lördag 31 oktober 2015

Träffa Anders de la Motte på Center Syd idag!


Idag besöker deckarkungen Anders de la Motte vår butik på Center Syd för att signera sin nya thriller "UltiMatum". Säkerligen kan han även tänka sig att sätta en kråka i någon av sina äldre böcker också.

Välkomna in mellan klockan 13:00-14:30 önskar Johan med personal!


Om boken: "UltiMatum" är en skarpladdad thriller om ett Stockholm och Sverige där ingenting är vad det verkar, där alla medel är tillåtna för att nå makten. Anders de la Motte räknas som en av landets främsta deckarförfattare och hans böcker läses och älskas av fans över hela världen.

När ett illa tilltygat lik hittas i vattnen utanför regeringspartiets kursgård hamnar ärendet på kriminalinspektör Julia Gabrielssons bord. Vem är den döde och varför har något ansträngt sig så för att kroppen inte ska kunna identifieras? Det dröjer inte länge förrän Julia inser att att det finns människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att hindra att sanningen kommer fram.

Polismannen David Sarac jagas av demoner. Efter en våldsam uppgörelse som nästan kostade honom livet, vårdas han på en sluten klinik långt från huvudstaden. Han gömmer undan sömntabletterna han får av skötarna. Tjugotvå stycken har han fått ihop, och snart är det dags att ta dem, att för alltid tysta de anklagande rösterna i huvudet. Men ett mystiskt erbjudande får honom att skjuta upp sin död: Vad sägs om ett byte? Quid pro quo? Dina hemligheter mot mina.

fredag 30 oktober 2015

Vardagslivets dramatik och slentrian

Vad är väl att bättre tema för mellanboken i en trilogi än vardagslivets till synes jämna lunk (på sätt och vis är det väl exakt vad Tolkien gör i "De två tornen" också, de kämpar på liksom)? Ja, det låter ju lagom jämntjockt och tråkigt förstås, men heter författaren Kristina Sandberg och huvudpersonen Maj så är det såklart precis tvärt om.

För där familje- och hemmafrulivet på ytan vardagslunkar på: dottern Anita växer sig stor och stark, sonen Lasse föds, Tomas är nykter efter hypnosterapin i Stockholm, familjen har slutit Maj i sin famn... så mullrar det olycksbådande både inom Maj och ute i världen. Kriget står för dörren och Maj själv drabbas allt oftare av den där yrseln, hjärtklappningen, rädslan.

I "Sörja för de sina" börjar också Tomas få komma till tals, lite försiktigt, och berättarrösten har samma prövande tonfall här som i romansvitens första del: Är det såhär du tänker? Var det såhär det gick till? Tomas, var det så? Jag älskar det. Tonfallet, berättelsen, historien.  Allmängiltigheten.

För det som Kristina Sandberg gör så fint i sina böcker om Maj är att visa upp vår insida. Och hur ska vi egentligen tolka den i en tid och på en plats (klassresenärens) där den fick så litet utrymme? För visst är det väl så att Maj har ångest. Visst är det vad de fysiska symptomen skvallrar om. Och visst önskar man som läsare att Maj kunde öppna sig, tala om det som rör sig inombords. Förlösas. Men hur göra när kvinnorollen, plikten, positionen föreskriver duglighet och duktighet? Mödraskap och husmoderi. Nej, jag förstår dig Maj. Förstår hur du måste kämpa och bita ihop om rädslan. Göra den fysisk för att åtminstone i det bli sedd (men du skrämmer ju barnen med alla dina symptom! Ja, men vem lever livet utan att vara rädd?).

Och vilken cliffhanger i slutet! Värdig en thriller. Som sagt. Vardagslivets dramatik.

Här har jag skrivit om första boken om Maj – "Att föda ett barn".

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 28 oktober 2015

Vykort från New Delhi

Nyss kom jag hem från två veckor i Indien, utan vare sig internet eller telefon ("men va", tänker ni – "vi har ju läst recensioner av dig hela tiden!" Ja, de var förprogrammerade. Jag satt på ett ashram och mediterade medan ni läste). Därför kommer min spaning från Delhi lite sentida, ni vet som gamla tiders vykort.


Här är den i alla fall. Bokkiosken! Jag förväntar mig att de inom en mycket snar framtid konkurrerar ut food truckarna i vartenda svensk gathörn. "Kan jag få blandade böcker för tusen rupies tack?"

Läsning (förutom mantran) hanns inte med i någon större utrsträckning, men på flyget hem plockade jag i alla fall fram den här klassikern:


Det känns att den har några år på nacken, och en religionsvetare skulle nog fnysa åt bristen på fördjupning (även jag gör det, lite, ibland), men tillhör man den normalintresserade allmänheten som vill orientera sig i världsreligionerna bara sådär funkar den utmärkt. Känns inte helt dumt heller, att fylla på kunskapsbanken i en tid när så mycket ondska tillskrivs religionen. Jag skulle nog snarare vilja skylla den på mänsklighetens fallenhet åt fanatism och en djupt orättvis resursfördelning. Men det är ju bara jag.

Anyhoo, nu är jag hemma igen. Kul att ses!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 26 oktober 2015

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv


”Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död. 
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.”

Detta har hänt.
Det går inte att läsa boken utan att hela tiden tänka på det.
Tom förlorade sin sambo och fick sin dotter nästan samtidigt.
Att plötsligt stå där.
Utan kvinnan man älskar, med en för tidigt född flicka.
Det blir nästan outhärdligt jobbigt att ha det i bakhuvudet genom hela boken.
Malmqvists kompakta, osentimentala och redovisande prosa förskönar inget.
Gömmer inget. Glömmer inget.
Sorg.
Byråkrati som fått Kafka att sucka.
Att strax efter se sin far dö i cancer.

Årets Feelbad.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

fredag 23 oktober 2015

Skräckläsning

Det ska sägas direkt. Jag avskyr att åka färja. Slänger mig med glädje iväg på långflygningar eller ut i den indiska trafiken i en skraltig gammal riksha bara jag slipper att stiga ombord på ett sådant där monster.

En gång i tiden hade jag några vänner som bodde i ett kollektiv nära vattnet i Stockholm. Finlandsfärjan stävade med jämna mellanrum förbi precis utanför deras tomt. Det var knappt jag kunde vara i trädgården då. Min kompis hade mardrömmar om att färjan körde rakt in genom hennes fönster. Det är helt enkelt ett ytterst obehagligt färdmedel. Till och med för dem som slipper vara ombord. Hotfullt. Alldeles för stort. Borde inte kunna flyta.

Det sista är också en av huvudpersonernas reflektion strax innan hon kliver ombord på Baltic Charisma i Mats Strandbergs skräckroman "Färjan". Redan där börjar obehaget alltså. För mig. Inte för färjans gäster som genast slår sig ner i baren, vid buffén, i hytten för att förfesta. För dem väntar 24 timmars avkoppling eller hedonism (kynnet avgör) och för personalen är det bara ytterligare ett dygn på jobbet.

Men så ligger det såklart inte till. För just den här turen finns något ondskefullt med ombord. Något urgammalt och hotfullt och hungrigt...

Mats Strandberg har skrivit en rakt igenom gastkramande roman. Och det till och med innan den riktiga skräcken gör entré. För karaktärerna han mejslar fram är så hjärtskärande trasiga, så innerligt vardagssorgliga att man redan från början önskar av hela sitt hjärta att det ska gå bra för dem. I alla fall för nästan alla (den där avdankade schlagerstjärnan kan jag ha eller mista). Förmågan författaren har att fånga sina huvudpersoner på pricken var en av anledningarna till att jag tyckte så mycket om Engelsforstrilogin. Det är fint att se att handlaget följt med in i nästa roman.

Och det är ju också i kontrasten till det vanliga som skräcken blir som mest fruktansvärd. När den slår mot den där vardagsvärlden. Krossar drömmar och förhoppningar. För det kommer den att göra, ondskan. Var så säkra. Om inte annat kan man gissa sig till det vid en snabb blick på omslaget.

Jag sträckläser. Eller ska jag säga skräckläser. Det här är Ajvide Lindqvist-klass. Det vill säga ypperligt.

Strandberg har dessutom på ett finurligt sätt lyckats lösa några av de klassiska skräckproblemen:  "Varför ringer de inte polisen?" Det saknas mobiltäckning. "Varför tar de sig inte därifrån?" De är fångade mitt ute på havet (och ja, det finns en anledning till att livbåtarna inte kan användas). Det gillar jag, som annars väser "Idiot!" var tredje minut när jag kollar på skräckfilm.

Som ni förstår hade man kunnat skrämma livet ur mig bara genom att skriva om en helt vanlig färjetur, så det blir nästan en befrielse att allt går så vansinnigt åt helvete i "Färjan". Nästa gång jag tvingas kliva ombord på ett av de flytande åbäkena kan jag trösta mig med att båten i sig är det enda monstret jag kommer att behöva hantera. Eller?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 22 oktober 2015

Händelser i skogen...



Johans text igår om "Sekten på Dimön" fick mig att vilja tipsa om Inger Edelfeldts "Den täta elden" från 1987. Det är en psykologiskt drama och handlar om Petra som genom en bekant kommer i kontakt med ett kollektiv i Dalarna. Där bor Alex, som säger sig ha kontakt med en högre makt, tillsammans med tre kvinnor som han ser som sina lärjungar. Till en början är Petra skeptisk till livet på gården, men samtidigt attraheras hon av den karismatiske Alex och steg för steg dras hon in i hans krets.

Jag har alltid hyst en fascination för kulter och sekter,  framför allt har jag fascinerats av vad det är som kan få oss att ge upp vårt kritiska tänkande till förmån för en lära eller ledare. Att "Den täta elden" kom ut ett år innan Hans Scheike-affären avslöjades gör den nästan obehagligt profetisk, och som vanligt skriver Edelfeldt med psykologisk fingertoppskänsla. Har ni inte läst så gör det. Boken finns att få tag i som print-on-demand. Då ser den lite annorlunda ut än mitt tummade exemplar ovan.

Någon gång i mitten av 90-talet gjordes också en filmatisering som ligger i SVT:s öppna arkiv. Som jag minns det var den riktigt bra (med brasklapp för att jag inte har sett den sedan det begav sig). Och när jag ändå är igång och sekt-tipsar kan jag också slå ett slag för dramat "Martha Marcy May Marlene" från 2011 på samma tema.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 21 oktober 2015

Händelser vid vatten 2.0


”En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker.”
 
Caroline Erikssons tredje spänningsroman (efter ”Djävulen hjälpte mig” och ”Inga gudar jämte mig”) ser ut att bli hennes stora internationella genombrott. Boken har orsakat budkrig bland utländska förlag på flera stora marknader och hon har t.o.m. kallats för ”en svensk Gillian Flynn”.
En tung jämförelse.
Stämmer den?
Ja, visst finns det gemensamma markörer med ”Domestic Noir”-drottningen Gillian.
Trasiga människor, landsort, ohälsosamma förhållanden och endast perifer polisinblandning.
Men Eriksson är ingen härmapa. Hon har ett eget språk.
Den oberäkneliga huvudpersonen Greta för dock tankarna lite till Paula Hawkins ”Kvinnan på tåget”-antihjältinna Rachel. Men ring polisen då människa!! Är du helt knäpp!!?

Det är en riktigt bra bok. En tät, mörk och obehaglig historia.
Mer av ett psykologiskt drama än en psykologisk thriller skulle jag dock påstå.
Föredömligt lagom lång också.
237 mycket spännande sidor.
Går att läsa i en sittning, om man ignorerar barnens krav på mat eller hustruns på ömhet.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

måndag 19 oktober 2015

Gästbloggaren: Elisabeth Östnäs

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. 4 I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Så står det i Johannesevangeliet, i Bibel 2000.
Jag tycker att detta är väldigt intressant. Ord och liv, och hur de hänger ihop.

På Cosmonova, naturhistoriska museet i Stockholm, finns en experimentverkstad, där alla besökare kan testa olika experiment. Man kan till exempel pröva sin intellektuella förmåga mot en schimpans. Det betyder att man (eller jag dårå) tittar på en liten skärm, där olika siffror dyker upp som hastigast. Sedan släcks skärmen ned och man (alltså jag) ska trycka på de siffror i den följd som de dök upp.
Man (åkej: jag!) misslyckas grovt. Medan apan helt förnöjd trycker in varenda nuffra i rätt ordning.
Det är lite sorgligt men samtidigt spännande.
Och jag har en teori. Den går ut på att vi människor så otroligt gärna vill se följder och sammanhang i det vi ser. Vi letar efter berättelser. Vi vill kunna säga: Först hände detta, sedan detta, och sist det här.
Det är därför man (JAG!) inte klarar av att helt random komma ihåg en massa siffror utan sammanhang. Vi vill att de ska betyda något.
Medan schimpansen sitter där och inte har en tanke på att siffrorna ska komma i någon särskild ordning. Han trycker helt enkelt ned dem som de kommer.
Livet är nog enklare om man var schimpans. Det kan vara kontentan av det här resonemanget. Att inse att livet inte nödvändigt måste betyda något. Att det kanske bara är.

Samtidigt finns det något storslaget i vårt behov av berättelser. Det som gav människan liv, var Ord. Det som faktiskt skiljer oss från djuren är vår förmåga att berätta, att fantisera. Att tala om något som vi inte ser, kanske aldrig har sett.
Där tänker jag att människan blev till. I det ögonblicket en enda individ tog sig ned från det där urträdet och kände en lust att kommunicera denna känsla till någon annan.

Med berättelser kommer fantasi och empati. Något som är grunden för vår förmåga att kunna leva tillsammans. Annars hade vi kanske fortfarande levt i små flockar, med en enda dominerande hanne som styrde och ställde. Nu lever vi istället i en global värld, som blir allt mindre men ändå känns stor och obegriplig många gånger.

Jag tror verkligen att berättelser är grunden i oss. För mig är en bra berättelse ofta trovärdiga karaktärer som jag kan engagera mig i. Jag kan också gilla ett vackert språk, eller ibland bara en fascinerande intrig. Men om allt ovanstående finns i samma bok, då får jag en läsupplevelse, något som tar mig bort från mitt eget liv och stjälper in mig i någon annans. Där får jag nya insikter, nya upplevelser. Jag är med om saker jag inte har någon faktisk erfarenhet av. Jag har plötsligt flera nya liv. Jag testar att gå i andras skor.
Det är ett privilegium och en nödvändighet.

Med mina böcker om Turid försöker jag mig på att tänka som en viking. Hon är en femtonårig vikingatjej. Hennes värld är brutal, långt brutalare än vi kan tänka oss.
Vikingasamhället var ett samhälle där alla fria män fick bära vapen. Det gjorde de också. En människas värde var prissatt och det kan vi se i de gamla landskapslagarna, som visserligen härstammar från tidig medeltid och inte vikingatiden, men som ändå ger ett hum om det samhälle som fanns då. Om en kvinna åkte fast för stöld skar man först av hennes näsa. Andra gången skar man av öronen. Och sista gången gjorde man ingenting alls.
Det låter bättre än vad det är. Man får anta att en kvinna utan öron och näsa var utstött. Hon hade förverkat sin plats i samhället, blivit en fredlös. Hon levde nog inte länge till.

Historien är brutal. Vår samtid också brutal, men inte överallt. Om man som vi lever i ett land där vi har det bra mycket bättre än de flesta andra på jorden (då menar jag materiellt och rättsligt, för att inte tala om det fantastiska i att slippa leva i en krigszon) så kanske det kan vara bra att föreställa sig hur saker kunde ha sett ut, hur det kunde ha legat till.
Med Turid vill jag berätta en historia om hur det kan ha varit att leva i vikingatidens Sverige, samtidigt som jag hoppas att hon som karaktär blir levande. För är inte det en skrivande människas ansvar: att göra kött och blod av det som bara är bokstäver på ett papper?
Jag hoppas att Turid är trovärdig. Och att ni vill följa med på hennes resa. Jag tänker mig att den där schimpansen för länge sedan har slutat lyssna, men å andra sidan fick han full pott på Cosmonova.
Är det så, då är nog både apan och jag nöjda.


Elisabeth Östnäs föddes 1974 i Lund. Hon har en fil mag i religionshistoria och litterärt skapande. Hennes intresse för spöken, det mörka och det okända inspirerar hennes skrivande.
"Kungadottern" är hennes första roman för unga läsare och den första delen i trilogin "Sagan om Turid". Del ett kom ut i september 2015 och del två planeras till maj 2016.

fredag 16 oktober 2015

Bokhandlarna svarar: Vilken musiker borde debutera som författare?

Madonna har gjort det, Patti Smith har gjort det, Morrissey (och många, många fler) har gjort det. Vi frågade våra bokhandlare vilken musiker som borde debutera som författare härnäst:

Johan Zillén, Center Syd:
Alltså, är du ny här? Behöver du verkligen fråga mig det?


Jag har läst otaliga Bowiebiografier, men ingen av dem lär väl sannolikt kunna mäta sig med den han – någon gång förhoppningsvis – skriver själv. Efter alla framgångar bokförlagen haft med rockstjärnebiografier de senaste åren, t.ex Keith Richards, Mötley Crue, Clapton och Patti Smith, så finns ju bara en handfull av de riktigt stora elefanterna kvar. McCartney, Plant och Springsteen t.ex.
Högst upp på listan ligger, självklart Bowie.
”Fixade jag honom skulle jag kunna gå i pension sen.” sa förläggaren Stacy Creamer på Touchstone Publishing för några år sedan.
2010 skrev Bowie faktiskt ett förlagsavtal med Penguin i USA om en bok som, preliminärt, skulle heta ”Bowie: Object”. Tydligen dock mer av en mode/design-bok med kommentarer och korta texter av David själv än en regelrätt självbiografi. Ingen har hört något om den sedan dess…
Skriv den gubbskrälle! Men gör mer ny musik först! Det är ännu viktigare!


Susanna Mattsson, Jägersro: För det mesta har jag en skomakare bliv vid din läst-aktig inställning till musiker med författarambitioner. Visst finns det lysande undantag, som ovan nämnda Patti Smith.


Men om PJ Harvey eller Kate Bush gick från album till pärmarna skulle jag såklart kasta mig över deras alster. Med tanke på vilken tid nämnda damer tar på sig bara för att producera sina nästa album så gissar jag att det inte händer i brådrasket. Polly Jean har dessutom sagt att hon inte tror sig själv om att kunna skriva skönlitterärt. Kanske är PJ Harvey på Reading det närmsta vi kommer att komma att få läsa henne (OBS! Jätteroligt Göteborgsskämt). Men tänk vilka fantastiska uppläsningar det skulle bli!

onsdag 14 oktober 2015

Årets bästa bok? "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri

Visst, det är några månader kvar och nog kommer såväl Shriver som Stridsberg och Atkinson att vara med i slutstriden, men just nu känns det såhär: Jonas Hassen Khemiri har skrivit årets bästa bok!

När romanen börjar är dess huvudperson död. Samuel har omkommit i en bilolycka och den anonyme författaren intervjuar människor i hans närhet med intentionen att kartlägga Samuels sista dag i livet. Han söker upp släkt, vänner, grannar och nästan genast står det klart att det inte finns en sanning, en berättelse, om vad som egentligen ledde fram till Samuels död.

"Allt jag inte minns" kan läsas som ett klassiskt triangeldrama mellan Samuel, bästa vännen Vandad och ex-flickvännen Laide. Men framför allt är det en historia om förlust, kärlek, skuld, sanning, klass och vad som egentligen finns kvar när någon försvunnit. Det är en oerhört mörk berättelse, suggestiv och osläppbar. Efter hand förstår vi också att författaren har en egen agenda med boken, och det är inte att berätta Samuels historia.

Det här metagreppet är typiskt Khemiriskt, och flera av författarens kännetecken finns här: De många rösterna, humorn, den skarpa samtidsblicken. Den språkliga lekfullheten har dock tonats ner till förmån för ett rakare berättande, och det funkar. Det här är en fullkomligt lysande roman med teman som rör, åtminstone mig, på djupet.

Från förlagets håll lanseras "Allt jag inte minns" som en kärleksroman. Och tja... det kan man väl också kalla den. Frågar ni mig är det i så fall kärleken mellan Samuel och Vandad som åsyftas. Det är när den ruckas som världen rämnar på riktigt.

Hamadi Khemiri läser ljudboken och han gör det som vanligt utmärkt. Jag lyssnar på varje ledig femminutare jag har, helt betagen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 12 oktober 2015

Cult Fiction


Jag har rätt så lätt för att snöa in på udda ämnen.
I tidiga tjugoårsåldern var jag till exempel helt besatt av UFO-mytologi och Alien abductions mm. Läste mängder med böcker i ämnet. Whitley Striebers ”Communion”, Bud Hopkins ”Intruders”, allt om Area 51 i New Mexico och många fler.
Till saken hör att min gamla kemilärare från högstadiet då nyligen gått vidare från Hässelby Gårds-skolan till att bli ledare för en UFO-kult som sålde ambassadörposter till jordlingar för en utomjordisk makts räkning. No kidding… Riktigt så fascinerad så jag gick med i det gänget blev jag dock aldrig. Passionen för det utomjordiska avtog efter några år även den.

Någon som däremot skrev på kontraktet med en rymdvarelseälskande sekt är författaren Mariette Lindstein.
Hon var bara 19 år när hon fastnade i Scientologikyrkans klor, och det tog 25 år innan hon lyckades ta sig ur deras grepp 2004. Sedan dess har hon jobbat som bl.a. förskollärare och översättare, men sedan ett par år tillbaka har hon på heltid engagerat sig i sektfrågor, samt med att skriva sin första roman.

”Sekten på Dimön” är inte hennes egen livshistoria, utan en fiktiv berättelse om en kultrörelse i Sverige, men boken är tveklöst byggd på egna erfarenheter av sektmentalitet.

”På en dimmig och vindpiskad ö utanför Bohusläns kust, har en New Age-rörelse slagit sig ner. Deras karismatiske ledare, Franz Oswald, har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans.
Sofia Bauman, som precis tagit sin universitetsexamen, blir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv, och charmad av Oswald, antar hon hans jobberbjudande. Snart blir hon dock varse de enorma uppoffringar som engagemanget kräver. Och när sommaren ger vika och höstdimman driver in och slukar ön, börjar hon undra om hon blivit indragen i en sekt. Samtidigt anar hon att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter, och ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut.
Men Oswald styr med järnhand och ett elstängsel har rests runt sektens ägor.
Vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas långsamt till en mardröm.
 För ingen har någonsin lämnat ViaTerra.”


Det är en mycket spännande historia.
Obehaglig och obegriplig. Hur kan man låta sig luras in i en sån rörelse?
Inte kan man vara så aningslös och godtrogen?
Det skulle ju aldrig kunna hända mig!
Eller?
Och så sneglar jag ner på samlingen UFO-böcker längst ner i bokhyllan… hmmmh…

Beam me up Scotty.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

söndag 11 oktober 2015

Träffa Bodil Mårtensson hos oss till veckan!


Snart är det dags för ännu en författarkväll i Ängelholm. Bodil Mårtensson skriver fängslande historiska romaner och är högaktuell med andra delen i nya serien "Blodbokens tid", som utspelas i ett mer okänt 1300-tal då Skåne faktiskt var svenskt.

På tisdag den 13 oktober kommer Helsingborgsförfattaren till vår Ängelholmsbutik för att berätta om sina romansviter.

Samtliga författarkvällar börjar klockan 19:00. Det är begränsat antal platser i bokhandeln. Biljetter för 70 kronor säljs på Killbergs / Akademibokhandeln i Ängelholm.

Liten förtäring ingår och en bok lottas ut på biljetten.

Hjärtligt välkomna önskar Eva med personal!


Om boken "Kastanjeträdets makt"
Jul 1355. Den hårdhänte hertigen Bengt Algotsson vandrar genom ett snöklätt Lundagård på väg mot ett ödesdigert möte i Lunds domkyrka. Algotsson är kung Magnus Erikssons högra hand och hans uppdrag är lika enkelt som det är hatat: kyrkan och adeln måste nu belastas med tunga skatter för att Sverige ska kunna betala för Skånes befrielse. Mötet får ett blodigt avslut och klyftan mellan kungen och adeln blir allt större.

Drottning Blanche och kung Magnus firar julen på Kalmar slott. Men oron breder ut sig när Blanche inser att deras uppstudsige son prins Erik har råkat i klorna på rådsadelns främste upprorsmakare, herr Karl Ulfsson av Tofta. Det är uppenbart att kungafientliga planer återigen smids på Stockholms slott, och det enda vittnet sömmerskan Elin får betala med livet för sin kunskap.
Det har varit tio års lugn i riket, men nu hopas orosmolnen vid horisonten. Ska rådsadeln lyckas att störta kung Magnus från tronen med hjälp av hans egen son?


lördag 10 oktober 2015

Bio ikväll?


Just nu väldigt pepp på Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentär om Katarina Taikon. Jag menar, vad kan gå fel där? Filmen bygger på Mohtadis utmärkta biografi från 2012 (recension här). Gellert Tamas har tidigare givit oss storverk som "Lasermannen". Och Katarina Taikon själv, så mycket mer än Katitzis mamma, hennes kamp är minst sagt högaktuell.

En enig recensentkörs hyllningar gör väl också sitt till. Iväg på bio ikväll alltså.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 9 oktober 2015

Mankells bästa?





Reflekterade en stund över Henning Mankell, nu när han gick bort. Vad var egentligen det bästa han skrev? Jag minns att våra barn var tagna av hans barnböcker från Afrika. Själv tyckte jag "Kinesen" var fullständigt lysande, en så global och samhällskritisk thriller - så elegant hopknuten. Fortfarande är den oöverträffad som svensk thriller!

Om Boken:
En kall januaridag 2006 gör Hudiksvallspolisen en fasansfull upptäckt. I den lilla byn Hesjövallen har en massaker begåtts. 18 personer har slaktats på det mest bestialiska sätt. Bara en fullständig vettvilling kan ha utfört något så fruktansvärt. Men när domare Birgitta Roslin i Helsingborg läser om dådet slås hon av en plötslig insikt. Hon är släkt med, inte bara ett av mordoffren, utan så gott som samtliga. Eftersom polisen står handfallen bestämmer sig Birgitta Roslin själv för att försöka få klarhet i vad som hänt. Det leder henne ut på en resa som går både långt bakåt i tiden, till 1860-talets USA där järnvägen mellan väst- och östkust byggs av kinesiska slavarbetare. Men spåren leder också till dagens Kina, där vi får följa ett möte i den högsta ledningen för Kinas kommunistiska parti. Den nya supermakten behöver obegränsad tillgång till råvaror för sin industrialisering och samtidigt lösa problemet med miljontals missnöjda bönder som inte får ta del av det ökade välståndet. Oförskyllt och aningslöst dras Birgitta Roslin in i detta världspolitiska spel och hamnar i en situation där hennes liv står på spel.  

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

torsdag 8 oktober 2015

Och årets pristagare är Svetlana Aleksijevitj!

 
”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”, löd motiveringen när Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur tidigare idag. Det finns flera skäl att jubla.

Ett är rent privat. Jag har länge velat läsa henne, men inte fått tummen ur. Nu gör Nobelprisutmaningen att jag är tvingad.

Ett är krasst ekonomiskt. Som bokhandlare vill man gärna se en kommersiellt gångbar författare som finns översatt och i tryck. Flera av Svetlana Aleksijevitjs böcker tillhör vårt ordinarie sortiment, så ni kan faktiskt köpa dem redan idag. Åtminstone en liten stund till.

Ett annat skäl är könspolitiskt. Varje gång en kvinna får priset blir jag glad. Aleksijevitj är den fjortonde i ordningen.

Ytterligare ett skäl är journalistiskt. Må vara att författaren själv titulerar sina böcker domkumentärromaner, men visst kan man ändå kalla dem reportageprosa. Och det är första gången som Svenska Akademien låter priset gå till en reportageförfattare. Ett tungt erkännande till det goda, långa reportaget i ett snuttifierat och klickhungrande medielandskap.

Sista skälet är helt enkelt folkbildande. En författare som Aleksijevitj kommer att kunna läsas av många, och vi får alla lära oss mer om vår nutidshistoria, och vad det innebär att vara människa. Grattis till Svetlana Aleksijevitj! Grattis till Eva som gissade på rätt pristagare. Och grattis till oss alla som får läsa och lära!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro 

Bokhandlarna svarar: Vem tycker du borde få Nobelpriset?

Idag är det dags. Klockan ett öppnas den där dörren och Peter Engl... förlåt, Sara Danius meddelar vem som får årets Nobelpris i litteratur. Vi frågade våra bokhandlare vem de skulle vilja se att priset gick till. Och vem de tror får det.


Johan Zillén, Center Syd: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Som varje år. Cormac McCarthy.
Inte bara för att gubben är 82 år gammal och måste få det rätt snart liksom… Inte heller bara för att det skulle vara första gången jag läst nästan allt av en Nobelpristagare, innan hen tilldelats priset.
Utan helt enkelt för att Cormac är en fruktansvärt begåvad historieberättare som skrivit några av vår tids absolut bästa romaner. Har du inte läst ”Vägen” ännu, trots mitt upprepande tjat, så vet jag inte vad jag gör för fel …
Irriterande nog är hans odds hos spelbolagen låga i år. Hela 33 ggr pengarna ger han på Ladbrokes. Förra året låg han i topp fem bland lågoddsarna. Har han gjort någon i Akademien arg? 

Och vem får det?
Det går säkert till någon man inte läst, som vanligt. Ngugi Wa Thiong'o kanske?


Susanna Mattsson, Jägersro: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Håll i er, för jag tänker vara både förutsägbar och gubbig här. Jag tycker att Bob Dylan ska få Nobelpriset.
Jag kommer undan med det för att jag inte är en 60-årig vit man, men bara med knapp nöd eftersom jag egentligen borde hoppas på en kvinna från till exempel Nigeria.
Ibland tror jag dock att Dylans kvaliteter som poet döljs av det faktum att hans texter tonsätts.
Många (de har fel såklart) hävdar ju att han inte kan sjunga. Men ingen med vettet i behåll skulle hävda att han inte kan skriva.
Återstår alltså att se om Svenska Akademien har vettet i behåll.



Och vem får det?
Jag tänker satsa på Marilynne Robinson. Läser hennes "Lila" just nu och utifrån vad jag kan bedöma har hon alla förutsättningar. Men när jag läser gårdagens Sydsvenskan förstår jag att det nog är Centralasiens och den för mig helt okände G Mend-Ooyos tur. Om resten av författarskapet är i närheten av dikten "Hästtid" är han en värdig vinnare. Älskar den! Gör det ni också:

Hästtid
Hästryttaren vilar sitt huvud,
hägringen av hästar vilar sitt huvud,
höjderna hästblå vilar sina huvuden

Hingsten vilar sitt huvud,
hagen med hingstar vilar sitt huvud
hingststenarna vilar sina huvuden

Den hästblå stäppen vilar sitt huvud
dammet från hästarna vilar sitt huvud,
hästens tid vilar sitt huvud.


Eva Killberg, Ängelholm: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Ingen skulle bli gladare än jag, som gammal murvel, om Svetlana Aleksijevitj skulle få priset. Men jag tror inte att Akademien uppskattar välskrivna reportage framför mer konventionella litterära kvaliteter. Så jag tippar kenyanen Ngugi Wa Thiong'o. Han skriver på kikuyu-språk, och förenar den koloniala erfarenheten med den västerländska horisontens perspektiv (tror jag att nya sekreteraren Sara Danius kommer att säga.)

onsdag 7 oktober 2015

"To my love" - Karin Aspenström


Märkligt nog lockades jag aldrig av London på 90-talet. Man tycker ju att jag borde, så djupt insyltad i Göteborg musikscen som jag tyckte mig vara (och alla som vuxit upp i Göteborg samtidigt som jag vet hur trång den staden kunde kännas). Men jag var hela tiden mer... Prag på något sätt. Mystiken och historiens vingslag. Litteraturen och allt det där. Jag har väl alltid varit något av en hippienörd, bara ibland förklädd. Till exempel till indiepoppare.

Inte blir jag mer sugen på den engelska metropolens musikscen när jag läser Karin Aspenströms "To my Love" (att jag ser dokumentären om Amy Winehouse samtidigt som jag läser boken gör säkert sitt till). Trasigheten. Dekadensen. Tomheten. Men jag gissar att saken hade varit en helt annan om jag varit i huvudpersonernas ålder då det begav sig. För Josefins längtan bort, hennes desperata önskan om större och mer – ja, den kan väl alla som någonsin varit unga känna igen sig i. Och varför sukta efter någon lokal replokalsförmåga i Sverige, när man kan sukta efter en dito i London?

I boken (som Johan har recenserat här) så flyttar Love och hans bästa kompis Josefin till London efter gymnasiet. Det är i Camden och kring puben The Good Mixer som allt händer. (Även i Caitlin Morans "How to build a girl" är det här det händer, jag har uppenbarligen tillbringat väldigt mycket tid där det händer i sommar. Cirka 20 år för sent. Här skriver jag om Morans bok.) Och snart händer även det som ska vända både Loves och Josefins tillvaro upp och ned.

För Josefin träffar kärleken. Kärleken i form av Baz, en mystisk, ångestriden musiker med en förkärlek för droger och en knepigt symbiotisk relation till sin syster. Medan Josefin dras längre in i kretsen kring Baz, lämnas Love utanför. Snart har deras vägar skiljts åt och Loves hjärta krossats.

Många år senare hittar han ett blandband i sitt källarförråd. Och börjar undra – vad hände egentligen med Josefin? Varför kom hon inte till deras mötesplats den där gången för så länge sedan? Tankarna gnager så mycket att han till slut måste lämna sambo och sommartorp för att åka tillbaka till London. Ta reda på vad som egentligen hände.  

"To my love" är en bok i samma anda som Erin Kellys "Grenar av gift" (här har jag skrivit om den), en roman som rör sig i gränstrakterna till thriller, med täta och destruktiva kärleks- och vänskapsrelationer i fokus. Om mörkret som lurar i lyckans utkant. Jag gillar det. Kanske saknas något för att skapa den där riktigt nagelbitande spänningen mot slutet, men det är fullgod underhållning i en genre jag kommit att uppskatta allt mer. Ser fram emot vad Karin Aspenström presenterar härnäst.

Här kan ni förresten läsa lite mer om Camden. Då det begav sig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 5 oktober 2015

Gästbloggaren: Josefine Lindén


Boken ”Med Egna Ögon” är Johans liv i romanform. Vi har valt att ändra namn på personer och platser där vi känner att det varit nödvändigt. Allt kring Johans syn är givetvis exakt återgivet. Och fortfarande är detta för mig en helt fantastisk historia.

Han hade spelat på min första bokrelease, vi hade repat, fikat, pratat. Men inte ett dugg hade jag fattat. Det var slumpen som gjorde att jag fick veta att Johan någonsin sett sämre än någon annan. Och än märkligare: att han sett sämre än sig själv.

Jag googlade honom och hittade en intervju med rubriken: Musikern Johan Häglerud föddes blind men kunde plötsligt se igen. Han ryckte på axlarna och sa att ”Jaha, jaså, det där ja.” För mig var det en av de mest fascinerande historier jag hört. Så jag inledde övertalningsperioden.

”Jag måste få skriva ditt liv!”
”Nä men vem vill läsa det, det är ju bara jag liksom. Johan?”


Han höll på sådär ett tag. Ett av våra första möten var på ett café vid Slussen. Jag kom först och tog ett bord långt in i den stimmiga lokalen. Han kom ett par minuter senare och syntes på långt håll. Tack vare sin karisma, visst, men också på grund av sin galet turkosa tröja. Den liksom tog allt ljus i lokalen. Gjorde Johans ögon innerligt blå.

”Hej, oj vad snygg!”
”Tack, ja jag tänkte det var dags att klippa mig. Kul att du såg skillnaden, tog inte så mycket ändå.”
”Eh …”
”Eller? Vadå, blev det inte bra?”
”Jo, visst, men jag tänkte mer på din tröja. Den är jäkligt turkos alltså. Snygg!”


Johan såg lite ställd ut, kollade ner på tyget, drog lite i ärmen.

”Jaha. Är den väldigt skrikig eller? Visste inte ens att den var turkos faktiskt.”
”Va?”
”Ja, alltså, jag kan inte se färger. Har aldrig kunnat det. Vänta, jag ska kolla så du inte luras nu!”


Han tog fram mobilen, trixade lite och höll den sen mot tyget på tröjan.

”Jaha, ja du har rätt, tror jag. CYAN står det? Är det samma sak?”

Jag satt tyst och tänkte att Herregud vad de kan få teknik att göra nuförtiden. Johan hade alltså en App i sin telefon som talade om för honom vilken färg något hade. Som den naturligaste sak i världen.
Jag som inte ens hade fattat att jag målat naglarna i onödan.

”Testa på något annat!” ropade jag ivrigt som det barn jag är.
”Okej … Din tröja är … svart?”
”Yes.”
”Hm, ditt hår är … gult?”
”Eh, nä min frisör är grym, men ja okej, blont.”
”Haha, right. Din hud är … grå?”


Och det var nånstans där jag gick hem och bokade en solsemester.


Josefine Lindén är född 1978 i Borås. Debuterade 2014 med spänningsromanen “Tiden går så långsamt när man tittar på den”. I år kommer hon ut med tre böcker, “Med egna ögon”, “Tjerna – en kaptens hjärta” och barnboken "Stella&Kii". Författaren bodde som barn i Borås, men är nu hemmastadd i Stockholm med två döttrar och en fluffig katt.

lördag 3 oktober 2015

Träffa Anders de la Motte på Center Syd idag!


Idag kan ni träffa Anders de la Motte i vår butik på Center Syd mellan klockan 13.30-15.00. Han signerar sin nya thriller "UltiMatum" och har vi tur (och det brukar vi ha) kan ha säkert hjälpa oss att sticka hål på några vanliga deckarstereoptyper på kuppen.

Hjärtligt välkomna önskar Johan med personal!

Om boken:
När ett illa tilltygat lik hittas i vattnen utanför regeringspartiets kursgård hamnar ärendet på kriminalinspektör Julia Gabrielssons bord. Vem är den döde och varför har någon varit så mån om att kroppen inte ska kunna identifieras?
"UltiMatum" är en skarpladdad thriller om ett Stockholm och Sverige där ingenting är vad det verkar och där alla medel är tillåtna för att nå makten.

fredag 2 oktober 2015

Skräckfarfars revansch



”Stephen King tilldelas The National Medal of Arts för sina insatser som författare. Som en av vår tids mest populära och produktiva författare har Mr. King kombinerat sitt otroliga talang för historieberättande med en skarp analys av det mänskliga sinnet. I decennier har hans verk inom genrerna horror, thriller, science fiction och fantasy spridit skräck och glädje bland läsare över hela världen.”

Och så en medalj runt halsen från Obama.
Snyggt jobbat.

Det trodde han nog inte 1974, när fler än trettio bokförlag refuserade manuset till hans första roman ”Carrie”. Det trodde nog inte jag heller, i ärlighetens namn, när jag som tonåring under åttiotalet slukade varje ny King-bok med enorm aptit.
Till de vuxnas förtret kan tilläggas.
”Läser du sån där skräcksmörja igen? Varför kan du inte läsa riktig litteratur som Moberg eller Fogelström va!?? Och skruva ner den där förbaskade hårdrocken!! Vi kan inte höra oss själva tänka nere i vardagsrummet!! Och varför luktar det RÖK i ditt rum!!?!? Klipp dig för fasen!”
(Bör kanske även sägas att det inte var mina föräldrar som uttryckte sig såhär. Tvärtom så var de alltid mer än uppmuntrande när det gällde min läsning i unga år. Detta rör sig alltså om helt andra vuxna personer, som på åttiotalet tydligen tog sig rätten att invadera främmande människors hem för att kunna bete sig fördömande mot okända tonåringar. Det var en konstig tid. Det fanns blå Fantomenläsk t.ex.)

Men tillbaks till nutid och Stephen King då.
P.O. Enqvist har sagt att ”King är en av de allra bästa stilisterna och författarna som finns i USA just nu”. Någon annan kulturpersonlighet kallade honom nyligen för ”vår tids Dickens”. Kritikerna, som antingen ignorerade eller slet honom i stycken förr, har börjat läsa hans böcker på allvar.

Men vi ska inte hymla om att gubben är ojämn. Dålig på att sålla i all text han producerar. (56 romaner på knappa 40 år! Plus otaliga noveller, serier, tv- & filmmanus samt mycket annat.)
Bra bok, dålig bok, fantastisk bok, dyngbok.
Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig med en ny Kingtitel. Ingen annan författare jag känner till har nog skrivit så många böcker som börjar fruktansvärt bra, men faller ihop som korthus halvvägs igenom (Yes, I’m looking at you ”Rasande Rose”, ”Desperation”, ”Drömfångare”, ”Signal” m.fl.).
Men tar man en titt på mannens samlade utgivning blir det lätt att förlåta de många felstegen.

Jag ger mig inte på någon total genomgång av hans bibliografi, men en liten favoritlista mäktar jag nog med:
1. ”Pestens tid” – Kings Magnum Opus. Den ultimata berättelsen om gott mot ont.
2. ”Det” – En uppväxtskildring utan psykotiska mördarmonsterclowner är inte värd namnet.
3. ”Sommardåd/Vinterverk” – King är verkligen en mästare när det gäller noveller. I den här samlingen hittar du de berättelser som blev till filmerna ”Nyckeln till frihet”, ”Apt pupil” och ”Stand by me”.
4. ”Varsel” ("The Shining") – Bästa Stephen King-filmen (han håller inte med). Boken är lite trög i början, men tar sig rejält sedan. Uppföljaren "Doktor Sömn" (2013) är en av hans bästa på senare år.
5. ”Lida” – Även utan övernaturligheter skriver King fasansfulla rysare. ”I’m your no.1 fan ….”


Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Han är så härligt kaxig på gamla dar Farbror Steve. Här är han hos Stephen Colbert efter medaljandet.


torsdag 1 oktober 2015

Bokmässan 2015 – Projekt Förkovring

En av årets mässhöjdpunkter. Sååå mycket roligare än vad bilden antyder.

Någorlunda landad efter bokmässan i Göteborg kan jag konstatera att detta var året då jag fullt ut förvandlades till kulturtant. Tidigare har mässans lockelse framför allt legat i att nattsuddsmingla runt i periferin av "äldre kulturmänniskor" (som min väninna och jag respektfyllt kallade dem i vår ungdom) på Park och kanske våga fråga favoritförfattaren om en dedikation i medhavd, välläst favoritbok. Inte för att nämnda aktiviteter inte är trevliga, men de känns liksom inte lika... tuffa längre.

Kunskap däremot, är ju makt. Och således inleddes i år Projekt Förkovring. Till min hjälp hade jag ett seminariekort och galet många bra programpunkter. Njutningen i att höra kloka människor (Masha Gessen, Ian Buruma, Roland Paulsen, Sven-Eric Liedman, KG Hammar, Kristina Sandberg, Lena Andersson... jag skulle kunna fortsätta i evighet) samtala och tänka i flera led var i sanning balsam för en mediebrusskadad själ. Och till det, det fina i att kunna vända sig till sina kulturtantsgrannar i seminariesalen och nicka i samförstånd. Det uppade faktiskt mässan några rejäla snäpp.

Att jag sedan fick prata om döden med Jessika Gedin på Bonnierminglet i torsdags (en av få människor i offentligheten som verkar vägra beröringsskräck med ämnet – älskar det!) gjorde såklart sitt till. Även om den aktiviteten nog får sorteras under "nattsudd med kulturmänniska". Vem har sagt att man inte kan multitaska? Längtar redan till nästa år.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro