Visar inlägg med etikett Litterära prylar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litterära prylar. Visa alla inlägg

måndag 5 december 2016

A Presentation of A Quincunx - Andre Alexis



En introduktion av Hans-Olov Öberg - Kalla Kulor Förlag

André Alexis är en välsedd litterär författare i Canada, som givit ut ett antal böcker på det tämligen smala indieförlaget Coach House Books i Toronto. Föga anade han när han gav sig in på att skriva en ”Quincunx” - det vill säga en litterär skapelse i fem delar - att den andra delen i serien skulle göra honom till världskänd succé, nästan över en natt. Femton Hundar, en fabel om (händelsevis) femton hundar som får mänskligt medvetande av två gudar som just slagit vad, sålde i en takt som förlaget sällan sett tidigare och på kort tid bröt man 100 000-vallen. Romanen fick flera prestigefyllda priser och har sedan dess sålts till ett antal länder, däribland, lyckligtvis Sverige. För mig som förläggare är Femton Hundar en av den handfull böcker jag alltid kommer att bära med mig; den typ av böcker som delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”. Den är grym, vacker, härlig, otäck och mycket, mycket tänkvärd. 

En hyllningsfilm till romanen finns för övrigt här: https://www.youtube.com/watch?v=bf-k73tgL3E



 
To begin with, a definition of “Quincunx”: A quincunx is an arrangement of five objects with four at the corners of a square or rectangle and the fifth at its centre, used for the five on dice or playing cards, and in planting trees.

 

Some 30 years ago, I was watching a talk show. The guest was Nora Ephron. She was talking about her autobiographical novel, Heartburn, when she said in passing that she thought all writers write about their lives. I’d heard the thought before Ephron expressed it, of course, and I’ve heard versions of it countless times since. But what struck me as I watched was the extent to which the idea was uncontested. It was blithely expressed and then passed over, as if it were obvious. The idea is largely uncontested still. The common assumption seems to be that a writer of fiction inevitably draws from his or her life, adds something like vividness or style and there you have it: a novel, a short story.

But I’m a writer who almost never uses personal circumstances as the basis for fiction. It isn’t that my imagination can’t draw from life. If nothing else, the cities and landscapes in my novels and stories are modelled on cities and landscapes I’ve experienced. But the traumas I’ve lived through – emigration, anomie, grief, racism – are less important to me, as a writer of fiction, than things like plot, characterization, structure, voice, rhythm, and story.

                      I’m not interested in sharing my life, not interested in being “real” or “authentic.” I am interested in what fiction does, in the imagination, in what happens well away from reality. Some of this, no doubt, has to do with what I love about fiction itself. I’ve always been partial to the dream-like, to folklore, ghost stories, the work of E.T.A. Hoffmann and Nikolai Gogol, the Bible, and the Odyssey. These works may use “reality” but only in order to go beyond it. The point of “The Bremen Town Musicians,” for instance, is not the mistreatment of animals. The point, if there is a point, is in the pleasure the story gives.

It’s not that I have anything against those who fictionalize their lives. I’ve got nothing against Benjamin Constant or Charles Bukowski, Nora Ephron or Karl Ove Knausgård. It’s that what I get from their work is not at all what I’m aiming for in mine. Knausgård, for instance, has said that he has – or, for a time, had – problems with storytelling. He was tired of it and this tiredness preceded the writing of his six-volume sequence of autobiographical novels. But I’m obsessed with storytelling, with all of its ins and outs, its rhythms, graces, failures, byways, irreality and, of course, its traditions. Which brings me to a question I was recently asked: why am I revisiting old genres like pastorals and apologues?

                      The answer is only slightly complicated. First, the sequence of five novels I’m currently writing – a “quincunx” of which the first two are Pastoral and Fifteen Dogs – are the result of a failure. For years, I tried unsuccessfully to rewrite (or re-imagine) a work by Pier Paolo Pasolini called Teorema. In Teorema, a god comes to earth and sleeps with the members of a well-to-do family – father, mother, son, daughter, servant. When the god leaves the family, his absence leads to madness, despair, grace, and the miraculous. It’s a great story and I wanted to retell it, to own it as one does with some stories. I couldn’t, though. For years, I ended up writing inept versions of Pasolini.

                      Or I did until I finally stripped the story down to its essence – divine visitation – and thought about the ways in which that essential story could be told. Five approaches came to me at once. I wanted to tell it as a pastoral (that is, a tale set in an idealized rural world), as an apologue (a moral tale involving animals), as a quest narrative (with Treasure Island in mind), as a ghost story (like Ugetsu Monogatari), and as a kind of Harlequin romance. The novels were suggested not by personal experience, not by grief or exile or post-traumatic stress, but by my fascination with the  art of storytelling itself.

                      There’s nothing new in what I’m doing. Any number of writers have played with (or subverted) genre. Kazuo Ishiguro and Margaret Atwood come immediately to mind. But the one who’s been most influential on me in this regard is the great Polish writer Witold Gombrowicz. Gombrowicz once wrote that humans “always, unceasingly, seek form, and we delight in it or suffer by it, and we conform to it or we violate and demolish it, or we let it create us, amen.” By allowing the reader to experience his ideas in different settings and genres (forms of storytelling), Gombrowicz’s thinking is perpetually renewed for the reader, his ideas unexpected because they are met in unfamiliar ways. To me, this is the ideal.

                      Like most writers, I have a limited set of concerns and ideas, things that matter to me deeply. I'm an immigrant, so the confrontation with new lands and places is something I obsess about. I was raised Catholic, so the idea of God – the idea of divinity – is another one that fascinates. Then, too, I was left in Trinidad by my parents when I was two and I didn't see them again until I was four. So, naturally, the idea of love keeps coming back to me. I remember meeting my parents for the second time – when I was four – and I wasn't sure I loved them or that they loved me or even who they were, exactly.

                      Place, God, Love … these are three of the ideas or themes that are central to my work. What’s wonderful, when you work in different genres, is that the same idea can feel entirely different when you encounter it in a different genre. Take “love” for instance. In detective fiction, it’s usually a motivation for crime. Writers of detective fiction don't stop and explain “love,” the way philosophers do, because what’s important is the motivation, not what love actually is. “Love” in a Harlequin Romance is something else entirely. It’s something the characters spend the whole novel getting to. It's a motivation, sure, but it’s more than that. It's a goal in itself and the painful journey a woman and a man take towards it is central to the genre. “Love” isn't much better defined in a romance novel than detective fiction. It's aggressively pointed to, without being pinned down. In a sports novel – the ones I used to read as a boy in which, for instance, a star athlete from another school learns to be part of the home team – love is isn't at issue. But jealousy usually is. Star athletes compete for girls, so in learning to be part of the team, someone usually has to give up on the heroine, the cheerleader with morals and a good heart.

                      You can parse “love” in all the genres writers use. In fact, the more genres you think about the more avenues or alleys there are that lead to  “love” or “place” or “God.” The possibility of new vistas on my obsessions and concerns is part of my motivation for choosing to write in different genres: pastoral, apologue, adventure story, ghost story, romance.

                      There are other rewards for playing with genre. For one thing, I’ve come to a deeper understanding of narrative, a greater feeling for the nuts and bolts of storytelling. The reward for the reader – I hope – is the pleasure that comes in hearing a story. If, with the novels in my quincunx, I’ve done my work well, the reader, any reader, will feel what one does after hearing a proper story: joy and the longing for another one.


 - Andre Alexis, Toronto, Ontario
 

lördag 6 juni 2015

Bedårande baltiskt bokmärke








Nu var det ju verkligen inte länge sedan vi skrev om bokmärken här i boxen, men kan bara inte låta bli att skryta lite med mitt senaste förvärv. Svärfar med fru var på besök häromdagen (det hör inte till vanligheterna, han är från Spanien, hon från Litauen - de bor på Mallis) och hade med sig den här lilla bärnstensdyrgripen.

Så glad blev jag att jag låter den visa upp sig i inte bara en utan två olika böcker (Tana Frenchs "The secret Place" och Martina Montelius "Oscar Levertins vänner"). Tjusig va?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 10 maj 2015

“I have no pretensions whatever to that kind of elegance which consists in tormenting a respectable man.”

Ja, det har blivit dags för nästa Jane Austen-skada. En lite slarvig benrakning och äntligen! så fick jag ett citatplåster igen. Den här gången var nöten lite svårare att knäcka. Men det är "Stolthet och fördom" igen, kapitel 19, och  Lizzies svar till Mr Collins när han tror att hon avvisar hans frieri för att verka mer intressant. Det vill säga den klassiska "no means yes"-tolkningen.

Som vanligt visar Austen var skåpet ska stå med den yttersta humor och intelligens. Åh, Jane!



Här kan ni läsa hela citatet. Ja, hela kapitlet faktiskt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 7 mars 2015

Sus hörna


Ibland slår man två lyckoflugor i en smäll. I samband med mitt megabokhyllsbygge har plats frigjorts i arbetsrummet för en mycket efterlängtad läshörna. Så nu står den där. Morfars gamla fina läsfåtölj, där han korrläste sina översättningar och rökte pipa med katten Deppson vid fötterna.

Barndomsminne: lukten av Greve Hamilton-tobak, spinnande spräcklig hankatt, gnaga myräggen av punchpraliner, ljudet av skrivmaskinsknatter, lukten av böcker, ritandet av oändliga berättelser på baksidan av morfars kladdpapper.

Allt detta utspelade sig i eller nära den fåtölj som numera är min. Som jag har längtat efter detta!

Premiärläsning i fåtöljen: Olivia Bergdahls "Efter Ekot" (recension snart i en blogg nära dig).
Kattfaktor: Hög, samtliga fyrfota medlemmar av hushållet mycket förtjusta.
Ergonomi: Perfekt nedsutten, som gjord för ännu ett liv med böcker.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 28 februari 2015

Skrattar bäst som skrattar sist


Det tog inte mer än ett par dagar efter att jag outat min man som en klant i bloggen förrän jag ådrog mig en egen fingertoppsskada. Det är inte så illa som det ser ut på bilden (det är bara mitt jättelånga långfinger som gör att det ser ut som att jag skurit av hela toppen på ringfingret), men det gör ont. Och jag är lite tjurig över att inte få ett spännande citat på mitt plåster utan bara ännu en rosa dam. Onekligen fantasilöst.

Skärpning Austenplåsterburk! En litterär utmaning vid skada skulle inte... eh, skada.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 26 februari 2015

Austen injury #3

"...No material injury accrue either to body or mind" är ingenting jag eftersträvar när det kommer till mina Jane Austen-plåster. Men jag märker att jag (ta i trä) skadar mig ovanligt sällan. Som tur är drog min något klantigare make på sig en (mycket liten) vedhuggningsskada igår och förärades snabbt en Austensk dam. Denna gång i rosa klänning, även om det knappt syns på bilden. Kan vi tänka oss mr Darcy med ett liknande plåster? Knappast, stoltheten skulle aldrig tillåta det. Jag förstår om det är svårt att tro efter mitt orerande om nämnda man i detta forum, men föredrar faktiskt min något mjukare bättre hälft. Och hans flickplåster.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 3 februari 2015

Plåster på såren...


Äntligen har jag fått ett nytt sår! Lycklig och blödande rusade jag efter plåsterasken och andra Austenplåstret. Förra gången fick jag inledningsmeningen till "Stolthet och fördom". Vad skulle det bli nu?

Det visar sig att jag inte riktigt vet. Random Austendam pryder nu mitt kattrivna ben. Någon som har en gissning? Helt klart är i alla fall att det inte är Mr Darcy den här gången heller. Ja, lite besviken är jag. Hoppas på nya skador å det snaraste.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 29 januari 2015

Drömmens uppfyllelse

Äntligen!

Det är fyra år sedan vi flyttade in i vårt renoveringsobjekt. Och märkligt nog var vi tvungna att:
fixa ett avlopp
installera in nytt kök
sätta upp innerväggar
byta panelen på utsidan
isolera
slipa golven
med mera
med mera
med mera
innan denna livsnödvändiga vägg fick se dagens ljus (så mycket dagsljus vi får såhär års, alltså):



Men nu! Lycka! Och i bokstavsordning!
Miraklet skedde att den dessutom svalde hela min boksamling. 

Här finns fler bilder på inspirerande hyllbyggen. Men jag byter inte min mot någon. Ni kan räkna med ett antal tvångsmässiga shelfies i framtiden!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 30 november 2014

Julstämning...


Jag vet att Darcy figurerade här senast igår, men kan det bli för mycket Mr Darcy i en och samma blogg? Svar såklart: ett rungande nej. Dessutom är det ju första advent idag = julpyntstema, helt ok.

Så ni kan ju gissa tre gånger om jag vill ha den här i min icke existerande gran i jul. Från British Library bookshop. En liten hint bara, ifall någon är intresserad av att leverera en för tidig julklapp.

Lizzie Bennett
a.k.a.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 16 mars 2014

Bästa lördagskvällen!


Vad pågår här? Jo, två boknördar roar sig kungligt på lördagskvällen. Hudkrämen var dock medspelarens sambos bidrag då han tyckte att det knastrade väl torrt under en animerad diskussion om Tranströmers metaforanvändning (eller om det var när min inre tonåring började citera Karin Boyes Jag vill möta...).

För er som inte avskräcks av dylika samtalsämnen kan jag varmt rekommendera spelet Boknörd. Inte nog med att man kan (nästan) alla frågor, man får diskutera litteratur hela kvällen!


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 1 mars 2014

Första Austen-plåstret!


Det tog två månader, men sedan (äntligen!) fick jag ett sår på fingret som krävde plåster. För ni minns väl min fina julklapp? Det visar sig att varje plåster pryds av ett citat.

Plåster nummer ett:

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife."

Vilken bok? Kom igen fellow Austen-lovers där ute, det är lätt! Väntar med spänning på nästa skada, och nästa citat. Kommer det att vara lika lätt att ta?


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 5 januari 2014

Pride and Cake - Hooray!!

Titta vilken fin tårta jag fick av min bloggolega Johan på min födelsedag igår!!

Ja, nu var det i och för sig bara en bild av en tårta han skickade till mig. Antar att han laddar för att baka själv till min fyrtioårsdag nästa år...

Nåja, glad blev jag i alla fall! Om någon nu kunde tro något annat.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel

lördag 4 januari 2014

Självskadebeteende?


Ja, risken finns att jag får börja med rubrikens ovana efter att ha fått den här alldeles, alldeles underbara julklappen av min bror!

Det går nämligen inte att se vem som är på plåstret förrän man öppnat varje plåsters individuella lilla förpackning.

Aj! Var är Mr Darcy? Aj! Var är Mr Darcy? Aj! Var är Mr Darcy? Åh, ljuva plåga :-)

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 17 december 2013

Årets julklapp?

Ett par fina mr Ripley-glajjer skulle inte heller sitta fel...

Till mig? Ja det kan man lugnt säga.

Låt mig dessutom vinna i mellandagarna och jag kommer inte att behöva pepparkakor för att hålla mig snäll!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 7 oktober 2012

Bekvämt och snyggt!


Därhemma håller vi ju (som bekant) på med ett evighetslångt renoveringsprojekt. I väntan på ett anständigt vardagsrum för mina böcker en tynande tillvaro inpressade i de trista gamla bokhyllor som vi har plats för och staplade i högar i hörnen.

Dessutom känner jag mig farligt nära den punkt där kräver att få lägga pengar på annat än virke. Och vi behöver ju faktiskt både nya bokhyllor och en ny soffa...


Kanske något sådant här?






Eller något sådant här?



Eller denna? Nej, kanske inte...



Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 26 november 2011

Tips från en läsare - Intellektuell amning


Titta vad fint!! Alltid roligt med feedback från bloggläsarna. Här ett tips från Lisa som har provat bokkudden jag skrev om för ett tag sedan, tydligen toppen om man vill multitaska och ge barnet mat samtidigt som man läser. Hon uppmanar gärna andra ammande mödrar att prova detta hjälpmedel för intellektuell stimulans:

"Funkar dock bäst på pocket och det kan trots allt vara lite meckligt att bläddra med bara en hand (eftersom den andra trots allt behövs för att hålla barnet på plats). Har dock inte använt den i något annat sammanhang än - men bara tanken på att kunna läsa och sticka samtidigt är mycket tilltalande!"

onsdag 2 november 2011

Höjden av slapphet

Inte för att mitt läsande åsamkat mig några direkt förslitningsskador så här långt, men kan inte låta bli att gilla idén med den här bokkudden. Ok, bilderna är cheesy i ligan tysk tvättmedelsreklam, men bortsett från det. Är det inte lite härligt med den här totala graden av slapphet? Här ska inget mer än hjärnan gymnastiseras. Basta! Återstår att se om jag införskaffar en alldeles egen bokpuff. I så fall lovar jag avlägga rapport om huruvida detta dunmjuka läshjälpmedel levde upp till mina förväntningar.

torsdag 8 september 2011

Höstligt habegär

Jag tillhör dem som passionerat älskar våren och sommaren och som sjunker ihop lite för varje minut som dagen förkortas när hösten nalkas. Utrop av typen: "Men nu kan man äntligen stanna inne och mysa utan dåligt samvete" biter inte på mig. För visst, hösten är högsäsong för läsning. Men min förnåga att sjunka ner i soffan med en bok utan en tanke på allt annat som behöver göras är nämligen ytterst välutvecklad. Det gör jag oavsett om det är maj eller oktober.

Det finns däremot en väldigt årstidsspecifik tröst - svampen. Visst, man kan tjuvstarta med lite svampplockande under sommaren, men det är nu som den verkliga festen är igång. Det enda som skulle kunna göra mig ännu lyckligare medan jag duckar för jägarnas kulor och plockar kantareller, taggsvamp och trattisar som om det inte fanns någon morgondag är den här termosen.


Visst är den alldeles, alldeles underbar? Är inte så mycket för prylar annars, men att hälla upp en kopp kaffe eller te ur den här under en paus i svampplockningen måste vara varje bok- och naturälskares våta dröm. Den som ger mig den i present äger mitt hjärta för evigt.

lördag 30 juli 2011

Ett mord på posten

På frimärket hamnar ofta nationella stoltheter. Midsommarstången, kungen, smultron på ett strå, Carolina Klüft, uggla som flyger i skymningen. Posten ställer nu våra största svenska deckarförfattare till skaran.

Vilken spänningsmästare vill du att slicka fast på ditt kuvert?