fredag 30 december 2016

Musikåret 2016


Även om året dominerats av giganternas fall - Bowie, Cohen, Prince, Wadling, Michael – så har det i skymundan även skapats väldigt mycket bra musik. Här är min lista över årets bästa låtar, utan någon särskild inbördes ordning.


Bowie
Eftersom saligt hädangångne David låg i topp redan på förra årets lista – med ”Blackstar” och ”Lazarus” – hade jag tänkt att de tre nya spåren från höstens ”Lazarus – The cast recording” skulle få representera hans geni på årets. För låtarna, ”Killing a little time”, ”No plan” och ”When I met you”, skulle tveklöst passa in på senaste plattan. Men inte finns de tillgängliga på Spotify eller YouTube inte. Finalspåret från ”Blackstar”, ”I can´t give everything away”, får representera här istället.



Nick Cave
Att lyssna på Nick Caves platta ”The Skeleton Tree” (hans första efter sonen Arthurs död 2015) är som att få hjärtat masserat med taggtråd. Titelspåret särskilt är nästan omöjligt att ta sig igenom torrögd …



Kent
Även om jag aldrig varit Kentoman på riktigt har jag alltid varit förtjust i deras episka låtbyggen. Som "747" tex. Eller "Mannen i den vita hatten". Men frågan är om inte "Den sista sången" är det mäktigaste de gjort hittills (innan de återförenas 2028 då ...).


The Wonder Stuff
Stuffiesarna med en soft pärla från förra årets ”30 goes around the sun”.
Still going strong Milo & co.!


Beyoncé
Vilken pipa hon har. Queen B.
Hela ”Lemonade”-skivan är redan en modern klassiker. Många starka spår, men vackra ”All night” är den jag spelat oftast. (Låten börjar tre minuter in i videon om du är otålig).


The Weeknd ft. Daft Punk
Den michaeljacksonige gör sitt allra michealjacksonigaste. :-)


DJ Shadow feat. Run the Jewels
Inte bara årets bästa hip-hop, utan även årets klart bästa video!


Jidenna
Årets nästan lika bästa hip-hop. Fetaste beatet i Marvels Luke Cage (Netflix).


Amanda Palmer
Briljanta, fantastiska, geniala, oefterhärmliga Amanda F*ckin' Palmer. Varje år bjuder hon oss på något häpnadsväckande. I år tex hjärtskärande vackra Bowiehyllningen "Strung out in Heaven", coverplattan "You got me singing"- tillsammans med pappa Jack, svenska översättningen av boken "The Art of Asking" (med en blurb från lilla mig på baksidan), klubbrökaren "On the Door", en cover på Leonard Cohens "Democracy" tillsammans med maken Neil Gaiman - där alla intäkter går till PEN.org, och "Machete" - en sång till bortgånge bäste vännen Anthony. Hon är aldrig tråkig den kvinnan ... :-)


VA Rocks
Lunds tuffaste powertrio släppte debutplattan ”Pull no punches” i november. Fullt med klassiska rockstänkare som ”Rattlesnake”, ”Play it like an animal” och ”Miami High Heels” t.ex. Får representeras i videoform här av ”Rockbitch”!


Bubblare:
The XX - "On hold"
Nine Inch Nails - "Dear World,"
Young Galaxy - "Pressure"
Jack Garratt - "Worry"
Håkan Hellström - "Du fria"
St Paul & The Broken Bones - "All I Ever Wonder"
MGT feat. Miles Hunt - "You Can't Go Back To Once Upon A Time"
A Tribe Called Quest - "Dis Generation"
Lizzo - "Good as Hell"
M.I.A. - "Freedun"

Spotifylänken hittar du här:

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

* Disclaimer: Kan vara så att ett fåtal av låtarna på listan faktiskt låg på plattor som kom ut under 2015, men släpptes som singlar först under 2016. Eller så var det så att jag helt enkelt inte lyckades höra dem förns i år men herrejösses vad gör det i denna internätålder där allt finns överallt hela tiden.










torsdag 29 december 2016

Myset vid sjön, med Kate Morton


Kate Mortons Huset vid sjön påbörjades lämpligt nog vid sjöstranden i försomras. Avslutades gjorde den dock först en regnig decemberkväll. Jag vet inte vad som distraherade mig (det var en konstig sommar, konstig höst), men länge låg boken halvläst trots att Mortons alster brukar vara av kasta-sig-över-kvalitet. Kanske längtade jag bara efter annat. Ett St Aubynskt avsgrundsdjup, eller Ferrantes våldsamma Napoli?

För jag får aldrig riktigt till det med detta engelska hus. Även om romanen innehåller allt det som vanligtvis får min knarrigt anglofila puls att öka. För vad finns att inte gilla med det här?

"1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i.

På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid.

Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien.

Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan."


Det är något fel. För istället för att suktande sjunka in i berättelsen retar jag mig på Sadie, hittar logiska luckor och frustrerande många vändningar. Samtidigt märker jag ju att det egentligen är fullgod mysspänning (tuuuuusen gånger bättre än Black Rabbit Hall som ju trots allt även den fyllde sitt syfte).

Kanske har det med min spleen att göra. Att jag tillhör den sortens läsare som inte vill ha något lättsamt när svärtan sätter in. Känslorna ska vara stora och svulstiga och på riktigt. (Helst skulle jag läsa Wuthering Heights gång på gång ute på någon vindpinad hed). Jag vill inte ha tröst. Jag vill ha någon att ha det eländigt tillsammans med.

Då blir det trots försvunna barn och förlorad kärlek helt enkelt för soft och… mysigt där i Huset vid sjön. Jag tror inte det var du den här gången Kate, det var jag. Jag och min jäkla spleen.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

torsdag 22 december 2016

En droppe midnatt




 Den som slår upp Jason ”Timbuktu” Diakités bok ”En droppe midnatt” i hopp om att finna en klassisk musikerbiografi med sex, droger, rock ’n’ roll, mer sex, mer droger och lite rock ’n’ roll till - ”Ozzy Ozbourne”-style kommer nog bli besviken.

Timbuks familjebiografi är något helt annat.
En otroligt välskriven och gripande berättelse om att växa upp mellan två kulturer, två språk, svart och vitt.En släkthistoria som för oss från Lund till den amerikanska södern. Från slaveri till skolgårdsmobbning.
Om sin egen karriär, musik och sitt politiska engagemang skriver Jason mycket lite.

"31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart.
Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats...”

Jason besökte vår butik på Center Syd för ett par veckor sen och satte rekord. Inte bara i antal sålda böcker, utan även i antal människor som med öppna hjärtan bedyrade hur mycket han betytt för dem personligen.
Det var inte ett öga torrt någonstans. Mäktigt och magiskt.

Läs den här boken.
Ge den till alla dina vänner.
Det har du igen på Karmakontot sen.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 It feels like we lost something elemental, as if an entire color is gone. It feels like we lost something elemental, as if an entire color is gone.

onsdag 21 december 2016

Best of 2016 - Thriller / Skräck / Fantasy

Ja, här kommer min andra topplista! Och som ni kommer att märka är uppdelningen lite krystad. Flera av böckerna hade lika gärna kunnat passera som romaner, men hey – jag har läst så mycket och så bra i år, och nu vill jag tipsa er, så nu gör vi såhär. Okej?


Girls on fire av Robin Wasserman – Tillsammans med Flickorna den bästa av alla de romaner om unga kvinnors vänskapsrelationer jag läst i år. En kolsvart historia om tiden mellan barndom och vuxenliv, om musik och destruktiv kärlek och småstadstristess och längtan efter något större och mer meningsfullt. Helt galet bra.




The fever – En mystisk feber drabbar skolans flickor. Var kommer den ifrån och vems är felet? Skolan och samhället drabbas av panik medan flicka efter flicka insjuknar. Av Megan Abbott, som också skrivit utmärkta Om du vågar. Recensioner här och här.

Störst av allt – Malin Persson Giolitos rättegångsdrama fick pris av Svenska deckarakademin för årets bästa svenska deckare och jag håller med dem. Den är lysande. Boken tar ett grepp om flera av vårt samhälles smärtpunkter. Ambitiös utan att för en sekund bli långrandig eller föreläsande. Recension här.

Daisy i kedjor – Sharon Bolton levererar ännu en grym, fristående kriminalroman medan vi väntar på nästa Lacey Flint. En charmig seriemördare anlitar en hemlighetsfull advokat för att pröva fallet. Låter det lökigt? Det är det. Lite. Men samtidigt grymt underhållande! Recension här.



Den mörkaste hemligheten – Efter mellanboken Huset som Gud glömde (nej, så hette den ju inte, Granne med döden hette den) är Alex Marwood tillbaka med full kraft i denna psykologiska thriller om ett försvunnet barn, mörka (just det) hemligheter och sanningens pris. Recension här.

Bränd Himmel – Gilly Macmillan kvalade direkt in som ny deckarfavorit efter att jag läst denna historia om ett försvunnet barn (ja, ännu ett). För tankarna till såväl Sharon Bolton som Belinda Bauer och Peter Robinson (när han var bra). Ser fram emot att läsa nya The perfect girl. Recension här.

Illyria – Som en snöglob känns denna kortroman av Elizabeth Hand. En passionerad kärlekshistoria, starring Konsten, med en alldeles egen ton, magi och passion. Att läsa den är som att stiga upp en tidig vintermorgon när världen sover, men alla väsen är vakna. Recension här.



The Magician's land – I den avslutande delen av The magicians-trilogin är Lev Grossman tillbaka i samma goda form som i ettan. Torr trollkarlshumor och Narnia-spinoffs har aldrig varit bättre. Läs böckerna istället för att se HBO:s halvtaffliga serie.

Generation Loss – Elizabeth Hand igen. 2016 var året då jag stiftade bekantskap med Cass Neary, en trasig rockfotograf på dekis och nytt hopp för thrillergenren. Linda Skugges förlag Constant Reader gör välgärningen att ge ut böckerna på svenska. Recension här.

100 hemskaste – Självklart måste den här boken finnas med på listan. Inte bara är det en vansinnigt underhållande kärleksförklaring till skräckgenren, det är också 100 (minst!) fantastiska boktips. Kulturgärning, Helena Dahlgren. Kulturgärning.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

måndag 19 december 2016

Christer Sjögren besöker Kristianstad och Landskrona!

I Christer Sjögrens garage trängs allt från 15 bilar, mopeder, gitarrer, hyllmeter med tidningsurklipp, hundratals beundrarbrev till lådvis med gosedjur och vikingasouvenirer från hängivna fans.

Här möter vi sångaren som sålt mer är 12 miljoner skivor, sjungit Leende guldbruna ögon för både Drottning Silvia och Lady Gaga, lockat miljontals att bjuda upp till dans, krönts till dansbandskung, kysst Carola 122 gånger i Sound of Music, spelat teater med Thorsten Flinck, fått medalj av norske kungen, spelat in fem skivor i Tyskland utan att kunna tala tyska och blivit nära vän med konstnären Lars Lerin.

Följ med in i minnenas garage och läs Christers egen berättelse som med mycket humor och självdistans skildrar den stora livslånga kärleken till musiken, som fört honom från en enkel uppväxt i Hagfors, till enorma succéer med Vikingarna och som soloartist. Framgångar som gett honom både uppskattning från publiken och ett ekonomiskt välstånd som en arbetargrabb aldrig kunde drömma om. Men framgångarna har haft sitt pris. I boken berättar Christer Sjögren om ångest och ett missbruk som accelererade i takt med att karriären blomstrade. Och en viss rikskänd otrohetsaffär.



Träffa honom i våra butiker i Kristianstad och Landskrona på tisdag resp. onsdag!






"Glöm mig" av Alex Schulman


"Jag minns varenda sekund. Jag kommer aldrig att glömma det. Och mamma kommer inte ihåg någonting."

Glöm mig. En omöjlig uppmaning av en förälder riktad till sitt barn. För vilken barndom vi än har haft, lycklig eller olycklig (eller som för många en blandning av båda) är det omöjligt för oss att glömma våra föräldrar. Eller i alla fall hur det var och är att vara barn till våra föräldrar.

Glöm mig är i alla fall vad Alex Schulmans mamma skriver till honom när han äntligen vågat konfrontera henne efter 30 års alkoholism. Hon gör ett val där, väljer spriten framför sitt barn. Det går inte att föreställa sig hur det känns.

Alex Schulman har skrivit en bok om relationen till sin mamma. En relation som sedan hans tidiga barnaår präglats av hennes alkoholism. Det är en bok om medberoende och förnekelse, om längtan efter att vara älskad och rädslan att inte vara det. Det är en hjärtskärande bok, och jag sträckläser den. Sugs in den den där overkliga verkligheten som omger en missbrukare. För alkoholismen rör ju inte bara missbrukaren utan låter även omgivningen dansa efter sin pipa. Jag gråter när jag läser om hur de vuxna bröderna Schulman tar med sin mamma för att dricka på Stureplan, för att de annars inte vet hur de ska kunna umgås med henne. En så talande bild av hur en sjukdom håller alla i sitt grepp.

Det är också en modig bok. Att ta bladet från munnen och prata om det onämnbara, skammen, misslyckandena, sveken, hemligheterna. Det är ett sätt att lämna medberoendets grepp. Det är ett sätt att låta andra få spegla sin historia, ett sätt att bryta ensamheten hos dem som lever eller har levt nära en missbrukare.

Alex Schulman säger att de aldrig försonades ordentligt, han och modern, trots att hon var nykter de sista åren. Men jag tänker att den här boken, det är en försoningsakt. Där tillåter han sig att se, inte bara såren och destruktiviteten, utan också ljuset och kärleken i deras relation. Det är en bok som trots det tunga ämnen genomsyras av lika delar kärlek som sorg och vrede.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

torsdag 15 december 2016

Ferrante-feber - Evas årsbästalista 2016


 


Mitt 2016 har naturligtvis varit fyllt av böcker. Men en romansvit överskuggar allt: Elena Ferrantes Neapelsvit. Jag fastnade som så många andra i den myllrande världen i ett fattigkvarter under 60-talet. Jag kände igen så mycket av bästa vän-skapen, barndomen, känslorna - även förbjudna som svartsjuka och rivalitet. "Min fantastiska väninna" byggde upp hela denna romanvärld, "Hennes nya namn" förtrollade mig en hel helg. Otroligt så många aspekter av makt - och så mycket dramatik - som kan rymmas i en roman! Så förstaplatsen är given!


1. Elena Ferrante: "Hennes nya namn"
2. Elena Ferrante:  "Min fantastiska väninna"
3. Jason Timbuktu Diakité: "En droppe midnatt" - så välskrivet, så tänkvärt.
4. Alex Schulman: "Glöm mig" - hjärtslitande om att kämpa för en alkoholiserad förälder.
5. Anders de la Motte: "Slutet på sommaren" - lysande roman med spänningen under ytan och med absolut gehör för människorna i en liten by i vår trakt.
6. Åsne Seierstad: "Två systrar" - Norges fantastiska grävare försöker verkligen förstå vad som gör att unga från väst väljer att åka till kriget i Syrien och ansluta sig till IS.
7. Augustin Erba: "Blodsbunden" - den vackraste och sorgligaste uppväxtskildring jag läst (det blev mycket sådant i år). Erba skriver stor litteratur och väcker djupa funderingar kring vår fortplantning.
8. Christina Herrström: "Denzel" - en frustande, frustrerad men också romantisk roman om en kvinna som ropar ut i rymden efter man som Denzel Washington. En modern saga, vild och vacker.
9. Lone Theils: "Flickorna på Englandsbåten" - driven dansk debutroman baserad på viss verklighetsbakgrund. Det var faktiskt ett par danska tjejer som  försvann på Englandsbåten. Resultatet: En äkta bladvändare!
10. Bruce Springsteen: "Born to run" - ännu en biografi, av vår store rockidol. Han inte bara rockar som en gud - han skriver dessutom lysande och öppet om sitt liv och därmed om det amerikanska samhället.
 
Eva Killberg
Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm

onsdag 14 december 2016

Febrigt tonårstrauma


Den första som drabbas är Lise Daniels. Mitt under en lektion får hon ett mystiskt anfall och måste köras till sjukhuset. Nästa person att insjukna är hennes vän Gabby. Är det HPV-vaccinet som erbjudits skolans elever? Är det den förorenade sjön? Är det ett virus? Vuxenvärlden står handfallen medan den ena tonårsflickan efter den andra insjuknar. Internet fylls av rykten och filmer på sjuka och hysteriska flickor. Bland föräldrarna hotar paniken att ta sig upp till ytan.

I centrum för berättelsen står Deenie och hennes familj. Fadern, Tom, är en populär lärare på skolan där flickorna går. Storebror Eli är hockeyspelare med flicktycke. Deenie är Lises och Gabbys bästa vän. Hon blir inte sjuk, men tänk om hon ändå är orsaken till allting? Den där morgonen som Lise blev sjuk när Deenie inte mötte henne vid skåpet som vanligt. Eftersom hon visste att det hon gjort kvällen innan skulle synas på henne...

The fever är en suggestiv roman om kärlek och vänskap, skuld och mörka hemligheter. Om den där gränstiden i livet där barndomen ligger bakom en, vuxenvärlden ännu avlägsen. Under huden kliar det av längtan efter expansion och erfarenhet. Begäret att bli sedd och åtrådd. Begäret att åtrå. Längtan efter att ta makten över sitt liv.

Det är andra boken jag läser av Megan Abbott, efter Om du vågar (recension här), och det är en roman att läsa girigt och andfått. Den här sjukdomen, den här febern, vad är den egentligen ett uttryck för? En längtan att ge sig hän? Ett uttryck för tonårstillvarons maktlöshet? Våra mörkaste rädslor som tar sig fysisk form? En masshysteri? Vi får ett svar i slutet, men frågan lämnas ändå öppen för tolkning. Jag gillar det. Mycket.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

måndag 12 december 2016

BEST OF 2016 - Romaner

Ej närvarande vid fotograferingen: Meg Wolitzer, Liza Klausmann, Colm Tóibín.

I år har jag lyckats läsa mer än på många år, och det gör så klart årsbästalistan till en ännu svårare utmaning än normalt. Men här är de – de tio bästa romaner jag läst 2016! Ännu en lista, med alla de fantastiska icke-romaner jag slukat, är på väg.

1. Neapelkvartetten, de två första delarna, av Elena Ferrante - Det går inte att göra annat än att stämma in i hyllningskörerna. Romanen om Elena och Lina, deras vänskap och rivalitet mot fonden av ett fattigt Neapel och en stenhård machokultur är ren och skär läslycka. Väntar ivrigt på del tre. Recension här (ettan).

2. Romanerna om Patrick Melrose, samtliga fem delar, av Edward St Aubyn - Romansviten är en svidande skildring av författarens liv. Edward St Aubyn har en märklig förmåga att skildra elände (och då menar jag Elände – incest, övergrepp, missbruk, svek och otrohet … bland annat) samtidigt ironiskt och gravallvarligt. Som läsare både gråter och skrattar man. Ofta på samma gång. Djupt obehagligt, kolsvart humoristiskt, omöjligt att släppa. Recension här och här (ettan och tvåan, fler tillkommer).

3. Flickorna av Emma Cline - Årets debut! En febrig berättelse om unga kvinnors vänskap och maktspel, i skuggan av en destruktiv 60-talssekt à la Charles Manson. Sträckläsningsvarning!

4. Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitjs mastodontprojekt bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan. Recension här.

5. The Interestings - Visst, det var Hustrun som var Meg Wolitzer-snackisen i år. Och den var bra. Men denna roman är strået vassare, roligare och mer engagerande. Vi följer ett gäng vänner och deras drömmar, karriärer och relationer, från tonåren till medelåldern. Det är självupptaget och New Yorkskt på allra bästa sätt. Recension här.

6. De oroliga - Vilken roman! Fantastiskt om två vuxna som vill vara barn och ett barn som vill vara vuxet. Att det handlar om kulturpersonligheterna Ingmar Bergman och Liv Ullman är ju klart intressant, men viktigare är Linn Ullmans fantastiska förmåga att skildra relationen mellan barn och förälder. Träffar rakt i maggropen.

7. Villa America av Liza Klausmann - Perfekt drömma-sig-bort-bok om det amerikanska jetsetparet Sara och Gerald Murphy och deras liv på franska rivieran. Lite verklighet, lite fantasi och väldigt mycket underhållningvärde.En biografi över 1920-talets kulturella elit. En skildring av den förlorade generationen. Ett familjedrama. En utvecklingsroman. En nostalgisk sorgesång och en jublande hyllning i ett. Recension här.

8. De fördrivna - Navelskådande medelklassångest vid Medelhavet. Ok. det låter inte kul och det är det inte heller. Men oj, oj så bra! Den klaustrofobiskt lilla familjevärlden kontrasteras mot en omvärld i kris. Negar Naseh skriver koncentrerat och precist så att det känns inpå bara skinnet. Recension här.

9. Nora Webster av Colm Tóibín - En bok om förlamande sorg, men också om att sakta reparera sig efter en förlust, om kärlek och konstens läkande kraft. Om vardagslivet som måste levas. Porträttet av den kämpande Nora är djupt inkännande och kärleksfullt. En irländsk pärla. Recension här.

10. En gud i spillror av Kate Atkinson - Stillsam existentialism. Den fristående fortsättningen på favoriten Liv efter liv är en lågmäld berättelse om storheten i varje människas liv. Det är också en berättelse om krig och vad det gör med människor och deras efterlevande. Recension här.

(Också med på listan, egentligen. Det vill säga böcker som var lika bra som dem som hamnade på plats 8-10: Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist.)

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

söndag 11 december 2016

Olof Lundh besöker Landskrona & Center Syd


Sportjournalisten och fotbollsexperten Olof Lundh besöker två av våra butiker nu på tisdag signerar sin bok "Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll".


Tisdag 13/12
Landskrona 16:00-17:00
Center Syd 17:30-18:30


Olof Lundh är reporter och krönikör på TV4, C More och Fotbollskanalen.se. Han driver även Sveriges största sportpodd och blev i december i fjol utsedd till Årets Sportjournalist.
I boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” skriver Olof om sina erfarenheter från de 20 år han har bevakat fotboll, och då kanske framförallt om vad som sker utanför linjerna.



Om boken: Fifflet inom UEFA och FIFA lär inte ha undgått någon de senaste åren. Vi förfasas alla över hur korrupt det verkar vara där ute i världen.
Men hur är det egentligen inom fotbollen här hemma i Sverige? Hur transparent och demokratiskt är egentligen Svenska Fotbollförbundet? Och varför svassar de flesta svenska sportjournalister runt Zlatan som om de vore hovreportrar? 




fredag 9 december 2016

Eländes elände

Den andra boken i Patrick Melrose-serien utspelar sig knappt 20 år efter den första (rec här). En 22-årig Patrick, helt borta på heroin och diverse andra substanser, reser från London till New York för att hämta hem sin fars aska. Under några kaotiska dygn besöker han begravningsbyrån, träffar faderns vänner, ger sig ut på desperat jakt efter heroin, är på väg att dö flera gånger, ringer flickvännen och älskarinnan och ger sig sedan ut på jakt efter någon att tillbringa natten med.

En mycket stor del av Patricks tid går ut på att räkna ut hur han ska kunna sluta med heroinet, en ännu större del åt att planera exakt hur han ska kunna ta maximalt mycket droger utan att dö (han klarar det med knapp nöd). 

För en mindre drogerfaren individ som jag själv är det ganska spännande (ja, spännande - hur låter det egentligen? Som någon som pundade Christiane F:s självbiografi i tidiga tonår) att få ta del av den där besattheten, få en liten liten aning om hur det kan vara att ridas av beroende. Hur det konsumerar all tid och tankeverksamhet. Hur kan man ha ett pågående vanligt liv utanför den verkligheten? Tja, för Patrick Melrose går det väl – sådär. Samtidigt har St Aubyn i intervjuer sagt att heroinet räddade livet på honom. Ingen som har läst första delen i serien tvivlar på det. Det är ingen skrattfest direkt. Det är en ångest som kräver att dämpas.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna erkänna hur mycket jag skrattat åt det här helvetiska eländet (väldigt mycket!) utan att känna mig som en dålig människa. Men St Aubyns torrt iakttagande ironiska blick knäcker mig helt. Det är så briljant. Fantastisk litteratur!

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

torsdag 8 december 2016

Annus Horribilis (eller Årets Bästa Böcker 2016)



Det är svårt att förneka.
2016 har varit ett riktigt skitår.
Krig och ond bråd död, flyktingkris, främlingsfientlighet på frammarsch över hela världen.
ISIS. Zikavirus.
Brexit.
Brad och Angelina.
Trump vann. Herre jösses, Trump vann …

För att inte tala om de otroliga talanger vi förlorat.
Prince. Leonard Cohen. Harper Lee. Mohammad Ali. Professor Snape.

Bowie.

Jag kan fortfarande inte fatta att Bowie är borta.
Som Carrie Brownstein så vackert uttryckte det:
”It feels like we lost something elemental, like an entire colour is gone.”

Finns det då inga ljuspunkter alls?
Jo, jag gifte mig i somras.
Det var riktigt trevligt.

Och så har det kommit en väldig massa bra böcker!

Här, utan inbördes ordning, är mina favoriter i årets utgivning.
(Jag har skrivit utförligare om de flesta här tidigare. Klicka på titeln om du vill läsa mer.)

Malin Persson Giolito – Störst av allt
Briljant rättegångsdrama. Utsedd till årets svenska kriminalroman. Jag håller med.

Lena Ackebo – Världens vackraste man
Varken finkultur eller feelgood, men en riktig fin liten systerroman.

Fredrik Backman – Björnstad
En ny sida av Backman. En stark och gripande berättelse.

Strålande WW2-drama med mycket kärlek och svart humor! Av författaren till ”Little Bee”!

MR Carey – Flickan med gåvorna
Bästa skräckromanen sedan Cronins ”Flickan från ingenstans”. Revitaliserar Zombiegenren!

Emma Cline – Flickorna
Fascinerande och hyllad debut om kvinnorna runt Charles Manson.

Arne Dahl –  Utmarker
Årets näst bästa kriminalroman!

Jason Timbuktu Diakité – En droppe midnatt
Jag brukar egentligen hålla mig till den skönlitterära utgivningen på min årstopplista, men Jasons gripande familjebiografi är tveklöst en av årets största och starkaste läsupplevelser!

Fiona Barton – Änkan
Utmärkt brittisk thriller. Mer ”Broadchurch” än ”Gone Girl” (som den jämförts med) dock.

Anders de la Motte – Slutet på sommaren
Deckarkungen från Lomma byter stil en tredje gång. Fängslande landsortsthriller.

Tove Alsterdal – Vänd dig inte om
Briljant konstruerad thriller av Sveriges Deckarstatsminister! J

Petra Holst – Bländad
Bjärred har aldrig känts så obehagligt!

 

Bubblarna:
Alex Marwood – Den mörkaste hemligheten
Lars Vasa Johansson – Den stora verklighetsflykten
Roslund & Hellström – Tre minuter
Elena Ferrante-böckerna (Ja, visst är de bra, men jag blev inte lika hänförd som många …)
Mariette Lindstein – Sekten som återuppstod
Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

 
Utländsk favorit:
Justin Cronin – The City of Mirrors.
Äntligen avslutades Passage-trilogin efter fyra års väntan!
Kommer på svenska till våren nästa år.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

(Missa inte heller chansen att träffa många av författarna ovan hos oss i jul:

 

 

 

 

onsdag 7 december 2016

"Änkan" av Fiona Barton



"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna - monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?



Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?



Nu är Glen död, och Jean är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, på hennes egna villkor. Jean Taylor tänker berätta allt hon vet."


Haussad är väl det minsta man kan säga om Fiona Bartons Änkan. Utöver det numera ganska slentrianmässiga jämförandet med Gone girl och Kvinnan på tåget som drabbar alla domestic noirs, pryds bokens innerflikar av förtjusta utrop som "En av 2016 års bästa debutromaner", "En given bestseller". Plus givetvis den obligatoriska Stephen King-blurben (hur hinner han skriva något själv, när han tycks blurba alla thrillers som ges ut?). Lever boken upp till mina förväntningar. Njaee.

Alltså, den är inte dålig. Men inte heller så spännande som förhandsjublet ger vid handen. Eller som den till synes rafflande upplägget ger sken av. Istället: Lite för långrandig. Lite för många perspektiv. För lågintensiv. Jag läser ut den, men jag vet inte riktigt varför faktiskt. Tycker att den hade mått bra av att jobbas några varv till med en redaktör innan den släpptes. Tajtas upp och ges tydligare riktning. Men jag verkar på andra sidan vara ganska ensam om min åsikt.

Letar ni efter något att fylla er längtan efter Gone Girl med så rekommenderar jag såväl Sharon Bolton som Alex Marwood och Mary Kubica framför Fiona Barton. För att inte tala om Tana French. Har ni läst dem alla så visst, prova Änkan. Men det är inte en av 2016 års bästa debutromaner.


Jaha, så ni undrar vilken årets bästa debutroman är? Flickorna av Emma Cline. Som en fantastisk feberdröm, den boken. Men mer om den vid ett senare tillfälle.

Johan var mycket mer positiv till Änkan. Läs hans recension här.



Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

måndag 5 december 2016

A Presentation of A Quincunx - Andre Alexis



En introduktion av Hans-Olov Öberg - Kalla Kulor Förlag

André Alexis är en välsedd litterär författare i Canada, som givit ut ett antal böcker på det tämligen smala indieförlaget Coach House Books i Toronto. Föga anade han när han gav sig in på att skriva en ”Quincunx” - det vill säga en litterär skapelse i fem delar - att den andra delen i serien skulle göra honom till världskänd succé, nästan över en natt. Femton Hundar, en fabel om (händelsevis) femton hundar som får mänskligt medvetande av två gudar som just slagit vad, sålde i en takt som förlaget sällan sett tidigare och på kort tid bröt man 100 000-vallen. Romanen fick flera prestigefyllda priser och har sedan dess sålts till ett antal länder, däribland, lyckligtvis Sverige. För mig som förläggare är Femton Hundar en av den handfull böcker jag alltid kommer att bära med mig; den typ av böcker som delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”. Den är grym, vacker, härlig, otäck och mycket, mycket tänkvärd. 

En hyllningsfilm till romanen finns för övrigt här: https://www.youtube.com/watch?v=bf-k73tgL3E



 
To begin with, a definition of “Quincunx”: A quincunx is an arrangement of five objects with four at the corners of a square or rectangle and the fifth at its centre, used for the five on dice or playing cards, and in planting trees.

 

Some 30 years ago, I was watching a talk show. The guest was Nora Ephron. She was talking about her autobiographical novel, Heartburn, when she said in passing that she thought all writers write about their lives. I’d heard the thought before Ephron expressed it, of course, and I’ve heard versions of it countless times since. But what struck me as I watched was the extent to which the idea was uncontested. It was blithely expressed and then passed over, as if it were obvious. The idea is largely uncontested still. The common assumption seems to be that a writer of fiction inevitably draws from his or her life, adds something like vividness or style and there you have it: a novel, a short story.

But I’m a writer who almost never uses personal circumstances as the basis for fiction. It isn’t that my imagination can’t draw from life. If nothing else, the cities and landscapes in my novels and stories are modelled on cities and landscapes I’ve experienced. But the traumas I’ve lived through – emigration, anomie, grief, racism – are less important to me, as a writer of fiction, than things like plot, characterization, structure, voice, rhythm, and story.

                      I’m not interested in sharing my life, not interested in being “real” or “authentic.” I am interested in what fiction does, in the imagination, in what happens well away from reality. Some of this, no doubt, has to do with what I love about fiction itself. I’ve always been partial to the dream-like, to folklore, ghost stories, the work of E.T.A. Hoffmann and Nikolai Gogol, the Bible, and the Odyssey. These works may use “reality” but only in order to go beyond it. The point of “The Bremen Town Musicians,” for instance, is not the mistreatment of animals. The point, if there is a point, is in the pleasure the story gives.

It’s not that I have anything against those who fictionalize their lives. I’ve got nothing against Benjamin Constant or Charles Bukowski, Nora Ephron or Karl Ove Knausgård. It’s that what I get from their work is not at all what I’m aiming for in mine. Knausgård, for instance, has said that he has – or, for a time, had – problems with storytelling. He was tired of it and this tiredness preceded the writing of his six-volume sequence of autobiographical novels. But I’m obsessed with storytelling, with all of its ins and outs, its rhythms, graces, failures, byways, irreality and, of course, its traditions. Which brings me to a question I was recently asked: why am I revisiting old genres like pastorals and apologues?

                      The answer is only slightly complicated. First, the sequence of five novels I’m currently writing – a “quincunx” of which the first two are Pastoral and Fifteen Dogs – are the result of a failure. For years, I tried unsuccessfully to rewrite (or re-imagine) a work by Pier Paolo Pasolini called Teorema. In Teorema, a god comes to earth and sleeps with the members of a well-to-do family – father, mother, son, daughter, servant. When the god leaves the family, his absence leads to madness, despair, grace, and the miraculous. It’s a great story and I wanted to retell it, to own it as one does with some stories. I couldn’t, though. For years, I ended up writing inept versions of Pasolini.

                      Or I did until I finally stripped the story down to its essence – divine visitation – and thought about the ways in which that essential story could be told. Five approaches came to me at once. I wanted to tell it as a pastoral (that is, a tale set in an idealized rural world), as an apologue (a moral tale involving animals), as a quest narrative (with Treasure Island in mind), as a ghost story (like Ugetsu Monogatari), and as a kind of Harlequin romance. The novels were suggested not by personal experience, not by grief or exile or post-traumatic stress, but by my fascination with the  art of storytelling itself.

                      There’s nothing new in what I’m doing. Any number of writers have played with (or subverted) genre. Kazuo Ishiguro and Margaret Atwood come immediately to mind. But the one who’s been most influential on me in this regard is the great Polish writer Witold Gombrowicz. Gombrowicz once wrote that humans “always, unceasingly, seek form, and we delight in it or suffer by it, and we conform to it or we violate and demolish it, or we let it create us, amen.” By allowing the reader to experience his ideas in different settings and genres (forms of storytelling), Gombrowicz’s thinking is perpetually renewed for the reader, his ideas unexpected because they are met in unfamiliar ways. To me, this is the ideal.

                      Like most writers, I have a limited set of concerns and ideas, things that matter to me deeply. I'm an immigrant, so the confrontation with new lands and places is something I obsess about. I was raised Catholic, so the idea of God – the idea of divinity – is another one that fascinates. Then, too, I was left in Trinidad by my parents when I was two and I didn't see them again until I was four. So, naturally, the idea of love keeps coming back to me. I remember meeting my parents for the second time – when I was four – and I wasn't sure I loved them or that they loved me or even who they were, exactly.

                      Place, God, Love … these are three of the ideas or themes that are central to my work. What’s wonderful, when you work in different genres, is that the same idea can feel entirely different when you encounter it in a different genre. Take “love” for instance. In detective fiction, it’s usually a motivation for crime. Writers of detective fiction don't stop and explain “love,” the way philosophers do, because what’s important is the motivation, not what love actually is. “Love” in a Harlequin Romance is something else entirely. It’s something the characters spend the whole novel getting to. It's a motivation, sure, but it’s more than that. It's a goal in itself and the painful journey a woman and a man take towards it is central to the genre. “Love” isn't much better defined in a romance novel than detective fiction. It's aggressively pointed to, without being pinned down. In a sports novel – the ones I used to read as a boy in which, for instance, a star athlete from another school learns to be part of the home team – love is isn't at issue. But jealousy usually is. Star athletes compete for girls, so in learning to be part of the team, someone usually has to give up on the heroine, the cheerleader with morals and a good heart.

                      You can parse “love” in all the genres writers use. In fact, the more genres you think about the more avenues or alleys there are that lead to  “love” or “place” or “God.” The possibility of new vistas on my obsessions and concerns is part of my motivation for choosing to write in different genres: pastoral, apologue, adventure story, ghost story, romance.

                      There are other rewards for playing with genre. For one thing, I’ve come to a deeper understanding of narrative, a greater feeling for the nuts and bolts of storytelling. The reward for the reader – I hope – is the pleasure that comes in hearing a story. If, with the novels in my quincunx, I’ve done my work well, the reader, any reader, will feel what one does after hearing a proper story: joy and the longing for another one.


 - Andre Alexis, Toronto, Ontario