Ibland hamnar du i situationer som på ett ögonblick kan förändra hela ditt liv. Där du någonstans vet att du har kommit till ett vägskäl, och tar du steget åt ett speciellt håll vet du att det inte kommer kunna göras ogjort senare.
Där har jag varit.
När mannen med de oemotståndliga ögonen såg på mig med den där blicken som fick mina knän att bli gelé och passionen att pulsera i ådrorna. När det uppstod känslor i magen som jag inte kunde ignorera, trots att ringarna på ringfingret borde fått mig att lägga benen på ryggen och springa så långt därifrån som möjligt.
Men lockelsen, spänningen och åtrån blev för stark. Och utan att jag egentligen fattade hur det hade gått till hade jag en älskare.
Det var också då smusslandet inför min man började. Komma på miljarder anledningar till varför jag skulle vara borta över natten. Det var ”konferenser”, ”tjejkvällar”, ”viktiga evenemang” med mera … Heta och trånande sms, som jag var livrädd skulle upptäckas. Umgicks med mobilen som om den vore en livvakt, tog till och med in den på toaletten för att inte maken skulle få möjlighet att titta i den. Blev konstant toknojig precis hela tiden.
Jag menade helt ärligt att jag älskade min man, men upplevde att spänningen och passionen efter ett antal års äktenskap inte var där jag ville ha den. Det behovet fyllde min älskare. Med råge. Sexet var hett, vilt och passionerat. Jag kände mig sedd, uppskattad och åtråvärd.
Det dåliga samvetet försökte jag skyffla lång bort i hjärnans källare, där jag låste ordentligt med ett stort hänglås och kastade bort nyckeln. Ville inte tänka. Ville inte veta vad jag utsatte min familj för. Ville bara ha njutningen som jag precis upptäckt och som blev som en drog för mig. Blommade upp de gånger jag och älskaren kunde träffas och stängde undan alla vardagliga saker under de nätter vi sågs. Återgick till rollen som mamma och hustru när jag kom hem. Övade upp mina skådespelartalanger till perfektion.
Men hur mycket man försöker sudda ut sitt samvete så finns det ändå där, pockar på, sliter en itu. I den här vevan hörde jag talas om en kurs i London som tydligen hade förändrat livet för många som gått den. Jag blev nyfiken och anmälde mig jag också. När jag kom till London hade jag inga direkta förväntningar och tänkte mest att det kunde vara intressant att se vad det var för något. Men jag kan ärligt säga att den kursen var den mest livsomvälvande kurs jag någonsin gått. Jag fick med mig insikter som jag aldrig sett tidigare, jag såg saker om mig själv som var totala nyheter för mig. Men framför allt så bekände jag frivilligt inför ungefär 200 personer att jag var otrogen mot min man. Det var otroligt tungt, jag grät, benen skakade och jag svettades floder. Men det var också otroligt befriande. Där satt människor som inte dömde mig, som bara lyssnade och som stöttade. När jag väl hade berättat inför dem uppmanade kursledaren att också berätta för maken.
Det var ett av de svåraste samtal jag någonsin haft. När jag hade erkänt var han bara tyst och jag grät en gråt som aldrig tycktes ta slut. Det var som om hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig. Jag grät för vad jag gjort, för vad jag utsatt mina nära och kära för. Jag grät för att jag kände mig som den mest usla människa i hela världen. Men jag hade åtminstone berättat. För första gången i mitt liv hade jag erkänt något som jag verkligen inte var stolt över, något som riskerade att ödelägga hela mitt äktenskap.
Jag sade upp kontakten med min älskare, jag och min man försökte lappa ihop vårt äktenskap, men slutligen gick vi ändå skilda vägar. Mycket på grund av mig, då jag fortfarande känner att jag inte litar på mig själv. Jag har kommit att utveckla en rädsla för relationer. Inte för närheten eller samspelet. Inte för att bli sårbar. Utan för att jag är livrädd för att såra den jag älskar igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara otrogen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna falla som en fura på det sätt jag gjorde. Men det är lite man vet om sig själv och vissa lärdomar får man tyvärr lära sig den hårda vägen.
Otroheten är den största sorg jag bär med mig. Varje gång jag tänker på vad jag har ställt till med och hur jag har sårat, så snörper hjärtat ihop sig och det kommer tårar i ögonen. Jag är ingen beräknande och slug människa egentligen, men jag blev en sådan på grund av min affär. Jag blev en person som jag inte tyckte om, som jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna.
Jag skrev
"Valet" dels som en slags terapi, men jag ville också väcka tankar. Många av oss har nog åtminstone någon gång funderat på om gräset är grönare på andra sidan. En del av oss testar, precis som jag gjorde. En del kommer fram till att gräset smakar bättre där bortanför staketet, andra inser att det inte var så mycket bättre där heller. Få människor – om ens någon – har dock möjlighet att göra ett val 3 gånger i samma situation, att välja olika saker varje gång
Det är fördelen med att vara författare. Där kan jag själv styra utgången. Så jag lät huvudpersonen göra tre val. Och på det sättet får boken också tre slut. Oavsett vilket val hon väljer leder det till konsekvenser som hon inte riktigt kunnat tänka sig. Frågan är om gräset verkligen är grönare? Jag vet svaret…
Elisabeth Akteus Rex är 35 år och har gett ut tre spänningsromaner om
maktmissbruk. 2012 blev hon årets rookieförfattare med sin debutroman.
I april kom hon ut med relationsromanen "Valet"
som är en berättelse om att de val vi gör i livet får konsekvenser och
att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Boken är unik och har
tre slut och är lite som en erotisk version av ”Sliding Doors.
