrivillig symbios.

Det finns en passage som belyser den här komplicerade kärleken så väl. Flickorna har just fått veta att Elena ska få läsa vidare när Lila lockar med henne på en utflykt till havet som de aldrig sett (ja, de växer upp i Neapel utan att se havet). Men mitt under promenaden i den gassande solen ångrar hon sig. Molnen hopar sig (ja, regnet är på väg – texten är pepprad med symbolik) och de springer tillbaka mot kvarteret. Elenas föräldrar har upptäckt att hon skolkat och ljugit och hon får ordentligt med stryk. Lilas reaktion är "Men de tänker ändå låta dig fortsätta i skolan?" Så mycket som ryms i den frågan.

Jag blev som ni märker ganska tagen av Min fantastiska väninna. Den är helt enkelt strålande på alla plan. Som läsare sugs jag rakt in i en berättelse som tycks röra det allra mest väsentliga av vad det innebär att vara människa. Tänkandet, drömmandet, viljan. Det är också en politisk berättelse. Om våld, om klass, om hur historien färgar oss. Varje gång jag tvingas stänga av boken tar jag mig liksom yrvaket tillbaka till verkligheten. Kan inte fatta att jag inte befinner mig i de där kvarteren, i de mörka lägenheterna, den heta solen, i berättelsen om en vänskap - två liv - som är något av det bästa jag läst.

Med bokens tema i åtanke känns det också logiskt att författaren skriver under pseudonym. Det triggar min fantasi och blir som en fortsättning av berättelsen. Jag tänker mig att Elena Ferrante är ett destillat av Lila och Elena, den genialitet som de blir tillsammans, som de aldrig kan åstadkomma var och en för sig.

Enda problemet med romanen är att nästa del inte kommer ut förrän i höst. Hinner jag lära mig italienska innan dess? Sällan har jag varit mer motiverad.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 5 maj 2016

Navelskådande medelklassångest vid Medelhavet

Ett svenskt par ur den transglobala medelklassen, hon läkare, han konstnär, har lämnat Stockholm för en drömtillvaro på Sicilien. Filip har egen ateljé intill det stora stenhuset, Miriam är föräldraledig. Landskapet är bedövande vackert, tomaterna smakrika, ostördheten total. Ändå är läget spänt. Miriam som är rastlös och rädd för att något ska hända dottern har börjat dricka gin. Filip börjar slå igenom internationellt med sin konst och störs av allt som hindrar honom från att arbeta.
När Filips barndomsvän Ashkan och hans flickvän Erika kommer på besök ifrågasätts parets invanda mönster. Ashkan är journalist och vill besöka Lampedusa för att skriva om de människor som drunknar i Medelhavet på sin färd mot Europa. I den stillastående hettan väcks frågan om hur isolerat man kan tillåta sig att leva och i sprickorna som uppstår börjar romanens personer finna olika sätt att närma sig världen.



Jag älskade Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter. Och mycket från den boken känns igen här. Flytten och isoleringen, sömnlösheten, den klaustrofobiska lilla världen, det vaga yttre hotet, det inte fullt så vaga inre hotet. Även den koncentrerade formen och författarens förmåga att skildra såväl människor som miljö med perfekt precision är intakt.

Men fonden är en annan. Vi har flyttats från en mörk västerbottnisk vinter till en plågsam siciliansk hetta (ja, man känner svetten, sanden, torkan, huvudvärken, lukten av ginet i värmen...). Mot denna spelas Miriams och Filips drama upp. Narkosläkaren Miriam som helst av allt tycks vilja söva hela världen, inklusive sig själv. Filip som är totalt fokuserad på sitt arbete inför väntade pappaledigheten. Och när Miriam väl börjar vakna är det som att hon bryter en överenskommelse. Överenskommelsen mellan två människor som slumrande lever sin tillvaro utanför världen. Som kräver ett vakuum för att hålla ihop.

Negar Naseh sade i Babel att hon vill se sina huvudpersoner lida. Det får de. Och som läsare lider jag också. Det här är ingen vacker värld. Ingen drömtillvaro på en paradisö. Samtidigt jublar jag. Över att få läsa en roman som så skickligt sätter fingret på våra smärtpunkter. I denna sin andra bok lyfter författaren också blicken. Med utgångspunkt i det psykologiska kammarspelets drama ser hon ut mot världen, mot politiken, mot vår ignorans och vår skuld. Som sagt. Jag lider (kanske av vit melankoli? Ashkan skulle nog säga det). Men jag jublar.

Boken är också fint uppläst av Odile Nunes. Lite besviken blev jag ändå över att det inte var författaren själv som läste. Hon gjorde ett sådant fantastiskt jobb med Under all denna vinter. Men det var också den enda besvikelsen med den här läsningen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 3 maj 2016

Översätt! Ge ut! Pronto!



I natt drömde jag att jag kom tillbaka till Villa America... Ja, Liza Klaussmanns andra roman (efter lysande Tigrar i rött väder) är just en sådan bok som letar sig in. I kroppen och i sinnet, för att sedan gång på gång dyka upp i både tankar och drömmar.

Min ökade lästakt medför tyvärr en viss eftersläpningseffekt här i bloggen, så jag har ännu inte hunnit skriva om Villa America trots att jag läste ut den redan i början av året. Men så drömde jag att jag var där - tillsammans med Sara och Gerald Murphy, Scott och Zelda Fitzgerald, Ernest Hemingway och paret Picasso. Det var storslaget. Precis som Villa America är en storslagen bok. Så nu är det dags för en hyllning!

Historien cirklar kring det välbärgade men bohemiska amerikanska paret Sara och Gerald Murphy. De har tillsammans med sina barn slagit sig ner på den franska Rivieran och skapat ett hem som genomsyras av skönhet, kultur och livsglädje. De omger sig med sin tids främsta konstnärer och författare. Dörren till hemmet står alltid öppen och fester, utflykter och äventyr avslöser varandra i en strid ström. Sara och Gerald är det perfekta paret, stabila och lyckliga och inte ett moln tycks skymma deras himmel. Men så dyker en främling upp, och den sorglösa tillvaron ruckas.

Det här är egentligen flera böcker. En biografi över 1920-talets kulturella elit. En skildring av den förlorade generationen. Ett familjedrama. En utvecklingsroman. En nostalgisk sorgesång och en jublande hyllning i ett. Det borde bli spretigt, men Liza Klausmann lyckas sy ihop alla trådar och göra det
till en historia så engagerande att jag är där, varenda sekund, tillsammans med bokens alla underbara, galna, älskansvärda och svårsmälta karaktärer.

Sara och Gerald Murphy.

Och även om detta i första hand är en roman så har såväl huvudpersoner som de flesta av bifigurerna existerat i verkligheten. På det sättet blir Villa America precis som Lena Einhorns Siri lite av en skvallertidning för den mer kulturellt orienterade. Jag får också lära mig saker jag inte visste, som att paret Murphys liv i Villa America ligger till grund för F. Scott Fitzgeralds Tender is the night (Sara Murphy var dock mycket missnöjd med hur de framställdes). Men framför allt får jag en läsupplevelse som pendlar mellan dekadent extas och existentiell svärta. Jag älskar det! Och jag kan inte begripa varför inget svenskt förlag satt tänderna i den här romanen.

Hallå Klaussmanns gamla förlag Modernista! Hallå alla andra! Översätt! Ge ut! Pronto!

Allt jag vill nu är att resa tillbaka. Jag tänker försöka via Åren i Paris, om Hadley och Ernest Hemingways äktenskap och Tender is the night som båda väntar i min ständigt växande att-läsa-hög.

Tender is the night

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 29 april 2016

Tillbaka till Rävhörna

Frågan är om inte Kate Atkinson just nu står på sin litterära topp. Visst älskade jag I museets dolda vrår när det begav sig (det begav sig i badkaret på ett lyxigt hotellrum i Saigon, det var tider det...) och jag har uppskattat flera av hennes andra böcker (som Mänsklig krocket, Känslomässigt udda), men romanerna om familjen Todd är något i särklass. Det är ljuvligt att få läsa såhär bra!

Nu var det faktiskt ett par månader sedan jag lyssnade ut A god in ruins, men tankarna går ofta till såväl den som till Liv efter liv, boken som A god in ruins är fristående uppföljare till. I föregångaren fick Ursula Todd leva och leva om sitt liv, gång efter gång. I En gud i spillror som den heter på svenska (jag gillar den engelska titeln mer, den får mig att associera till de ruiner som lämnas efter krig. Spillror känns mer allmän hållet) är lillebrodern Teddy huvudperson. Flygaren som aldrig trodde att han skulle överleva andra världskriget. Och när han ändå gör det - är det väl som att han inte riktigt lever ändå?

Han gifter sig med sin ungdomskärlek, får en dotter som han har en minst sagt komplicerad relation till (hon är outhärdlig, även om författaren till slut kapitulerar och förser henne med några försonande drag) och barnbarn som han istället kan älska ohämmat. Men den vardagliga tillvaron är ändå ett slags skuggliv. Hur kommer det sig att han har överlevt när 90 procent av de brittiska bombflygarna under andra världskriget inte gjorde det?

Berättelsen har en uppbruten kronologi och skiftar mellan Teddys barndom, ungdom och vuxenliv. Den skildrar även dottern Viola och hennes barn. Det skulle kunna vara förvirrande, men efter Liv efter liv är inget berättartekniskt grepp för avant garde. Och historien fördjupas för varje tagning.

A god in ruins är ingen de stora gesternas bok, istället är det en lågmäld berättelse om storheten i varje människas liv. Det är också en berättelse om vad ett krig kan göra med människor och deras efterlevande. Kanske kan man kalla det för stillsam existentialism. Högexplosiv i det lilla. En eloge också för det galet gedigna researcharbetet, som sedan (som det sig bör i en god roman) knappt märks eftersom Atkinson är en sådan skicklig berättare. Och även om jag nog tycker att Liv efter liv är stråt vassare, så är det underbart att återigen få besöka Rävhörna och familjen Todd. Och slutet. Jag älskar det. Så Atkinsonskt att det svindlar.

Den här guden i spillror slutligen. Vad är det? Är det våra krossade förhoppningar? Är det människan själv? Är det en förlorad oskuld? Ska det tolkas bokstavligt, som förlusten av gud? Eller som det liv som återstår efter att ha genomlevt ett krig? Jag vet inte, men jag älskar hur här boken får mig att fundera.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel

onsdag 20 april 2016

Tillbaka till dragiga slott



I väntan på Kate Mortons nya roman plockade jag häromdagen upp Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall.

En ödesdiger sommar. En lycklig familj som förändras för alltid. 
Sent 1960-tal, familjen Alton tillbringar somrarna i Cornwall, på sitt vackra men förfallna gods Black Rabbit Hall. De idylliska sommardagarna följer händelselösa på varandra tills tragedin en dag drabbar familjen och allt förändras.
Många år senare söker Lorna och hennes fästman efter ett slott att fira sitt bröllop på, och hamnar på Black Rabbit Hall, ovetande om att Lornas egen historia är sammanflätad med godsets.
 

Ni hör ju! Det här är en perfekt bok för mig. Och storyn är det heller inget fel på. Den har samtliga komponenter för att bädda för succé. Ni kan dem vid det här laget. Just det: engelsk landsbygd, ett gammalt gods, familjehemligheter och så vidare. Framför allt den delen av historien som utspelar sig på 60-talet är också grymt engagerande. Vad är det då som gör att jag ändå inte riktigt kan älska Black Rabbit Hall?

Framför allt är det språket. Jag har aldrig varit med om maken till liknelsebesatt författare. Sug på detta:

Hon går för fort, som någon av Barneys uppvridbara leksaker.
Vinden fyller hennes vita blus, som ett segel.
Pappa pressar näsan mot hennes hals och luktar, som om hon vore en blomma.
Deras skugga sträcker ut sig som en katt på gräsmattan.
Bröddegar jäser i porslinsskålar, likt en rad gravida magar.
Rummet lyser upp som en naken glödlampa innan den går sönder.
Regnet börjar slå mot fönstret, som hundratals tappade pärlor.
Utomhus ser det mer ut som kväll än som sen eftermiddag, som om en gigantisk mun suger ljuset från himlen, som om det vore vätska genom ett sugrör...

Observera att detta bara är en bråkdel, saxat ur ett av bokens första kapitel.

Det går så långt att jag ökar hastigheten på ljudboken, för såväl författare som uppläsare skulle helt enkelt må bra av att snabba på lite grann (ja, det är en frustrationens kursivering). Om Eve Chase bara kunnat behärska sig från den där språkliga överblomningen hade det här blivit en tusen gånger bättre bok. För det är ruskigt spännande. Så spännande att jag trots mina invändningar inte kan släppa boken.

Så det blir ett kluvet betyg. Tänk om Kate Morton hade skrivit den här romanen istället! Det hade blivit hennes bästa bok.

Tillbaka till Black Rabbit Hall kommer som pocket i juli. Som strandläsning tror jag att den funkar utmärkt. Då kan ni också välja att skumma liknelserna.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro