Daffodils!

I högstadiet hade jag en svensk- och engelsklärare av den så kallade "gamla skolan". Han var före detta polis, och ganska till åren kommen (tyckte jag då - oklart nu i vilken ålder han egentligen var). På lektionerna fick vi skandera inledningen till Illiaden (SJUNGoguDINnaomVREdensomBRANNhospeLIdenaKILLes) och lära oss poesi utantill. Han trodde inte på prov (kanske inte så mycket av den gamla skolan after all) och uppmuntrade oss att skriva på fritiden. Han introducerade Steinbeck och Beckett. Han öppnade en port helt enkelt. Behöver jag säga att jag älskade det?
Andra, mindre nördigt orienterade klasskamrater, tyckte nog att det var rätt segt att recitera poesi och analysera Möss och människor. Vad ska man med det till i Livet liksom? Men de kunde inte ana vad som skulle hända 25 år senare!
Härförleden hade jag en kund i butiken som kanske ville köpa en anteckningsbok i present. Efter en lång stunds tvekan framför Paperblanks-hyllan, vände hon sig till mig för hjälp.

Hon: Den här boken är fin, men vem är Wordsworth egentligen?
Jag: En engelsk romantisk poet.
Hon: Det låter ju bra, men jag har aldrig hört talas om honom. Vad har han skrivit?
Jag: DAFFODILS!
I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Se där - på försäljiska kallar vi det för ett avslut. Andra skulle eventuellt kalla det nördbonanza. I alla fall. Tack Harry Källvik, var du än är idag. Kanske inte sådär jättemycket för att jag fick sälja en anteckningsbok (även om det såklart var bra ur så kallad jobbmässig synvinkel), utan för allt det där andra. För att du fick mig att fatta att Livet och Litteraturen är oskiljaktiga.

Ja, så klart vill ni som likt mig inte kommer ihåg resten av Daffodils läsa den i sin helhet. Ni hittar den här.


Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

There is a crack, a crack in everything...

Gråt inte – Läs, lyssna, älska!

"There is a crack in everything, that's how the light gets in."

Så många gånger jag läst den raden, i så många olika böcker. Det är lite av ett författarnas favoritcitat. Det är inget konstigt med det. Det är fantastiskt. Trösterikt. Men det är långt ifrån Leonard Cohens enda bidrag till litteraturen.

Innan han gav ut sin första skiva hade han publicerat både romaner (Älsklingsleken är en av min ungdoms favoriter) och diktsamlingar. Och visst har jag liksom alla andra känt Cohen främst som låtskrivare av gudomlig kaliber. Men det hindrade inte att jag i min första lägenhet nogsamt plitade ner hans poesi på vackert papper och satte upp på väggarna, som den emotionella knarkare jag var och är. Bara känn på detta! (Och ja, jag erkänner mig skyldig till att vid ett flertal tillfällen under sena nätter ha deklamerat just denna dikt för särskilt utvalda offer, ni vet vilka ni är – tack för att ni orkade med mig.)

For your sake I said I will praise the moon,
tell the colour of the river,
find new words for the agony
and ecstacy of gulls. 

Because you are close,
everything that men make, observe
or plant is close, is mine:
the gulls slowly writhing, slowly singing
on the spears of wind;
the iron gate above the river;
the bridge holding between stone fingers
her cold bright necklace of pearls. 

The branches of shore trees,
like trembling charts of rivers,
call the moon for an ally
to claim their sharp journeys
out of the dark sky,
but nothing in the sky responds.
The branches only give a sound
to miles of wind. 

With your body and your speaking
you have spoken for everything,
robbed me of my strangerhood,
made me one
with the root and gull and stone,
and because I sleep so near to you
I cannot embrace
or have my private love with them. 

You worry that I will leave you.
I will not leave you.
Only strangers travel.
Owning everything,
I have nowhere to go.

Nu har han lämnat oss. Vi får trösta oss med hans dikter, hans romaner, hans musik. En poet för alla oss som alltid, till och med mitt i glädjen, letar efter det där stället i hjärtat där det gör ont. Vila i frid Leonard. Du har följt mig hela livet. Du kommer att fortsätta att göra det.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Temaläsning

Triss i kulturmanskritik.

På förekommen anledning ser min läsplanering det närmaste ut enligt ovan. Tre böcker om kvinnor som lever med hyllade kulturmän (ja, begreppet börjar redan kännas trött, eller är det bara jag?). Började med Meg Wolitzers Hustrun just för att det varit minst rabalder om den, och för att rabalder för det mesta får mig så trött och inte alls nyfiken. Efter kanske en tredjedel känner jag djup tacksamhet över en ny litterär bekantskap. Parallellyssnar på hennes senaste roman The Interestings som jag fullkomligt älskar. Men mer om den vid senare tillfälle.

De andra två, en klassiker och en (om vi ska tro författarinnan själv) framtida klassiker, står på tur. Hade det inte varit för att jag läst Tikkanens bok som tonåring och blivit så i grunden skakad (minns fortfarande delar av läsningen, framför allt den ambivalenta känslan av kärlek, hat, som en nästan fysisk upplevelse) hade jag nog hoppat över Witt-Brattströms bok. Men nu är nyfikenheten väckt. Inte så mycket på grund av skvalleraspekten (okej, lite på grund av den, men egentligen vill jag inte läsa så – och jag vet att det kommer att vara oundvikligt) som att jag måste se hur utfallet blir i en roman som lånat lånat både namn, tematik och (som jag förstår det) form av Tikkanens mästerverk. Kommer Århundradets kärlekskrig att nå samma höjder? Den som läser får se.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En modest reaskörd

Tillbaka från semestern jobbade jag min första readag i söndags. Men om jag trodde att min frånvaro skulle hindra mig att handla fick jag tänka om. Tycker dock att jag presterade en nätt liten reahög. Det är av nöden, min relativt nybyggda jättebokhylla är nämligen tämligen full.

Överst två presenter (syskonbarnen är fortfarande lite små för att vara trogna Bokboxen-läsare, så jag kan avslöja dem här). Sedan ett dåligt lässamvete som nu kan åtgärdas å det snaraste (Yahya Hassan), något som förhoppningsvis får mig att skratta (Nanna Johansson) och slutligen något för hälsan. Den understa har fungerat som utmärkt gå-bort-present sedan den kom ut, men jag har varit för snål för att ge den till mig själv. Nu är det åtgärdat.

Vad har ni köpt?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fem anledningar att älska Werner Aspenström

Jag har ju som ni vet drabbats av en släng av sensommarblues. Men vem botar den bättre än Werner Aspenström? Här är fem anledningar till att han måste läsas:


1. Den konsumtionskritiska dikten "Sardinen på tunnelbanan", som avslutas med raden "Sardinen vill att burken öppnas emot havet.". Smaka på det. Låt det sjunka in. Öppnas emot havet.

2. Han har myntat uttrycket "gråtpelaren" ("Hur högt når gråtpelaren i dig? Till naveln? Brösten? Strupen?" ur "Regnar gör det alltid"). Hur känns det när gråten kommer? Visst är det så? Som en pelare som stiger.

3. I samma dikt liknar han sig själv vid en våt terrier.

4. Det förment enkla. Hur han gång på gång låter vardagen öppna upp sig mot det eviga och det allmänmänskliga. Utan att vara det minsta svårbegripligt.

5. Sist men inte minst. Han var en kattman. Man måste älska en man som älskar katter.

Så känner du som jag att den annalkande hösten sliter på sinnet, att gråtpelaren stiger. Trösta dig med Aspenström. Bättre finns inte.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vila i frid kära Tomas

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

 

 

Det är så makalöst vackert. Men min kärlek till Tomas Tranströmers lyrik vaknade långsamt. Som djup tjugonånting tyckte jag den var för enkel. Fåglar och gläntor och rakt på sak. Ja, jag blev äldre och klokare som tur var.

 

Tranströmer själv, han blir inte äldre nu. Men vilken skatt han lämnar kvar till oss andra.

Vila i frid kära, kära Tomas.

 

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro



Bokhandlarna svarar: Om du bara fick läsa en genre för resten av livet, vilken skulle det vara?

Under gråt och tandagnisslan svarade våra panelmedlemmar på den senaste bokhandlarfrågan. Det är uppenbart att den gode Sartre hade rätt. Valet skapar ångest!

Var ligger bokhandeln?

Johan Zillén, Center Syd: Tja, först hade jag tagit den personen eller folksamlingen som krävde något så fruktansvärt orättvist och hemskt av mig och tryckt upp hen/dem mot en vägg och örfilat hen/dem med en självdöd plattfisk ända till hen/de bett om ursäkt och lovat att aldrig kräva något så urbota dumt av någon någonsin igen.
Sen, om vi istället antar att det är en hypotetisk fråga, hade jag fått sätta mig ner och klura riktigt ordentligt.
Ge upp romaner? Inte få läsa nästa Backman? Cleave? Eller Cormac? Går det?
Skippa alla deckare och thrillers? Vad ska man läsa på stranden då? Hur kommer det gå för Ewert??
Dumpa kommande självbiografier? Men det vill jag ju inte heller. Tänk om Bowie skriver en!!
Säga farväl till fantasyn? Ingen mer Gaiman, Ajvide eller Cronin?!!? Otänkbart!
Kan jag inte istället lova att jag aldrig igen kommer läsa en bok om stickning/virkning, trädgård eller new age hokus-pokus om att prata med döda släktingar alt. änglar?
Det är ett löfte jag tror jag kan hålla ....

Susanna Mattsson, Jägersro: Okej, bokhandeln på min öde ö saluför alltså bara en sorts böcker. Ja, då är svaret enkelt. Visst skulle jag sakna den enskilda deckaren eller reportageboken/biografin, Och lyriken! Jag skulle verkligen sakna lyriken! Men jag skulle förtvina själsligen utan romanerna. Det är ju genom dem jag får leva hundratals liv istället för ett enda. Tvingas jag snäva ner svaret ännu mer väljer jag samtidsromaner ("Stolthet och fördom" kan jag i princip utantill och detsamma gäller för "Svindlande höjder" så dem kan jag tänka på innan jag somnar under min palm). Då skulle jag ändå kunna hänga med i vad som händer i världen medan jag vegeterar på ön.

Filip Nygren, Helsingborg: Hmm... Måste jag separera fantasy och sci-fi?
Med risk för ett alldeles för självklart svar så säger jag fantasy i så fall. De flesta kanske tror att genren är begränsad till drakar, alver och orcher, men det finns, i min mening, egentligen inga regler för vad genren fantasy kan innefatta. Du kan som läsare hitta allt från mordhistorier till komedi och romantik, så att läsa fantasy-genren resten av livet skulle för mig inte vara någon egentlig begränsning av det jag får läsa.
Okej, jag skulle sakna en del biografier...
Och definitivt kokböcker...
Lite inspirerande designböcker hade också varit svårt att leva utan...
Suck...

Odette Gross, Helsingborg: Nej! Nejnejnejnejnejnejnejnejnej! Att bara läsa en genre hela livet!!! Förutom att det är helt omöjligt tror jag att det bryter mot de mänskliga rättigheterna under kategorin ”Förbud mot tortyr”!
Jag kan sträcka mig så långt att jag väljer bort en gengre: fantasy. Det var inte speciellt svårt eftersom jag aldrig läser det i alla fall, men sen blir det värre. Jag gillar deckare, men efter ett par mord vill jag gärna ha något annat.
Om jag absolut måste säger jag nog romaner, det är ett vitt begrepp som innefattar ganska mycket, från chic lit till nobelpristagarna.
Men jag inser att jag då aldrig får reda på hur det går för Cormoran och Robin i Robert Galbraiths deckarserie som jag har läst de två första av och älskat. Eller att jag inte får läsa ”Children of the mill” som jag väntar på pocketversionen av, det är en memoar. Och reseguider är ett måste! Och kokböcker behöver man ju! Och barnböcker! Och fina fotoböcker! Och alla andra böcker med!
Så jag uppfinner en ny genre: ”böcker jag vill läsa-genren” och så väljer jag den!

Eva Killberg, Ängelholm: En god roman har allt
En god roman kan flytta dig till en annan tid, till en annan plats, in i en annan människa, ge dig förståelse och förskräckelse, glädje och sorg, skönhet och fulhet, komik och tragik, kort sagt, hela livet och mer därtill. Självklart skulle jag välja romaner, om jag blev så illa tvungen att välja. Deckare, facklitteratur och lyrik är förstås också givande, på olika sätt. Men för mig kan det inte riktigt göra det som en rik, välskriven roman kan. För mig måste inte allt vara sant - bara det är sannolikt. Därmed försvinner även fantasy för mig, och faktaböckerna kommer längre ner på önskelistan.
Men deckare, som är så spännande, kan man vara utan det? Måste man inte få grotta ner sig i människans svarta sidor emellanåt? Jag säger bara, läs Dostojevskijs roman "Brott och straff". Bättre än så blir det inte.
Och det sköna i lyriken, kan man avstå det? Jo, det finns romaner som är oerhört poetiska. Ta senaste nobelpristagaren, Patrick Modiano. Ofta avslutar han sina kapitel med de underskönaste formuleringar. (Han är förresten spännande också, bara man har tålamod). Eller ta Linda Olson, den svensk-nyzeeländska författarinnan som förtrollar sina läsare med ljuvt vemod, bland annat i den senaste romanen, "Koltrasten sjunger i skymningen". Till och med titeln är poetisk.
Men som väl är behöver ingen välja. För det vore inte samma sak med en roman för en ung, arg man som Yahya Hassan. Lika kraftfullt hade det aldrig blivit i prosa, som i de laddade diktraderna. Och faktaböckerna, nog behövs de. Vem vill avstå Bengt Liljegrens hyllade Churchill-biografi?
Kontentan blir ändå - jag vill inte välja bort delar av smörgåsbordet i bokhandeln!

"Och natten viskade Annabel Lee"

Hur förhålla sig till att recensera en bok man aldrig blir klar med? Så är det ju ofta att skriva om lyrik, eftersom det aldrig rör sig om någon pärm-till-pärm-läsning. Kanske man i och för sig slukar hela samlingen först, girigt och bulimiskt. För att man har väntat, säg sex år (en siffra helt tagen ur luften) på något nytt. Men sedan måste man plocka upp, bläddra, återkomma, låta sjunka in. Gå och suga på några fraser som sjunker extra djupt. Hitta några andra och göra samma sak. Låta det växa och sjunka och byta betydelse.

Därför har det tagit lång tid för mig att skriva om Bruno K. Öijers "Och natten viskade Annabel Lee". Jag är inte säker på att jag kan göra det med någon rättvisa nu heller. Men jag gör ett försök.

Hans poesi har rört sig under de drygt 20 år vi har varit bekanta (jag och Brunos poesi alltså, jag göra inga claims to fame här). Från en neonglittrande och skitig storstadsfond mot naturen (känns som att vi gjort lite samma resa där, förutom det marginella faktum att jag inte förvandlat det till magisk poesi). Språkligt allt rakare och enklare.
För det är aldrig svårt att läsa Öijer, ibland till synes banalt enkelt. Men stanna upp, skrapa lite, (se honom läsa sina egna dikter!) och ett universum öppnar sig. Precis som det ska vara när poesin är som bäst. Han tar, trots sin outsiderposition, sikte mot det allmänmänskliga och sparkar samtidigt mot all form av dumhet och konformism så att det sjunger inombords och gnistrar ur boksidorna.

Ja, mer konkret än så tänker eller kan jag nog inte bli. Kanske kan jag göra en regelrätt recension om något år sådär, när den här samlingen blivit en del av blodomloppet.

Läs istället själva och se vad ni tycker. Eller sug bara lite på de här sista raderna i barndomseposet "Vidöppet Sår" (titeln!! märkligt hur det banalt pretentiösa blir alldeles, alldeles underbart när det kommer från hans penna): 

och en natt på landet
är det sommar men ändå kallt
vi väcks och går ut
ser kometregnet falla bakom stugan
och så tätt och så nära
att du måste springa fram och leta i gräset

Här, här, här och här kan ni (bland annat) läsa mer om min kärlek till herr Öijer.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En fuskares topplista (Susannas favoriter 2014)

Först trodde jag att det skulle bli svårt att göra en topplista för i år eftersom jag under en period tillbringade så mycket tid med halvänglarna i "Mortal Instruments"-serien att jag var rädd att jag inte skulle ha hunnit läsa något som var bra på riktigt. Sedan insåg jag att problemet var det omvända. 2014 har varit ett ovanligt bra läsår.

Det hindrar inte att det ändå var svårt att göra topplistan. Eftersom mitt ljudbokslyssnade skapat en viss eftersläpningseffekt i läsandet (det går långsammare och ofta släpps ljudboken en bra bit efter pappersditon) är mycket av det alldeles makalöst fantastiska jag läst i år inte helt enkelt inte utgivet i år.

Ändå känner jag att det är böcker jag bara inte kan låta bli att ta med på listan.

För att inte bli helt anarkistisk har jag tänkt såhär: Det som finns på min topplista 2014 har jag läst i år. Det har också antingen kommit som ljudbok, pocket, eller inbundet i år. Jag tänker alltså fuska. Men bara lite. Okej, nu kör vi!

1. "The Goldfinch" av Donna Tartt
"The Goldfinch" är det bästa jag läst på evigheter. En svindlande, medryckande, drömlik, andlös läsning som påminner om hur det var att läsa i slukaråldern. Donna Tartt är en Dickens för 2000-talet. Just så stort är det.
Läs min recension här.

2. "Stoner" av John Williams
Vilken tur att John Williams "Stoner" fick återuppväckas ur glömskans sömn. Ett till synes vardagligt öde blir till stor dramatik, trots huvudpersonens frustrerande passivitet. Alla. Måste. Läsa.
Läs min recension här.

3. "Under all denna vinter" av Negar Naseh
En debut som verkligen tog mig med storm. Ett tätt psykologiskt kammarspel som tar plats i mörkaste Västerbotten. Arbetsdagboken som utgör romanens andra hälft är minst lika spännande och kastar ljus över första delen (men läs för tusan i rätt ordning!!).
Läs min recension här.

4. "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K. Öijer
Bruno, Bruno, Bruno! Som ingen annan har den här poeten byggt bo i mitt hjärta, vilket väl ingen läsare av den här bloggen kan ha missat. Läste senaste samlingen en gång. Såg honom live. Och läste den sedan en gång till. Snart är det dags för ytterligare en läsning. Dikterna bara växer.
Recension på gång.

5. "Kanada" av Richard Ford
Årets mest perfekta prosa hittar ni i Richard Fords "Kanada". Långsamt berättad men oupphörligt engagerande är historien om Dell vars liv faller i spillror när hans föräldrar rånar en bank. Känns fantastiskt att ha hela Fords övriga författarskap kvar att läsa.
Läs min recension här.

Som en bonus får jag alltid den här finfina låten i huvudet när jag tänker på "Kanada".

Se det som en mellanakt. Nu tillbaka till listan:

6. "Nätternas gräs" av Patrick Modiano
Glad är jag över att ha klarat åtminstone halva mitt Nobelprisåtagande i år. Och vilken bekantskap han var, Modiano! Jag måste tacka Horace med anhang för att de introducerade det här författarskapet för mig, för jag kan nog ärligt säga att jag aldrig kommit till skott annars.
Recension på gång.

7. "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson
Återseendets glädje var stor när Ester Nilsson återvände för ännu en vända i kärlekens käftar. Lena Andersson är glasklar, humoristisk, bitande, frustrerande och rörande. Allt på en gång. Ett sådant  där sällsynt tillfälle när uppföljaren är bättre än ettan (det är väl denna, "Aliens" och "Rymdimperiet slår tillbaka", typ).
Läs min recension här.

8. "Twist" av Klas Östergren
Klas är superaktuell i år: ny roman, ny akademiledamot och filmatiseringen av "Gentlemen". Som om inte detta var nog ligger hans "Twist" på min årsbästalista! Det, käre Klas, är verkligen något att skriva hem om.
Läs min recension här.

9. "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson
I min recension av "Jag heter inte Miriam" skrev jag att Julie Otsukas "När kejsaren var gudomlig" nog var strået vassare. När det kommer till årsbokslutet visar det sig att jag hade fel. Den historia som gick djupast in var berättelsen om Miriam som antar en falsk identitet för att överleva andra världskrigets koncentrationsläger. Stor, viktig och engagerande läsning.
Läs min recension här.

10. "Stora makters uppgång och fall" av Tom Rachman
En favorit är tillbaka! Inte nog med att han bjuckade på årets date (den noggranne tittaren kan se hur han böjer sig lite bort från sin galna stalker, men vad bryr hon sig om det?). Han var också storsint nog att leverera en ny roman. Inte riktigt i klass med mästerverket "De imperfekta", men tillräckligt fantastisk för att knipa tiondeplatsen på årsbästalistan.
Läs min recension här.





Bubblare (ni måste lova att ni läser de här också!):
"När kejsaren var gudomlig" av Julie Otsuka
"Broken Harbour" av Tana French
"438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye
"En hemstad" av Kristian Lundberg
"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tonight... Tonight.... Årets date?

Årets (1974 års) kontaktannons. Tänk att han visste att jag skulle vilja träffas redan för 40 år sedan.

Kanske kan det bli svårt att slå dejten med Tom Rachman härförleden, men gissa vad jag ska göra ikväll? Just, det! Jag svarade på kontaktannonsen ovan, så ikväll har jag en träff med Sveriges mäktigaste scenpersonlighet!

Något förvånande kanske, med tanke på min klagosång för ett par veckor sedan. Men trots att jag (i mitt tycke, men så är jag en otålig och lite slarvig själ) lusläst turnéprogrammet hade jag missat att BRUNO K ÖIJER UPPTRÄDER I HÄSSLEHOLM IKVÄLL!!!!

Och vänta, det är ju bara en kvart med tåget från Höör! Och jag är inte i Indien! Och min fina kollega Pia har gått med på att byta arbetspass med mig så att jag slutar i tid för vad som kan bli om inte årets date, så i alla fall årets scenframträdande.

För det är ju i publiken jag kommer att sitta. Och gissa om jag kommer att vara lycklig.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Vi möts inte på king lone´s bjudning...

Det finns ju några saker som spelar extremt stor roll i mitt liv. Yoga, litteratur, musik. Idag flyger jag till Indien för att ägna mig åt det förstnämnda i två veckor.


Föga anade jag när jag bokade resan att jag lämnar Sverige samma dag som Bruno K Öijer gör sitt enda framträdande i Malmö! Och att jag sedan är borta resten av turnén. The Horror!

Ända sedan jag 1995 såg honom slakta "Blå Bouquet" på Pustervik i Göteborg har jag slaviskt följt varenda uppläsningsturné. Få konserter når upp i samma intensitet som ett av Bruno K:s framträdanden. Att missa hans "Och natten viskade Annabel Lee"-dito, kanske inte är helt skäl nog att boka om en icke-ombokningsbar flygresa. Men nästan.

För vem vet hur länge jag måste vänta? Ynka sex år som mellan "Svart som silver" och "Och natten viskade..." (han är ju inte direkt Anna Jansson-produktiv, gudskelov)? Eller nio år som mellan "Giljotin" och "Medan giftet verkar"?

Det är med stor sorg litteraturälskaren lyfter i eftermiddag (...men älvor ska stiga på flyget).

Tröstar mig med detta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vem tycker du ska få Augustpriset?

I veckan tillkännagavs vilka böcker som nominerats till Augustpriset. Vi frågade våra bokhandlare vem som borde få priset.

Johan Zillén: ​Jag tror inte att jag läst någon svensk titel i år som hade tagits på allvar av Augustjuryn. Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" kanske? (Jag har inte läst ut den än ..) Rysliga "Inga kelgrisar, inga styvbarn" av Cia Sigesgård tyckte jag mycket om. Den hade varit en tuff hermelin bland alla de finlitterära katterna.

Susanna Mattsson: Jag saknar både Klas Östergren ("Twist") och Bruno K Öijer ("Och natten viskade Annabel Lee") bland de nominerade i skönlitterära klassen. Tycker även att Majgull Axelssons senaste platsar. Skam till sägandes har jag knappt läst en enda nominerad bok (med undantag för delar av Lars Lerins "Naturlära" som är helt magisk). Steve Sem-Sandberg och Sara Stridsberg är båda författare jag håller högt (för er som inte gjort det, läs "Theres" och "Drömfakulteten" - nu!!) och Ida Börjels upläsning ur "Skåneradio" på Kulturhuset Underjorden i Göteborg 2006(?) var en fest. Tror dock att Kristina Sandberg kammar hem priset, hennes roman känns helt i linje med de böcker som brukar vinna. Svensk nittonhundratalshistoria med stor läsarpotential hos den kultur (och schal-)bärande klassen.


Samtliga nominerade böcker hittar ni här.

Vardagslyx

Gräsänka i helgen. Än sen.
Jag har te. Jag har choklad. Jag har Dylan i högtalarna. Jag har Tom Rachman och Bruno K Öijer.
Jag älskar mina gubbar.

Var god stör ej.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Poetisk höstpepp!

Magi i Wahlström & Widstrands höstkatalog

Förlagens höstkataloger börjar trilla in, så igår satt jag och bläddrade i den kommande Bonniersutgivningen. Kan tänka mig att många peppar rätt rejält på nya Kepler som kommer i oktober, men själv blev jag istället alldeles till mig i de finkulturella trasorna av att upptäcka att Bruno K Öijer släpper nytt. Det var sex år sedan sist. En evighetsväntan för ett hardcorefan.

Och natten viskade Annabel Lee kommer ut i augusti. Jag förväntar mig storverk. Och sedvanlig uppläsningsturné. För som den magiska rockstar han är följer ju en turné på varje diktsläpp.

Första gången jag såg honom var 1995, och jag hade ingen aning om vad som väntade. Ni får tänka på att det här var i princip före internet. Jag hade bara läst och liksom tonårsgillat, och nu stod han där. Skranglig och Elviskostymklädd och solglasögonbeprydd i spotlighten. Och slaktade favoritdikt på favoritdikt! Vad var detta? Det lät i alla fall inte som i mitt huvud. Inte alls. Men såklart föll jag. Hårt och slutgiltigt. För vad har man för val? Se själva hur alldeles, alldeles underbart det kan vara.

Ja, detta är alltså favoritdikten. Att jag någonsin kan tycka

att han slaktat den är för mig numera en gåta.

 

 

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

En helt omöjlig lista

Efter snabbt rotande i hyllan har jag halva styrkan samlad.

Sådana här omöjliga listor har valsat runt på Facebook ett tag, men jag tog mig faktisk samman och gjorde en boklista enligt följande instruktion:

"In your status line, list 10 books that have stayed with you in some way. Don't take more than a few minutes and don't think too hard. They don't have to be "right" or "great" works, just the ones that touched you."

Och såhär blev det: 

Emily Brontë - Svindlande höjder
George Orwell - Animal farm
Inger Edelfeldt - Juliane och jag
Siri Hustvedt - Vad jag älskade
John Steinbeck - Möss och människor
Carin Holmberg - Det kallas kärlek
Jane Austen - Stolthet och fördom
Katarina Frostenson - Joner
CS Lewis - Narniaserien
Nina Lekander - Mun mot mun 

Det skulle såklart kunna vara 10 andra... eller kanske inte. Hur ser era listor ut?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Lyriklandet revisited - "Tre vägar" av Katarina Frostenson

Jag såg honom, i färd med att se mig

i vattenbrynet, källan –
: Och om han sett henne, gjort det: om han såg henne utan
att hon såg Att han såg henne stå där i källan, naken –
ryggtavlan, axelns kant, det vita kogret Om han såg henne
vända som av ett ljud och blottas ren, bli alldeles synlig
Döljas sen, med bara den vita ovalen högt över de andra Men
sedd Blicken som spreds, ilningen över kogret

Jag såg honom när han såg mig nu ser jag

Hon skjuter med båge
i sikte
ögonmåttet

Det börjar högst upp, med ett stänk, en brun fläck: rynkan,
bläsen Den flyter ut till ett fält, fält över synen Spetsörat
– Hela hans bruna, hans bruna osynliga nu Inte bröstet,
manken, bogen, hovarna, klöven Ort högre upp – spädd... ut

(ljudet ur munnen)

Katarina Frostensons diktsamling Joner var mitt första möte med en lyrik bortom rimmandet och den klassiska gymnasistens Boye och Södergran. Och oj, oj, oj, vad jag knockades! Kan fortfarande inte läsa orden ovan, eller för den del någon del av samlingen, utan att det svindlar lite inombords. Men egentligen är det bara just Joner jag läst ordentligt av Frostenson.

Att läsa Augustnominerade (just, det dags för näst sista Augustrapporten - det närmar sig final) Tre vägar var en helt annan upplevelse. Har svårt att genrebestämma. Det är prosa. Och det är emellanåt dikt. Det skulle kunna vara en vandring genom Frostensons litterära landskap, jag skulle veta om jag kände hennes hela produktion bättre. En vandring är det i alla fall. I barndomen, på stränderna (dem känner jag igen) och på en slags pilgrimsfärd.

Och det är gott så - men jag längtar efter dikten.

Och inte bara Frostensons egna dikter, för boken är sprängfylld med referenser som lockar och drar. Till exempel slår det mig att det inte är Stagnelius som jag har att tacka för vare sig svartalfer eller mjältsjukor (vart fick jag det ifrån?) - utan Tegnér! Och när Edit Södergrans (se, där var hon i alla fall!) Ingenting flimrar förbi...

Var lugn mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.

... tickar något igång inom mig. En längtan efter att läsa och tänka kring dikt. Det var länge sedan sist. Och det är inte det sämsta att bli väckt ur den slummern. Tack för det Katarina Frostenson! Min inre nörd vädrar morgonluft.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Poetisk orättvisa

 

Nej, det är inte rättvist mot en diktsamling att hasta igenom den bara för att man råkar ha lite bråttom (som i sex Augustnomineringar att klämma på tid). Lyrik ska läsas i långsam takt. Läggas ner, plockas upp. Funderas kring. Eller, så brukar åtminstone jag göra.

Nu var det ändå hastade jag gjorde, när jag läste Athena Farrokhzads Vitsvit häromkvällen. Och lite grann uppmuntrade boken till snabb läsning. Det är en mycket suggestiv text. Och snarare en svit (just!) än en samling egentligen.

Vitsvit är ett nät av röster - moderns, faderns, broderns, mormoderns, morbroderns - liknande kören i ett antikt drama (även P.O. Enquists roman innehåller för övrigt en kör, och såväl hans som Katarina Frostensons bok gör anspelningar på Heidenstams dikt Ensamhetens tankar. Så flätar sig dessa Augustnominerade böcker in i varandra). Ur dem växer en berättelse om makt och våld och vithet. Om längtan och språk och ursprung.

Jag intervjuade Farrokhzad i samband med en poesifestival i Göteborg för många herrans år sedan. Sedan dess har hennes namn dykt upp både här och där, men denna bok är hennes regelrätta debut. Och jag kan säga att den nog skulle ha gått mig förbi (min lyrikkonsumtion de senaste åren har varit mycket sparsam) om den inte ingick i mitt måste-paket.

Jag är dock väldigt glad att jag fick läsa den. För ju mer jag tänker på boken, desto mer växer berättelsen, trots min hastiga läsning. Jag förstår nu medan jag skriver att jag måste läsa den igen. Minst en gång. Gärna två eller tre. I olika takt. Innan det är dags att rösta.

Just det. Boken är ju sjukt snygg också, med sitt silvriga omslag och de instansade bokstäverna. Men det kanske inte ska vägas in i själva omdömet?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Äntligen Tranströmer!

”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”
Ja, det finns massor man kan säga. Det kunde ha varit en kvinna. Och ur bokhandlarsynvinkel: Det kunde ha varit något annat än en poet (fast om det nu ska vara en poet är det svårt att tänka sig någon som skulle sälja mer än Tranströmer).

Men ååååå, Tomas Tranströmer. Det är bara så fint! Och dessutom gick ju min önskan från igår i uppfyllelse. Jag har läst årets Nobelpristagare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro